En blålila golfboll i pannan

I förrgår kom Oskar hem med en absolut E-N-O-R-M bula i pannan. Det var (nästan) stor som en halv golfboll. Alldeles blålila. Jag trodde inte att det var möjligt att få en sådan utväxt i pannan. Jag lyckades inte ta ett foto som gör bulan rättvisa utan du får ta mig på mitt ord.

Bulan fick han på förskolan. Han hade suttit på en grön drake på hjul (han älskar denna gröna drake) och hade kört ut genom den öppna altandörren. Det är nivåskillnad mellan rummet innanför och marken utanför altandörren, så hans lilla utflykt slutade inte så bra.

Jag förstår att sånt här kan hända. Barn ramlar och slår sig. Och det gick ju bra. Vad jag inte kan förstå är att händelsen avfärdades med "det är sånt som händer". Jag har förståelse för att personalen på förskolan inte kan skriva avvikelserapporter varje gång ett barn ramlar - även om jag är av uppfattningen att det borde skrivas avvikelserapporter betydligt oftare än vad som sker idag - men det som hände Oskar borde åtminstone ge upphov till en diskussion om hur det kunde ske och hur man kan undvika att det sker igen.

För en gångs skull lyfte jag luren och ringde till biträdande rektor och fick veta att rapporter skrivs bara, om barnet behöver uppsöka läkare, eftersom det då blir ett försäkringsärende. Det är också så att det finns en hasp på altandörren och är dörren haspad, så kan inte barnen ta sig ut. (Att ta sig ut sittandea på en grön drake på hjul borde vara helt omöjligt, när altandörren är haspad.) Det där med haspen visar för mig att här var det en rutin som brast och därmed är det något som måste tas upp i personalgruppen. Hade jag fått en indikation om att personalen sinsemellan skulle diskutera det som hände, då hade jag aldrig brytt mig om att ringa till biträdande rektor. Jag försäkrades att biträdande rektor skulle ta upp frågan på ett avdelningsmöte.

På det hela taget har jag en avslappnad inställning till förskolan. Jag har förtroende för personalen. Jag tycker att de gör ett bra jobb. Jag inser att de emellanåt har en besvärlig arbetssituation. Men ibland (ganska sällan) uppstår situationer, då jag känner att jag reagerar. Jag har svårt att vara "besvärlig", att ta plats, att ifrågasätta. Det är något jag måste öva på. Om inte jag för mina barns talan, vem ska då göra det?