Flygsäkerhet...?

Att ge sig ut och flyga omgärdas av en massa säkerhet. Man får inte ha med sig vad som helst i handbagaget, till exempel vätskor och saxar.

Mindre viktigt tycks det vara att veta vem det faktiskt är som är ute och reser. Jag åkte hela vägen till Lissabon utan att visa mitt pass en enda gång. Inte när mitt boardingpass skrevs ut. Jörgen scannade sitt pass i en apparat och fick ut både sitt och mitt boardingpass. Vid gaten i Köpenhamn och i Paris räckte det med att scanna streckkoden på boardingpasset. Med andra ord hade vem som helst kunnat följa med Jörgen till Lissabon i mitt namn.

Första gången jag använde mitt pass under den här resan var när vi skulle checka in på hotellet.
På vägen hem var det annorlunda. I Lissabon måste både pass och boardinpass visas, när det var dags att gå ombord på planet. På Charles de Gaulle i Paris var det regelrätt passkontroll, när vi skulle byta plan.

Därefter behövde passet inte tjänstgöra igen förrän vi kom till Hyllie...

Slutsats: Det är viktigare att känna till identiteten på någon som checkar in på ett hotell än på någon som går ombord på ett flygplan.

Paris France

Terminal 2F på Charles de Gaulle får inte högt betyg när det gäller mat. Jag läste någonstans i förra veckan att man får säga att man har varit i ett land om man har ätit där. Det är nästan så att jag missar möjligheten att säga att jag har varit i Frankrike.

Handla kan man göra hur mycket som helst. Gå på en färgglad (rött, rosa, orange) toalett kan man också göra. Men äta... I snudd på panik att få något i oss köpte vi en påse M&M.

På väg till gaten passerade vi dock en liten, trång och fullpackade food court, som inte sålde annat än tråkiga smörgåsar och kakor. Vi köpte en flaska Vittel, en bit morotskaka och en bit citronkaka.
Så nu har jag ätit och därmed kan jag också lägga Frankrike till listan på länder jag varit i.

Self check-in och baggage dropp-off...

... vad är meningen med det? Varför ska jag checka in och fixa bagageremsa till min väska, om jag sedan måste stå i kö i 40 minuter för att dropp-off min väska? I samma kö där andra som inte har checkat in och fixat med sitt bagage står?

Jag förstår inte...

Solskydd

Om jag inte visste det tidigare, så har de senaste månaderna trummat in vikten av att skydda sig mot solen. Pappa fick diagnosen högaggressiv basalcellscancer efter en biopsi på näsan. Det är inte en cancerform, som sprider sig med metastaser men om den lämnas utan åtgärd äter den sig inåt. Pappa fick erbjudande om operation, Mohs kirurgi, och ingreppet gjordes för ett par veckor sedan.

Operationen tog hela dagen. I operationssalen togs vävnad bort och denna skickades till en patolog, som skulle avgöra om alla cancerceller tagits bort. Eftersom det fanns cancerceller kvar, blev det en sejour till i operationssalen och sedan ytterligare väntan på att patologen skulle göra sitt. Framåt sen eftermiddag gjordes den sista delen av operationen, en rekonstruktion av näsan.

När pappa skickade bilder på sin näsa blev jag chockad. Det är ett ord, som jag använder för lättvindigt många gånger, men inte den här gången. En bild föreställde pappas näsa med en stor bit borta! En annan bild var tagen efter rekonstruktionen och han var sydd från nästippen upp i pannan. Dagarna efter skickade han bilder, som hade kunnat få en att tro att han gått en match mot en tungviktsboxare.

Så det där med solskydd känns viktigare än någonsin! Jag brukar akta mig för solen. Jag vet att jag bränner mig lätt. Jag tycker att det är för varmt att vara i direkt solsken men ibland går det inte att undvika. Jag tycker inte om att sitta och sola. På somrarna har jag nästan alltid solhatt på mig. Men ... jag brukar glömma att smörja in armar, nacke och "urringningen". På den punkten måste jag bättra mig. Och även om jag använder solhatt, ska jag allvarligt fundera på att använda solskyddskräm även i ansiktet.

Pass, pengar...

... bara piljetterna som saknas och jag hoppas att Jörgen har koll på dem.

Pengarna har varit ett litet äventyr de senaste tolv timmarna. Pappa hade €300 hemma efter en resa till Portugal härom året. Jag "fick" (vi ska göra upp så småningom) €150 för någon månad sedan och resten skulle överlämnas igår i samband me Gustavs födelsedagsfirande.

När pappa gick hem, sade han:

- Jag har lagt pengarna på ett ställe där jag tror att du hittar dem.

Jag letade i köksskåp, i badrumsskåpen, i min necessär som står på badrumsgolvet, i boken jag läser, under dukar, under den stora ljusstaken som stod på matbordet igår...

I morse tipsade mamma mig om att titta i mjölpåsen. Hon berättade att pappa en gång gömde sin mammas glasögon i mjölpåsen. Det gömstället hade han inte använt den här gången.

Jag skickade ett meddelande till pappa på WhatsApp för en stund sedan och bad om en ledtråd. På köksbordet, blev svaret. Jag började med att titta under duken. Inget. Sedan tittade jag i blomkrukorna, som står på bordet, samtidigt som jag tänkte att han inte skulle lägga pengarna där, eftersom de skulle kunna bli blöta, om jag fick för mig att vattna blommorna. Till slut lyfte jag på min laptop, som står på köksbordet ... och där låg pengarna!

Lost and found

Sommaren 2017 fick jag ett halsband av min bror. Det är en kedja i vilken det hänger tre ringar, en lite större och två mindre. Jag tolkar det som att ringarna representerar mig och barnen.
Jag brukar ha två halsband på mig om dagarna, det med ringarna och ett med ett hjärta av granater. När jag ska duscha, tar jag av mig halsbanden och lägger dem på skänken i vardagsrummet. Så gjorde jag igår kväll, när jag skulle duscha och tvätta håret.

I morse skulle jag sätta på mig halsbanden och upptäckte att en av de små ringarna fattades. Det hade varit besvärligt att ta av halsbanden igår kväll, eftersom de hade trasslat in sig i varandra, så jag tänkte att en av ringarna måste ha ramlat av. Jag letade men kunde inte hitta den, vilket kändes riktigt tråkigt.

Alldeles nyss stod jag ute i vardagsrummet och såg något glimma till på golvet. Det var den saknade, lilla ringen. Det visade sig att den har gått sönder i sammanfogningen. Det borde vara lätt att fixa med rätt verktyg. Helst skulle man väl försöka smälta ihop den men kanske går det att knipa ihop den med en tång.

Nu först, när jag väl har hittat den, har en massa dumma tankar poppat upp i huvudet, den typen av tankar jag logiskt vet är nonsens men ändå har lite svårt att initialt värja mig mot. Tänk om det kommer att hända ett av barnen något? Det hela blev inte bättre av att Oskar frågade mig:

- Vem av Gustav och mig var det du tappade?

Mer om tvåsamhet

För några veckor sedan skrev jag om tvåsamhet, om hur jag sällan riktigt saknar att vara två med ett undantag: när jag ska vika ihop lakan. Jag har kommit på ett undantag till: när jag är sjuk.

Natten till tisdagen verkar det som om influensan slog klorna i mig. Jag vaknade vid 4-tiden på morgonen och kände mig konstig och sedan gick det snabbt utför. Hög feber och ont i kroppen. Eftersom barnen är hos mig den här veckan, fanns inte alternativet att krypa ner i sängen och dra täcket över huvudet.

Det fascinerar mig hur mycket man klarar av, när man måste. (Det finns inga måsten, hör jag Oskar säga i mina tankar, när jag skriver det här. Det har han rätt i, så jag får väl i stället säga att jag valde att inte strunta i att köra barnen till skolan.) Alvedon i maxdos på morgon och eftermiddag för att få barnen till och från skolan. Mycket vila däremellan. Enkel middag på kvällen (tacksam över att jag veckohandlade i söndags). Barnen har fått stöttning med sina läxor i min säng.

Jag gissar att jag inte fick den värsta sortens influensa utan en lightversion annars tror jag inte att jag hade fixat veckan på egen hand. Det är skönt att idag ha vaknat mer eller mindre feberfri och känna att jag är på väg att bli frisk.

Muntlig presentation

Den här veckan hade Gustav en spännande läxa i svenska. Han skulle förbereda en muntlig presentation. I förra veckan gick hans lärare igenom hur man gör en tankekarta. Läxan gick ut på att välja ett ämne för presentationen, göra en tankekarta samt öva på sitt framförande.

Under helgen, hemma hos sin pappa, valde Gustav andra världskriget som ämnesområde och han gjorde även sin tankekarta. När han kom hem till mig i måndags, ville han göra om tankekartan på ett A3-papper samt göra den med färgpennor.

I går kväll övade han på sitt framträdande två gånger. Han talade fritt utan att vara bunden till sin tankekarta. Jag skulle vilja påstå att den största nyttan han hade av den var att hålla i den med båda händerna och därmed hålla dem i stilla. 

När jag hämtade honom i skolan idag, såg han strålande glad ut. Jag frågade honom hur presentationen hade varit och hans svar var kort men positivt: 

- Det var roligt!

Var är lärkan?

I år behöver våren hjälp på traven. Den dök upp tidigt, så tidigt det bara går, den 15 februari men sedan tog det tvärstopp. Det blev kallt och det började snöa.

De sista dagarna i februari och de första i mars, snöade det obeskrivligt mycket. Skolbussarna ställdes in och en dag kunde jag inte ta mig till jobbet, eftersom min bil stod kvar på parkeringen utanför skolan och varken buss eller tåg gick.

Kylan fortsatte att hålla sitt grepp om oss men i förra veckan började det bli mildare med plusgrader om dagarna. Snön smälte bort. Vintern vill dock inte släppa taget. Tre gånger den senaste veckan har jag vaknat och tittat ut genom sovrumsfönstret för att upptäcka att det har snöat under natten.

Idag påminde Facebook mig om att för två år sedan hörde jag lärkan på morgonen. Den har jag inte hört än i år men i måndags hörde jag bofinken och det är ju inte fy skam.

Generationer

Jag läser Hans Roslings bok Hur jag lärde känna världen. I den skriver han att hans farmor och farfar gifte sig 1913.

Jag tänker att Rosling och jag tillhör inte samma generation men ändå är det så att min farmor och farfar gifte sig året efter Roslings farföräldrars bröllop.

Ännu konstigare blir generationstänket, när min mamma berättar att hennes mormor och morfar gifte sig 1912. Hur kan det vara möjligt? Först tänker jag att hon måste ha blandat ihop det men sedan kommer jag på att mormor föddes 1915, vilket är året efter pappas äldsta syster föddes.

Jisses, ...

... vad vi har ätit gott, älskling, sade Jörgen nyss, när han bar ut våra renskrapade efterrättstallrikar i köket. Det är cupfotbollsmatch mellan Östersund och Malmö och vi åt vår efterrätt, en äppelpaj under knäckigt smulpajstäcke serverad med vaniljglass, framför TVn.

Pajen var en favorit i repris. Middagen var däremot ny för oss. Jag hittade receptet i en bok hemma hos Jörgen tidigare i veckan. Det var en kycklinggryta med intressant smak.

Vi började med att fräsa rödlök, vitlök och kantareller. Därefter stekte vi kyckling och bacon och blandade det med lök och svamp i en gryta. Sedan tillsatte vi dijonsenap, grädde och svartvinbärssaft och så fick det puttra i tio minuter. Kycklinggrytan serverades med bandspaghetti och till det drack vi var sitt glass rött vin.

Och ja, jag kan bara instämma med Jörgen.

Natt mellan fredag och lördag

Det har gått troll i att sova natten mellan fredag och lördag. I maj är det tre år sedan det började krångla och det händer fortfarande i stort sett varje vecka. Det spelar ingen roll om det är jobbveckor eller lovveckor. Jag vaknar vid 3-4-tiden och kan inte somna om.

Igår kväll var jag ovanligt pigg för ennfredagskväll, inte det minsta trött, när jag lade mig i sängen strax efter tio. Ett perfekt tillfälle att läsa lite, tänkte jag, men efter bara några sidor gick ögonen i kors och jag lade undan boken och somnade. 

När jag vaknade och tittade på klockan såg jag 55 och tänkte att jag hade sovit ända till fem på morgonen. Hurra! Men nej, vid närmare anblick såg jag att det stod 1:55.

Jag lyckades somna om men vaknade igen runt tjugo i fyra och därefter har jag inte sovit mycket. Fem-tio minuter åt gången fram till klockan fem, då jag tog fram telefonen en stund och därefter min bok.

Nu är klockan tio över sex och det känns för sent att somna om även om jag kanske skulle kunna. Jag vill ju inte sova bort halva dagen. Jag funderar på att gå upp och sätta mig och sticka.

Oskar säger

Förra helgen var det bara jag och Oskar. Gustav var hos sin pappa och hans bästa kompis sov över.

På lördagamorgonen frågade Oskar mig hur jag trodde att Gustav och pappa hade det. Frågan förbryllade mig lite så jag bollade tillbaka den till Oskar utan att beavara den.

- Jag tror inte att de har det så bra, sade Oskar.

- Varför tror du det?

- Jag är ju inte där med dom.

Oftast kissar...

... ketchupen men idag spröt den.

En ketchupflaska måste skakas innan man försöker få ut ketchup ur den annars kommer det mest tomatfärgat vatten ur den till att börja med, det vill säga den kissar. Det har Oskar lärt sig, så han skakade ordentligt ketchupflaskan vid middagen i eftermiddags.

Jag stod med ryggen emot honom och höll på med något vid spisen, så jag såg inte vad som hände men jag hörde honom:

- Herregud, ketchupen spröt.

Gynna centrumhandeln?

När jag ska ut och shoppa, uppstår alltid frågan VAR? I centrum eller på det stora köpcentrat i nordvästra delen av stan? För att butikerna i centrum ska vara kvar, krävs det att folk handlar där. När jag bodde i Kävlinge och i Dalby, var det ganska självklart att det blev ett stort köpcentrum, eftersom en shoppingtur ändå krävde en biltur och då kunde man lika gärna köra till ett ställe som har allt.

När jag flyttade till Lund efter skilsmässan, fortsatte jag av gammal vana att handla på Nova. Jag minns en gång jag åkte in till centrum för att handla och nästan varenda butik var stängd, eftersom det var söndag. Som ensamstående och nästan heltidsarbetande är det inte alls säkert att det passar att handla på lördagen och är butikerna i centrum stängda på söndagen, ja då återstår bara det stora köpcentrat.

Faktum är att jag de senaste åren har övergått till att shoppa nästan uteslutande i centrum samt till att köpa mina livsmedel i den lokala livsmedelsbutiken i stället för att köra tvärs över stan till Nova och storhandla varje vecka.

Idag hände dock något, som kommer att få mig att omvärdera detta. Oskar och jag åkte in till stan strax före klockan tio. Vi skulle till Game Stop, Flash och Lindex - i den ordningen. När vi kom till Game Stop, visade det sig att den butiken hade lagt ner. Det finns en Game Stop på Nova också. Vi tog första bussen hem, satte oss i bilen, körde till Nova och uträttade våra ärenden där.

Det här blir något av ett Moment 22 framöver. Ska jag chansa på att centrumbutiken jag vill handla i fortfarande finns kvar och riskera att slösa tid och pengar på bussbiljett på en tur in till stan eller ska jag åka direkt till Nova? Om jag ska besöka flera butiker och en av dem inte finns i centrum men väl på Nova, då blir det ju högst troligtvis så att jag gör alla mina ärenden på Nova. Jag kommer inte att åka både till centrum och till Nova. Det finns annat jag vill använda min tid till i stället. Men om jag inte handlar i centrum och om andra också resonerar som jag, då kommer ännu fler butiker i centrum att försvinna.

Tre födelsedagspresenter

Tre av mina kollegor har eller ska fylla jämnt och "jämnt". Åsa fyllde år redan i oktober, Lena fyller år sista dagen i februari (den riktigt sista dagen, den som bara inträffar vart fjärde år) och Josefin fyller år i mitten av mars.

I november kom jag på vad jag ville ge dem i födelsedagspresent. Lite sent, till och med after the fact, för Åsas del men så fick det bli. Chevalier mittens skulle jag sticka och det började jag med strax före jullovet. Projektet avslutades i början på februari och vantarna har sedan dess väntat på att överlämnas.

Jag har funderat fram och tillbaka på, när överlämnadet ska ske och har kommit fram till att det får bli på Lenas födelsedag.

*************
Det har snart gått en månad sedan jag skrev det här inlägget. Idag, den 5 mars är alla vantar överlämnade till sina nya ägare. Förra veckans myckna snöande försenade överlämnandet.