För några veckor sedan skrev jag om tvåsamhet, om hur jag sällan riktigt saknar att vara två med ett undantag: när jag ska vika ihop lakan. Jag har kommit på ett undantag till: när jag är sjuk.
Natten till tisdagen verkar det som om influensan slog klorna i mig. Jag vaknade vid 4-tiden på morgonen och kände mig konstig och sedan gick det snabbt utför. Hög feber och ont i kroppen. Eftersom barnen är hos mig den här veckan, fanns inte alternativet att krypa ner i sängen och dra täcket över huvudet.
Det fascinerar mig hur mycket man klarar av, när man måste. (Det finns inga måsten, hör jag Oskar säga i mina tankar, när jag skriver det här. Det har han rätt i, så jag får väl i stället säga att jag valde att inte strunta i att köra barnen till skolan.) Alvedon i maxdos på morgon och eftermiddag för att få barnen till och från skolan. Mycket vila däremellan. Enkel middag på kvällen (tacksam över att jag veckohandlade i söndags). Barnen har fått stöttning med sina läxor i min säng.
Jag gissar att jag inte fick den värsta sortens influensa utan en lightversion annars tror jag inte att jag hade fixat veckan på egen hand. Det är skönt att idag ha vaknat mer eller mindre feberfri och känna att jag är på väg att bli frisk.
Skönt att höra att du är på väg upp på banan igen.
SvaraRadera