-5 kg i juli

Tänk vad en liten livsstilsförändring kan göra skillnad. Jag tänkte om angående vad jag äter och tog bort det onödiga. Här sitter jag fyra-fem veckor senare 5 kg lättare.

Jag har varit ute och gått en hel del också men det tror jag, ärligt talat, spelar mindre roll för viktminskningen. Det har dock andra fördelar för välbefinnandet.

Det har inte varit så lätt alla gånger men när jag ser resultatet på vågen så har det utan tvekan varit värt det.

Åka buss och tåg

Vi är familjen Konstig. Vi åker buss och tåg utan att ha något mer mål än att just åka buss och tåg. Man får se sig omkring. Det finns tid att prata med varandra. Man kan sova lite, vilket är skönt för de som fortfarande lider av jetlag. Ludvig har på en vecka gjort två tidsomställningar, först Taiwan-Kalifornien och sedan Kalifornien-Sverige.

Dagens tur tog oss med tåg till Hässleholm, där vi bytte tåg för att komma till Klippan. Från Klippan tog vi bussen till Ängelholm, där vi åt en sen lunch på en indisk restaurang. Därefter styrde vi kosan hemåt medelst buss till Helsingborg och den sista biten hem blev det tåg igen.

Stegräknaren visade bara drygt 4000 steg men jag var ändå trött, när jag kom hem. Det var skönt att byta om och sedan landa i soffan.

Leksaksmuséet i Eslöv

Ja, vad ska man säga om det här muséet? Vilken fantastisk plats! Vilket makalöst livsverk! Det är en privatsamling, ett gemensamt projekt som spänner över tre generationer. Far och son har samlat på tåg medan barnbarnen har bidragit med LEGO- och Barbiesamlingar.

I tre stora rum finns tågbanorna och LEGO samlat. Modelltågen tuffar omkring på sina banor. Detaljrikedomen är enorm och man upptäcker hela tiden nya saker.

Det blir nästan lite för mycket att ta in. Det var roligt att gå runt och titta tillsammans med Gustav, eftersom han har öga för detaljer. Han kunde peka ut saker, som han hade sett och som jag helt hade missat.

Att hitta något att äta i Eslöv visade sig inte vara så lätt. De flesta matställen verkade endast ha en kort lunchservering för att sedan stänga några timmar innan de öppnade igen.

Östra Kyrkogården i Malmö

Minneslunden

I tisdags tog vi bussen ut till Östra Kyrkogården i Malmö. Det är en jättestor kyrkogård, den största i Malmö, med begravningsplatser för katoliker, ortodoxa, judar och muslimer. Minneslunden är en av Sveriges största.

Den judiska begravningsplatsen

Dagen bjöd på solsken och lagom temperaturer, alldeles utmärkt för att promenera runt på denna stora kyrkogård. Målet för utflykten var Blomsterkiosken, som stod klar 1969 (arkitekt: Sigurd Lewerentz). Den lär locka arkitekturintresserade besökare. Själv tyckte jag att den var något av ett antiklimax.

Blomsterkiosken

På vägen hem, stannade vi till vid Möllevångstorget för att äta middag och det gjordes på en kinarestaurang.

Ritual vid kusiners återförening

Igår var det dags för Gustav, Oskar och Ludvig att träffas igen för första gången på två år. De gjorde det på sitt alldeles egna vis. Ludvig stängde in sig i farfars sovrum. Gustav och Oskar gick in i farfars arbetsrum, där Oskar lade sig på mage på golvet och Gustav satt och tittade in i väggen. Det var inte utan att jag hann fundera både en och två gånger hur det skulle gå.

Naturligtvis gick det bra. Ludvig kom ut ur sovrummet och kikade på sina kusiner och sprang sedan tillbaka. Oskar hittade en skål med nötter, som han började äta. Efter en stund slutade Ludvig att återvända till sovrummet. Oskar ville rita och hämtade papper och penna. Snart satt alla tre barnen och ritade, fortfarande med visst avstånd mellan sig.

Vi bestämde oss för att gå till Pildammsparken och köpa glass och när vi väl kom ut dröjde det inte länge förrän kusinerna började närma sig varandra. Vi sökte skugga i Pildammsteatern. När glassarna var uppätna började barnen leka med varandra. Teaterscenen var ett fängelse och någon var prisoner och någon prison guard.

För två år sedan kom Oskar och Ludvig inte så bra överens. Det tycktes som bortblåst nu. Alla tre sprang omkring och hade jätteroligt tillsammans. Gustav började prata engelska med Ludvig. Youtube är en ruskigt bra engelsklärare! Det är ofattbart hur mycket han har lärt dig och mer lär det bli framöver.

Så nu är barnen igång och de har två veckor på sig att samla på sig en mängd nya gemensamma minnen.

Återförening

Nu är Torgil och Ludvig här! Lika vidunderligt underbart som vanligt att få krama om Torgil på Kastrup. Det är två år sedan sist. Deras resa hade gått bra. Planet landade i tid och det var två trötta resenärer mamma och jag mötte. Deras flyg lämnade San Francisco kl 17:30 lokal tid (alltså vid halv tre natten som gick svensk tid). Då hade de varit uppe hela dagen ... och så dagen idag. Ludvig hade kunnat sova större delen av resan men inte Torgil.

Att ta sig till Kastrup visade sig vara ett vågspel. En lärdom för framtiden är att vara ute i god tid, väldigt god tid! Öresundståget lämnade Lund i tid. Massor med folk, många som skulle ut och resa och många som skulle in till Köpenhamn. När vi började närma oss Kastrup, var tåget försenat. Och vad gör de tågansvariga då? Jo, de bestämmer att tåget inte ska stanna vid Kastrup utan fortsätta till nästa station. Där uppmanades alla som skulle till Kastrup att gå av och invänta ett tåg som skulle ta dem tillbaka till Kastrup. Förhoppningsvis finns det en logisk förklaring till att göra men jag har svårt att se den. Mamma och jag var tacksamma att vi inte hade några väskor att släpa på.

En fördel med att ha varit på Kastrup är att jag nu vet hur där ser ut, om jag till äventyrs skulle ta mig i kragen och ge mig ut och resa. 

En gammal trotjänare

Min fjällrävenryggsäck har några år på nacken. Den fyller snart 40 år. När jag fick den, tyckte jag inte alls om den. Ingen annan hade ju en sådan! Idag älskar jag den, trots att den är sliten och blek i färgen. Den hänger med på utflykter och när jag går till mataffären ... och även när jag går på stan men då kan jag känna att jag borde ha en snyggare väska.

Skrylle och Måryd - there and back again

Det finns många fina platser på jorden men, i min mening, finns några av de finaste alldeles runt hörnet. Måryd är en sådan plats. Förra året gjorde barnen, jag och morfar en kort vandring mellan Måryd och Skrylle och den turen ville jag göra om den här sommaren.

I sista minuten upptäckte jag att bussen, som vi skulle ta till Måryd, hade ändrat sin rutt. Vi hade behövt byta buss för att komma till Måryd. Det blev i stället så att vi åkte till Skrylle och därifrån gick vi till Måryd och tillbaka till Skrylle igen.

Det blev en fin tur. Alla tre var på gott humör. Vädret var helt okej. Regnet höll sig borta. Vi hittade smultron och hallon att plocka och äta. Det blev ett sånt där tillfälle, när jag som förälder måste föregå med gott exempel. Jag är inte jätteförtjust i att äta bär men idag mumsade jag hallon så att det stod härliga till. Inte för att det hade så stor effekt på barnen. De tyckte att hallonen var så där.

Vi gick alltså från Skryllegården, förbi det gamla stenbrottet och så var vi i Måryd, där vi fikade i den härliga enebacken. Gustav och Oskar sprang upp och ner i backarna och tävlade med varandra. Oskar tyckte inte om att Gustav var snabbare än honom.

När det var dags att vända tillbaka mot Måryd, var Oskar trött. Han var sååååå trött i benen och orkade inte gå. Jag sade till honom att det fanns två sätt att förhålla sig till detta. Antingen så fokuserar han på att han är trött och så kommer det att ta jättelång tid att komma tillbaka till Skryllegården och hans gnällande kommer att göra oss alla på dåligt humör. Eller så gräver han djupt inom sig själv och hittar lite jävlar anamma, så ska det nog gå bra. Han valde det sistnämnda, tog täten och hittade på egen hand vägen tillbaka. (Sedan ska också nämnas att Gustav påminde Oskar om att de skulle få glass, när vi kom tillbaka till Skrylllegården.)

Vi passerade det gamla stenbrottet igen och vilade en stund där. Barnen lekte stenhuggare och de kastade sten i vattnet.

Glass, gunga på lekplatsen och sedan bussen hem, trötta men nöjda.

PS. Nappflaskan som Oskar har i handen på bilderna är inte en riktig nappflaska. Den var fylld med godis igår, inköpt på marknaden, och idag var den med i stället för ett gosedjur.

Hästveda marknad

Igår åkte vi tåg. Mycket tåg. Öresundståg till Hässleholm och Krösatåg till Hästveda. När vi skulle hem blev det först Krösatåg till Osby och därefter Öresundståg till Lund. Dagens lärdom blev att man ska inte åka Öresundståg i södergående riktning. De är alltid fulla till bristningsgränsen. Är det möjligt bör man välja något annat kommunikationsalternativ. En före detta kollega skrev på Facebook att Öresundståg bör i möjligaste mån undvikas i alla situationer. Hon är en frekvent tågpendlare, så hon vet alltför väl hur det brukar fungera ... eller inte fungera.

Hästveda var alltså målet för dagen och i Hästveda var det marknad. Det behövdes bara ett par steg i trängseln mellan marknadsstånden så påmindes jag om alla de skäl till att jag inte tycker om att gå på marknad. Skräp, skräp och åter skräp. Det finns säkert bra saker att köpa också men dessa försvinner ju i mängderna av skräp. Och så alla dessa människor.

Barnen fick köpa var sin sak och lite godis. Mormor och J köpte var sin sillamacka till lunch. Efter en dryg timme var vi fullkomligt nöjda med vår marknadsupplevelse och styrde kosan hemåt.

Jag kan inte påminna mig att jag var på marknad, när jag var liten. Mitt första marknadsminne är från Kiviks marknad någon gång tidigt 90-tal. På senare år, sedan Gustav föddes, har det blivit Kiviks marknad, Veberöds marknad, Sjöbo marknad och Tomelilla marknad. Det här att bara gå omkring och titta på saker (skräp!) i timmar för att kanske hitta någon man vill köpa, det är inte riktigt min grej. Förr köpte jag i alla fall munkar och marknadsgodis och kände mig nöjd med det men inte ens det lockar längre. (Jo, det lockar men jag avstår från det.)

Det viktiga med gårdagens utflykt var inte själva marknaden utan att barnen skulle få åka tåg. Och det fick de. Med råge.

Krympa

- Åh, min snopp. Den är liten. Igår var den så här lång. Nu har den krympt. Kan snoppar krympa?

                                               Anonym

Spontanbesök i Malmö

Det kändes lite som en mellandag idag i väntan på aktiviteter senare i veckan. Strax före lunch kom jag på att vi kunde åka hem till morfar med kanelbullar. Och så blev det efter en snabb lunch. Gustav och Oskar kommer alltid på en massa lekar att leka hemma hos morfar. Idag förstod jag nog inte riktigt vad de gick ut på men så här hittade vi Gustav efter ett tag:

Så småningom hittade Oskar en penna och kom på att han ville rita och snart lade sig lugnet över morfars lägenhet, när båda barnen satt och ritade en lång stund.

Kanelbullarna, som vi hade med oss, har legat i min frys sedan jag bakade dem inför skolavslutningen. Jag vet inte hur jag har lyckats låta dem ligga där i nästan en månad men nu känns det skönt att den frestelsen inte finns kvar längre. Morfar och barnen åt var sin kanelbulle. Barnen fick dessutom glass. Jag avstod från båda.

Att mitt beslut att avstå från onödigt ätande har haft resultat, visade sig när jag ställde mig på vågen i pappas badrum. Jag har ingen våg själv, så jag får passa på när jag hälsar på honom. Inget himlastormande resultat men i alla fall ett steg i rätt riktning och det höjer motivationen att fortsätta.

I morgon kommer vi troligtvis att stanna hemma. Vi hade tänkt att åka till Leksaksmuséet i Eslöv men jag kom på att det kan vara bra att spara det tills min bror och brorson kommer på besök om ett par veckor. På torsdag blir det Hästveda marknad. På fredag tänker jag mig att barnen och jag tar bussen till Måryd och sedan går till Skrylle och tar bussen hem därifrån. Vi gjorde den utflykten förra sommaren och det blev så lyckat.

Vikingar i Trelleborg

Helgen som gick var det vikingamarknad i Trelleborg så i lördags tog barnen och jag tåget söderut för att ta oss en titt. En av mina kollegor, J, skulle vara där med sin familj och jag såg fram emot att träffa henne.

När vi kom fram till marknaden och barnen såg alla människor klädda i tidstypiska kläder, påmindes de om besöket vi gjorde i Foteviken för två år sedan. Och genast visste de vad de ville göra. De ville köpa pilbågar eller något liknande. Jag fick dem att gå med på att gå ett varv och titta på allt som såldes, innan de bestämde sig för vad de ville ha.

Vi var uppe och gick runt i borgen. Gustav tyckte att det var konstigt att se "folk från vikingatiden" samtidigt som det körde förbi bilar på gatan utanför området. Ännu konstigare tyckte han att det var att se "folk från vikingatiden" dricka ur läskburkar.

Vi gjorde vårt varv och barnen bestämde sig för vad de ville köpa. Oskar valde ett litet armborst och Gustav ett spjut.

Vi hittade även J utanför det tält, som hon och hennes familj bodde i under marknadsdagarna. Jättefint och vilket jobb att få allt på plats!

Det hände något roligt på tågresan till Trelleborg. Konduktören på pågatåget frågade barnen, om de hade biljett. De åker ju gratis på mitt sommarkort, så de svarade att de inte hade biljett. Då halade han upp en bunt med Barnbiljetter ur fickan och så fick de var sin. Det var första gången vi var med om det och barnen tyckte att det var roligt.

Gamla dagböcker

I söndags gjorde Oskar och jag ett besök i källarförrådet för att hämta upp en kartong, som vägde sina modiga kilogram. I kartongen ligger mina gamla dagböcker.

Det fattas några. Det är de tre första jag skrev. Jag tror att det är tre men det kan även röra sig om två. Jag är glad att dagboken med våren 1987 finns kvar.

Jag har läst igenom (=skummat) de fyra första. Mitt bestående intryck är att det är mycket som har hänt som jag inte kommer ihåg, både på gott och ont. Och så finns det saker, som jag kommer ihåg men som jag inte har skrivit om.

En hel del är roligt att läsa. Annat är pinsamt och direkt plågsamt.

Jag skriver fortfarande dagbok, om än sporadiskt. Efter att ha läst igenom mina gamla dagböcker känns det viktigt att fortsätta att skriva. Men för vem skriver jag? Jag är långt ifrån säker på att jag vill att någon annan läser. Vissa saker borde definitivt censureras.

Plötsliga sjusovare

Barnen har börjat sova länge på morgonen. Under flera år räknade jag allt efter klockan 6 som sovmorgon. Det senaste året har reveljen gått klockan 6:45 på lediga dagar. När jag skriver detta är klockan 7:22 och de sover fortfarande! Och så här har det varit i några dagar.

Själv vaknade jag klockan halv sex, med huvudvärk. Jag kände av huvudvärken redan igår kväll och borde ha tagit något mot den innan jag gick och lade mig. Jag sov i soffan större delen av kvällen efter att barnen hade somnat. När jag vaknade till, ville jag komma i säng så snabbt som möjligt för att inte vakna till. Därför hoppade jag över den där huvudvärkstabletten.

I går var vi på bio och såg Ice Age: Scratattack. Originaltiteln är Ice Age: Collision Course och den förstår jag. Den svenska (?) översättningen är obegriplig. Jag kan inte påstå att jag uppskattade filmen. Jag halvslumrade (och till och med sov korta stunder) mig igenom den. De sista 20 minuterna höll jag mig helt vaken och de var väl okej.

Gustav var inte helt övertygad om att det var en bra film. Han hade svårt att sitta stilla, smått uttråkade. Det var tur att vi satt på främsta raden och resten av biopubliken satt i bakre delen av salongen, så jag tror inte att han störde någon.

När jag frågade barnen, om vi skulle gå på bio, sade Oskar att han ville sitta i en barnstol. Jag försökte få honom att berätta vad det betydde men det kunde han inte. Ett SMS till pappa klargjorde. Oskar brukar sitta på en röd plastlåda, som finns att tillgå på biografen. Han sätter den på golvet och sitter sedan på den och därför måste vi ha platser på första raden. Oskar tycks vara alltför lättviktig för att kunna sitta i de vanliga stolarna. De fäller ihop sig under honom och det tycker han är läskigt. Det kan jag förstå att han tycker.

Oskar var den av oss som verkligen gillade filmen. Han satt där på sin röda plastlåda, som ett tänt ljus genom hela filmen, skrattade och hade jätteroligt.

7:34 ... barnen sover fortfarande...

Efter 15 minuter...

... på morgonpromenaden känns det som om jag bara vill ge upp. Efter 45 minuter känns det som om jag skulle kunna hålla på hur länge som helst. Plötsligt har mina kilometertider förbättrats påtagligt. Antingen så gjorde en vilodag susen eller så fungerar Runkeeper dåligt på min dåliga mobil. Jag plockade fram min Garmin-klocka nyss och lade den på laddning. Den får följa med ut i morgon och ge en second opinion. Jag ska även passa på att använda pulsklockan (om jag minns var jag lagt den).

Jag kom ut på promenaden tidigare än jag brukar, eftersom jag vaknade onödigt tidigt. Mobilens alarm skulle ljuda klockan 5:45 men min hjärna tyckte att det var dags att vakna en timme tidigare. Det blir en tung dag med bara fyra timmars sömn i bagaget.

Jag tittade på EM-finalen igår kväll. Portugal besegrade Frankrike med 1-0. Målet gjordes i förlängningen och det såg jag inte, eftersom jag hade somnat i soffan. Jag vaknade när det var sju-åtta minuter kvar och dessa minuter var gastkramande. Det känns ovant att ett lag, som jag håller på, faktiskt vinner.

När jag kom i säng igår, åskade det på avstånd. Det mullrade ganska bra. Ett lätt regn föll och sedan upphörde det. Precis när jag släckte efter att ha läst en stund, var det som om någon öppnat en kran utanför sovrumsfönstret. Regnet skvalade. En enda blixt såg jag. Nu på morgonen har jag sett bilder från en åskapp och det ser ut som om det var ganska rejäl åska som passerade södra Skåne.

- Jag älskar dig...

... och morötter.

                   Gustav, 9 år

En sån där dag...

... då allting (nej, kanske inte allt) blir galet. Jag fick tomatsås på kläderna vid frukosten. Jag tappade smörpaketet i golvet. Jag tappade mobilen i marken. Jag spillde saft på bordet. Jag tappade skedar och en gaffel på golvet, när jag tömde diskmaskinen.

Hur blir det så? Hur kan jag plötsligt bli så fumlig? Jag ska nog hålla mig borta från vassa knivar...

- Mamma, jag älskar dig...

... för att du ger mig mat varje dag och för att du tog hand om mig när jag var en bebis.

                                                           Oskar, 6 år

Ytterligare ett gammalt foto

Kursfotot för JK 89/93, taget på trappan till Garpenbergs herrgård hösten 1990. Det var någon typ av jubileum det här året, så kung Carl XVI Gustaf var på besök. Han fick en väst av oss och han är med på kursfotot.

Nolltolerans

Sista lördagen i juni bestämde jag mig för att nu var det slut med allt vad godis, kakor, glass och chips heter. Och det gick riktigt bra. Jag var ute och gick på morgnarna, åt frukost, åt frukt, åt middag. Det uppstod inget direkt sötsug, så det blev aldrig besvärligt, inte ens när jag bakade.

Så kom då resan till Vadstena. När vi stannade vid Brahehus, köpte vi glass. Jag hade egentligen kunnat strunta i den där glassen men det gick på slentrian. Att jag inte var sugen på glass visade sig genom att jag bara åt halva glassen. Resten hamnade i en soptunna.

På lördagens släktträff var det lite kakknytkalas och det går ju inte att tacka nej till andras bakverk samtidigt som man bjuder dem på sina egna. Min kusin Marithas kakor var mycket goda!

På söndagsmorgonen åt jag av de av mina kakor som blivit över. Och så blev det kakor hos min kusin Ingrid. När jag tömde bilen på söndagskvällen, hittade jag en stor påse med kolor, som morfar hade låtit barnen äta ur under resan. Det fanns en del kvar ... men det finns inte mer, om jag säger som så...

Så, vad har jag lärt mig av detta? Jo, det är nolltolerans som gäller. Håller jag mig borta från sötsaker går det bra. Men släpper jag det minsta på kontrollen, går det käpprätt åt h-e. Om undantag alls ska ske, så måste det vara under mycket kontrollerade former.

Den gamla prästgården

Precis innan vi skulle gå hem från släktträffen i lördags, sade vi hej då till min kusin Maivor. Hon frågade om vi ville titta in hos henne, när vi körde söderut på söndagen. Vi hade tänkt att åka till Omberg och till Gränna men planer kan ändras och i det här fallet var det inte ett svårt val att göra. Det viktiga, nämligen polkagrisstänger till barnen, hittade jag på Konsum i Vadstena, så jag behövde inte bryta det löftet till Gustav.

Maivor och hennes man bor i en gammal prästgård på den småländska landsbygden. Det var inte helt lätt att hitta, trots Maivors beskrivning, som löd något i stil med "rött hus, det enda huset med gärdesgård, stenpelare". Vi lyckades ändå köra förbi det. Någon gärdesgård såg vi inte även om den var hur tydlig som helst.

Vilken idyll! Ett vackert hus. Stor, lummig trädgård. Underbara, stora, gamla askar. En allé längs uppfarten. Mellan träden skymtar en sjö på andra sidan vägen. Sååååå vackert!

Vi bjöds på god lunch - älggryta, potatis, sallad och till efterrätt ostkaka, grädde, jordgubbssylt och egenodlade jordgubbar - och mycket trevligt sällskap - Maivor, hennes man, son, svärdotter och två barnbarn. Barnen fick också möjlighet att leka med LEGO och det är alltid en stor lycka för dem.

Den gamla prästgården såg inte alls ut som jag hade förväntat mig (verkligheten var mycket bättre även om det inte var något fel på den mentala bild jag hade gjort mig). Jag hade föreställt mig att den låg i ett litet samhälle, att det var ett stenhus med putsad fasad, ljust gulmålad men breda vita knutar. Jag kan inte begripa hur jag har gjort mig den bilden.

Mätta och belåtna lämnade vi prästgården och fortsatte söderut för att göra ett nytt stopp hos min kusin Ingrid. Även här bjöds vi på förtäring, ett dignande fikabord som presenterade både smörgåsmat och kakor. Jag åt smörgåsar gjorda på ett utsökt rotsaksbröd, som innehöll både morot och rödbetor. Barnen fick leka med LEGO igen - himmelriket för dem.

Strax före klockan 21 lämnade jag pappa i Malmö och en knapp halvtimme senare parkerade jag hemma i Lund, alldeles vanvettigt trött. När barnen och jag kom in och satte på TVn för att se EM-kvartsfinalen mellan Frankrike och Island, stod det redan 2-0 till Frankrike. Barnen höll sig vakna till ungefär 22:30. Jag kom inte i säng förrän klockan 00:30, vilket var alldeles försent och när jag sedan vaknade klockan 4:10 och inte kunde somna om, så blev måndagen en dag i lathetens tecken.

Sommarfest och släktträff

Jag försöker komma ihåg, när jag första gången hörde talas om Stigs planer att samla släkten. Det är nog ungefär ett år sedan. Och vilket jobb Stig har lagt ner under det här året. Vilken gåva han har gett oss i släkten.

Stig var gift med pappas syster Majbritt, som gick bort härom året. Till sin sommarfest bjöd han in släktingar på Majbritts sida, sin egen sida, grannar samt gamla arbetskamrater. Deltagarlistan var lååååååång. Festen skulle hållas på gröningen utanför hans bostad, alldeles invid Vättern. Under det här året, som har gått sedan idén föddes, arbetade Stig fram en plan för mat, aktiviteter och uppträdanden.

När vi vaknade på morgonen, var det fortfarande uppehåll. Jag upptäckte, när det var dags för barnen att klä på sig, att jag inte hade packat några långbyxor till Oskar. Jag hade däremot lyckats packa två par jeans till Gustav. Det fick helt enkelt bli så att Oskar fick ta på sig Gustavs byxor även om han nästan drunknade i dem. Lagom till vi skulle gå ut genom dörren kom regnet, så det blev till att ta på sig stövlar, regnbyxor, regnponchos, kepsar, allt för att vi inte skulle bli blöta - inte riktigt det man vill ha på sig under en sommarfest.

Sommarfesten inleddes med att det bjöds på varm korv. Stigs barn och barnbarn hade hand om detta. Därefter var tanken att vi skulle duka upp våra medhavda bakverk till kaffet men av detta blev intet, eftersom det regnade som mest just då. Jag plockade fram mina kakor framåt eftermiddagen, när det inte regnade lika mycket längre, och bjöd dem som råkade befinna sig i närheten. Strax efter klockan 13, välkomsttalade Stig från scenen och sedan följde underhållning av olika Vadstena-profiler.

Hela tiden minglade man runt och hälsade på släktingar, både kända och okända. Det var roligt att träffa och byta några ord med många av kusinerna igen. Det var också roligt att träffa deras barn och barnbarn, ja till och med barnbarnsbarn. Gustav och Oskar fick träffa min kusin Maries barn, som också heter Oscar och Gustaf. Det gav upphov till en del skratt.

Klockan 15 var det dags för mångkamp för barnen samt guidade turer av bland annat slottet. Då valde barnen och jag att gå hem till vår lägenhet för lite vila. Regnet hade upphört, så vi kunde lägga av oss regnkläderna. På väg tillbaka till festplatsen, köpte jag hamburgare till barnen, som de åt medan pappa och jag åt den picknickmat vi hade beställt och som Stig hade ordnat. Efter maten satt pappa och jag och pratade en lång stund med min kusin Monika.

Festen avslutades med att min kusin Boo berättade om minnen från sin barndom och från Furulid, där farmor och farfar bodde. Pappa och Boo är jämngamla, så många av Boos minnen inkluderade även pappa.

Vi var trötta men mycket nöjda, när vi kom tillbaka till lägenheten precis i tid för att se EM-kvartsfinalen mellan Italien och Tyskland.

Mot Vadstena

Så var den då här, första dagen i juli, dagen då vi skulle köra till Vadstena för att vara med om Stigs sommarfest. Jag lämnade packningen till sista minuten, vilket blev lite stressigt. SMHIs prognoser förutspådde regn på dagen för festen, så regnkläder var ett absolut måste. Jag lyckades fylla nästan hela bilens bagageutrymme med barnens och min packning men det fanns en lucka även för pappas väska.

Vi stannade vid Brahehus för att barnen skulle få se den gamla ruinen. De verkade inte särskilt intresserade av själva ruinen men väl av att läsa om den. Morfar följde inte med till ruinen men barnen kunde berätta en massa om den, när byggnaden uppfördes, när den brann ner, när vi kom tillbaka till bilen.

Vi anlände till Vadstena framåt eftermiddagen och vädret var helt okej. Kanske lite blåsigt men solen sken. Vi tog en tur med Hjulius runt staden. Barnen tyckte att det var ganska tråkigt att höra om byggnader, gator, kyrkor och trädgårdar men Hjulius var ett tågliknande fordon, så det vägde upp för det tråkiga.

Centrala Vadstena är alldeles förtjusande. Smala gator. Trähus. Kullerstensgator. Och, inte att förglömma, mycket historia.

Efter rundturen med Hjulius, gick vi hem till Stig för att hämta nyckeln till turistlägenheten vi skulle sova i. Den var enorm. Ett stort kök. Ett stort vardagsrum. Ett stort sovrum. Knappt tio minuters promenad från centrum. Helt perfekt!

Oändlighet och 1900-talet

- Mamma, min tand har varit lös i två da'r nu utan att jag har tappat den, sade Oskar vid kvällens tandborstning. (Han har ingen lös tand men vill gärna tro att han har det.)

- Det är inte konstigt, sade jag, Gustav hade lösa tänder i oändligheter innan han tappade dem.

- Mamma, oändligheten betyder att det aldrig tar slut, sade Oskar. Då tappade Gustav aldrig sina tänder.

***************************************

- Jag vill ha den gamla Så funkar det-boken. Den som skrevs på 1900-talet, sa Gustav, när han gick och la sig.

Det finns alltid en speciell klang i Gustavs röst, när han talar om 1900-talet, den där tiden för länge, länge, länge sedan.