Jag håller på att skriva en lista över vad jag behöver handla inför veckan. Jag frågade Gustav vad han vill att vi ska äta och svaret blev:
- Grönsaker!
Ibland undrar jag om han verkligen är mitt barn.
- Paprika, tomat, lök, morötter och gurka.
Han funderade lite till.
- Svamp, älg, kyckling, olja och ... det fattas något ... [funderar] ... grässtrån!
måndag 31 oktober 2011
söndag 30 oktober 2011
Ställa tillbaka klockan...
... kan vi inte göra det varje dag? Barnen somnade plättlätt ikväll. Klockan är bara kvart i åtta och de sover redan. Båda två! Om jag kunde, skulle jag nog hjula. Jag är nog inte riktigt lika lycklig i morgon bitti, när de troligtvis kommer att vakna jättetidigt, även med deras mått mätt.
Det blev en spontanutflykt ut på Österlen idag. Glimmingehus var destinationen, den gamla medeltida borgen som började byggas 1499. Gustav ville inte alls gå in i borgen, när vi var på plats. Så ändrade han sig och gav järnet i alla trapporna med superhöga trappsteg. När Mats betalade entréavgiften, fick han också ett informationsblad med en översikt över borgens olika rum. Gustav tog hand om broschyren och dirigerade så att vi inte missade någonting.
På vägen hem stannade vi hos Bo Ohlsson i Tomelilla. Det är en lågprisbutik, som jag hittills endast känt till genom den något enerverande reklamjingeln Bo Ohlsson i Tomelilla, här får du mest för pengarna, som körs på TV lite då och då.
Julen hade anlänt till Bo Ohlsson. Det fanns otroliga mängder tomtar att köpa. Men det hoppade jag över. Däremot blev de andra julprefixförsedda ting, så som julgardiner, julhanddukar till köket, en jullöpare till julbordet, omslagspapper med julmotiv och ett par julklappar till barnen. Och så lite annat smått och gott.
Det blev en spontanutflykt ut på Österlen idag. Glimmingehus var destinationen, den gamla medeltida borgen som började byggas 1499. Gustav ville inte alls gå in i borgen, när vi var på plats. Så ändrade han sig och gav järnet i alla trapporna med superhöga trappsteg. När Mats betalade entréavgiften, fick han också ett informationsblad med en översikt över borgens olika rum. Gustav tog hand om broschyren och dirigerade så att vi inte missade någonting.
På vägen hem stannade vi hos Bo Ohlsson i Tomelilla. Det är en lågprisbutik, som jag hittills endast känt till genom den något enerverande reklamjingeln Bo Ohlsson i Tomelilla, här får du mest för pengarna, som körs på TV lite då och då.
Julen hade anlänt till Bo Ohlsson. Det fanns otroliga mängder tomtar att köpa. Men det hoppade jag över. Däremot blev de andra julprefixförsedda ting, så som julgardiner, julhanddukar till köket, en jullöpare till julbordet, omslagspapper med julmotiv och ett par julklappar till barnen. Och så lite annat smått och gott.
lördag 29 oktober 2011
Slampor
Det blev kassler till middag idag. Inte en av mina favoriter med det går an. En som verkligen gillade kassler däremot var Oskar. Han mer eller mindre länsade faten. Till slut låg det bara några strimlor bortskuret fett kvar på min tallrik. Oskar var påstridig och ville ha dem också.
- Det är bara slamsor, Oskar, sade jag och försökte få honom att avstå.
- Ja, det är bara slampor, sade Gustav.
- Det är bara slamsor, Oskar, sade jag och försökte få honom att avstå.
- Ja, det är bara slampor, sade Gustav.
torsdag 27 oktober 2011
Kundservice?
För ett tag sedan försökte jag erinra mig ett samtal, som jag hade med en bokklubb. Då kom jag inte ihåg alla detaljer men idag hittade jag ett ställe, där jag hade beskrivit händelsen. Det hela utspelade sig i slutet av april förra året:
Jag blir fortfarande lite full i skratt, när jag tänker på det här samtalet. Genom hela meningsutbytet var jag inget annat än glad och vänlig. Hon, som ringde upp mig, måste verkligen ha blivit frustrerad. Men jag kan inte hjälpa att jag inte tycker att Camilla Läckberg är guds gåva till den läsande mänskligheten. Jag har läst en av hennes deckare. Det räcker. Den gav inte mersmak.
Jag blev uppringd av Bonniers bokklubb - eller i alla fall av någon som skulle ragga kunder. Jag har varit medlem förut och nu skulle jag få ett fantastiskt erbjudande ... och ingen frakt och expeditionsavgift ... bla bla bla.
Hon som ringde nämnde Camilla Läckberg och erbjöd mig hennes senaste bok. Jag sade att jag inte läser Läckberg, vilket är alldeles sant. Hon blev helt ställd. Camilla Läckberg som är en sån bra författare. Men sedan fann hon sig och sade att jag kunde få Lars Keplers bok i stället. Den har jag redan. Håkan Nessers nya, blev nästa erbjudande.
Då sade jag att det inte spelar någon roll vad hon hade att erbjuda, jag var ändå inte intresserad. Hon undrade om jag verkligen ville tacka nej till erbjudanden som jag inte ens hört - tänk om hon skulle erbjuda mig en miljon. Då sade jag att det tror jag inte att hon hade för avsikt att göra. Okej, säger människan, och LÄGGER PÅ LUREN.
Inget "hej då", inget avslut av något slag. Ja, jag blev ju inte precis mer sugen på att bli medlem i Bonniers bokklubb efter det samtalet.
Jag blir fortfarande lite full i skratt, när jag tänker på det här samtalet. Genom hela meningsutbytet var jag inget annat än glad och vänlig. Hon, som ringde upp mig, måste verkligen ha blivit frustrerad. Men jag kan inte hjälpa att jag inte tycker att Camilla Läckberg är guds gåva till den läsande mänskligheten. Jag har läst en av hennes deckare. Det räcker. Den gav inte mersmak.
onsdag 26 oktober 2011
Omaka par
Idag har jag ett par omaka strumpor på mig. Det är troligtvis ingen som har lagt märke till det, eftersom båda strumporna är svarta. Men jag vet att de inte hör ihop och det är inte en skön känsla. Jag tror det kommer sig av en händelse, som utspelade sig, när jag gick på lågstadiet.
Det var en dag, då föräldrarna fick komma på besök i klassrummet. Det var väl en handfull föräldrar på plats och de stod längst ner i klassrummet. Vi elever sitter i våra bänkar. Plötsligt insåg jag att jag har omaka strumpor på mig. Den ena strumpan var röd, vill jag bestämt minnas. Den andra strumpans färg kan jag inte påminna mig. Den var i alla fall inte röd. Jag tyckte att det var så fruktansvärt, otroligt pinsamt. Jag var övertygad om att varenda vuxen där längs väggen längst ner i klassrummet tittade på mina strumpor och undrade vad det var för fel på mig som inte kunde klä mig ordentligt.
Jag kom att tänka på den här händelsen idag och började fundera över om det är på grund av denna upplevelse som jag är så noga med att para ihop strumpor i par efter varje tvätt. Jag är noga med att mina barn alltid har strumpor som hör ihop på sig.
Det här inte så roliga minnet om omaka strumpor fick mig att tänka på ett annat hemskt klädminne. Denna fadäs är dessutom fångad på bild, så den är försäkrad att aldrig glömmas bort i all oändlighet. Fotografiet i fråga är ett klassfoto från mellanstadiet. Jag måste ha varit både blind och galen den morgonen, när jag klädde på mig. Eller, hemska tanke, jag såg kanske ut på liknande sätt varje dag!
Den där dagen hade jag på mig en blå- och vitrandig kjol. Till den hade jag en gammelrosa- och vitrandig polotröja. Mina strumpor var också randiga, i blått, rött och gult. Jag hade en liten väska från Vuokko och den var randig i alla regnbågens färger. Som kronan på verket syns det verkligen hur absolut avskyvärt jag tyckte att det var att bli fotograferad.
Jag har det där klassfotot i ett fotoalbum och de är med stor svårighet jag kan förmå mig att titta på det. Beam me up, Scotty ... typ. Jag har en känsla av att det kommer att dröja länge innan jag låter mina barn klä sig efter eget huvud.
Det var en dag, då föräldrarna fick komma på besök i klassrummet. Det var väl en handfull föräldrar på plats och de stod längst ner i klassrummet. Vi elever sitter i våra bänkar. Plötsligt insåg jag att jag har omaka strumpor på mig. Den ena strumpan var röd, vill jag bestämt minnas. Den andra strumpans färg kan jag inte påminna mig. Den var i alla fall inte röd. Jag tyckte att det var så fruktansvärt, otroligt pinsamt. Jag var övertygad om att varenda vuxen där längs väggen längst ner i klassrummet tittade på mina strumpor och undrade vad det var för fel på mig som inte kunde klä mig ordentligt.
Jag kom att tänka på den här händelsen idag och började fundera över om det är på grund av denna upplevelse som jag är så noga med att para ihop strumpor i par efter varje tvätt. Jag är noga med att mina barn alltid har strumpor som hör ihop på sig.
Det här inte så roliga minnet om omaka strumpor fick mig att tänka på ett annat hemskt klädminne. Denna fadäs är dessutom fångad på bild, så den är försäkrad att aldrig glömmas bort i all oändlighet. Fotografiet i fråga är ett klassfoto från mellanstadiet. Jag måste ha varit både blind och galen den morgonen, när jag klädde på mig. Eller, hemska tanke, jag såg kanske ut på liknande sätt varje dag!
Den där dagen hade jag på mig en blå- och vitrandig kjol. Till den hade jag en gammelrosa- och vitrandig polotröja. Mina strumpor var också randiga, i blått, rött och gult. Jag hade en liten väska från Vuokko och den var randig i alla regnbågens färger. Som kronan på verket syns det verkligen hur absolut avskyvärt jag tyckte att det var att bli fotograferad.
Jag har det där klassfotot i ett fotoalbum och de är med stor svårighet jag kan förmå mig att titta på det. Beam me up, Scotty ... typ. Jag har en känsla av att det kommer att dröja länge innan jag låter mina barn klä sig efter eget huvud.
måndag 24 oktober 2011
Nu lossnar det
Oskars ordförråd består av mamma och pappa. Då avser jag de ord han faktiskt säger. Han förstår otroligt mycket mer.
Men nu tror jag att det börja lossna för honom. I lördags försökte han säga vatten. Och igår sade han absolut lampa i badrummet. Alldeles nyss uppmanade jag honom att säga tack, när han fått en mugg mjölk och det kom ett mycket tydligt tack ur hans mun.
Men nu tror jag att det börja lossna för honom. I lördags försökte han säga vatten. Och igår sade han absolut lampa i badrummet. Alldeles nyss uppmanade jag honom att säga tack, när han fått en mugg mjölk och det kom ett mycket tydligt tack ur hans mun.
lördag 22 oktober 2011
Strumpor
Vi är två vuxna och två barn i familjen och alla har vi två fötter var.
Nu är det strumpsäsong. Det innebär att alla fötter har strumpor på sig varje dag. Ett rent par strumpor varje dag.
Det blir fyra par strumpor. Varje dag. Det är åtta strumpor.
Veckan har sju dagar.
Åtta strumpor varje dag i sju dagar. Det blir 56 strumpor. Eller 28 par.
Lägg till det strumporna maken har, när han tränar.
Inte undra på att jag håller på att få krupp, när jag ska hänga upp en halv miljon (nåja, lite drygt 56 stycken) strumpor i torkskåpet varje vecka!
Jag längtar till sommarens barfotadagar...
Nu är det strumpsäsong. Det innebär att alla fötter har strumpor på sig varje dag. Ett rent par strumpor varje dag.
Det blir fyra par strumpor. Varje dag. Det är åtta strumpor.
Veckan har sju dagar.
Åtta strumpor varje dag i sju dagar. Det blir 56 strumpor. Eller 28 par.
Lägg till det strumporna maken har, när han tränar.
Inte undra på att jag håller på att få krupp, när jag ska hänga upp en halv miljon (nåja, lite drygt 56 stycken) strumpor i torkskåpet varje vecka!
Jag längtar till sommarens barfotadagar...
torsdag 20 oktober 2011
Barnomsorg på semestern
Igår kväll var det föräldramöte på Oskars förskoleavdelning. Det hela började med att vi föräldrar fick använda oss av vår kreativa förmåga och göra ett försättsblad till vårt barns pärm. Jag kan konstatera att jag inte har ett uns kreativitet i mig ... och att det är okej.
En förälder frågade sig vilka regler som gäller om t ex föräldrarna tar semester och reser bort och mormor, som jobbar, är barnvakt. Får barnen vara på förskolan? Till min stora förvåning blev svaret att kommunen är "gentil" och att det är okej att ha barnen på förskolan även när man är ledig.
Min grundinställning i frågan är att förskolan är till för barnen under tiden föräldrarna arbetar och tar sig till och från arbetsplatsen. När föräldrarna är lediga, är barnen också lediga. Barnomsorgen är skattefinansierad och kraftigt subventionerad för oss föräldrar som utnyttjar den. Det finns annat som skattekronorna kan användas bättre till än att bekosta barnvaktstjänst.
Å andra sidan, så finns det tillfällen då det kan vara värdefullt att barnen får vara på förskolan även om föräldrarna inte är på jobbet. Det kan handla om föräldrar som arbetar oregelbundna tider och därmed är lediga på vardagar, som får lämna sina barn på förskolan, eftersom det är värdefullt att barnen får vara med i den pedagogiska verksamheten. Det kan handla om att en förälder tar ledigt från arbetet för att gå till tandläkaren eller för att uträtta ett bankärende. Om förskolan har policyn att barnen får vara där enbart under förälders arbetstid, har föräldern i det senare fallet två val: låta bli att lämna barnet och fixa barnvakt på annat sätt eller att strunta i reglerna och lämna barnet ändå. Med reglerna som finns i vår kommun, kan vi föräldrar låta barnen vara på förskolan med gott samvete. Att lämna barnen på förskolan enkom för att få egentid och kunna gå och shoppa, fika, träna o dyl tycker jag däremot inte är okej. Då använder man verkligen förskolan som barnvakt.
Jag är ganska övertygad om att många förskolor kan vara flexibla trots stränga regler om föräldrarna har en dialog med förskolan. Jag är också övertygad om att de allra flesta föräldrar inte kommer att lämna sina barn på förskolan, när de har semester, även om möjligheten finns. Men ibland förvånas jag. För några år sedan framkom det att det fanns föräldrar i Malmö som kom till förskolan på morgonen i full strandmundering och med packad fikakorg, lämnade barnen på förskolan och sedan åkte till stranden.
Verkligheten är inte svart eller vit. Det finns många gråzoner och gränsdragning kan vara svårt.
En förälder frågade sig vilka regler som gäller om t ex föräldrarna tar semester och reser bort och mormor, som jobbar, är barnvakt. Får barnen vara på förskolan? Till min stora förvåning blev svaret att kommunen är "gentil" och att det är okej att ha barnen på förskolan även när man är ledig.
Min grundinställning i frågan är att förskolan är till för barnen under tiden föräldrarna arbetar och tar sig till och från arbetsplatsen. När föräldrarna är lediga, är barnen också lediga. Barnomsorgen är skattefinansierad och kraftigt subventionerad för oss föräldrar som utnyttjar den. Det finns annat som skattekronorna kan användas bättre till än att bekosta barnvaktstjänst.
Å andra sidan, så finns det tillfällen då det kan vara värdefullt att barnen får vara på förskolan även om föräldrarna inte är på jobbet. Det kan handla om föräldrar som arbetar oregelbundna tider och därmed är lediga på vardagar, som får lämna sina barn på förskolan, eftersom det är värdefullt att barnen får vara med i den pedagogiska verksamheten. Det kan handla om att en förälder tar ledigt från arbetet för att gå till tandläkaren eller för att uträtta ett bankärende. Om förskolan har policyn att barnen får vara där enbart under förälders arbetstid, har föräldern i det senare fallet två val: låta bli att lämna barnet och fixa barnvakt på annat sätt eller att strunta i reglerna och lämna barnet ändå. Med reglerna som finns i vår kommun, kan vi föräldrar låta barnen vara på förskolan med gott samvete. Att lämna barnen på förskolan enkom för att få egentid och kunna gå och shoppa, fika, träna o dyl tycker jag däremot inte är okej. Då använder man verkligen förskolan som barnvakt.
Jag är ganska övertygad om att många förskolor kan vara flexibla trots stränga regler om föräldrarna har en dialog med förskolan. Jag är också övertygad om att de allra flesta föräldrar inte kommer att lämna sina barn på förskolan, när de har semester, även om möjligheten finns. Men ibland förvånas jag. För några år sedan framkom det att det fanns föräldrar i Malmö som kom till förskolan på morgonen i full strandmundering och med packad fikakorg, lämnade barnen på förskolan och sedan åkte till stranden.
Verkligheten är inte svart eller vit. Det finns många gråzoner och gränsdragning kan vara svårt.
Läsminne
Härom kvällen plockade jag fram en av de böcker jag hittade i källaren hos pappa. Det var Allrakäraste syster av Astrid Lindgren. Det var med lite tvekan jag tog fram den. Bara tanken på den ger mig en speciell känsla, som jag har svårt att beskriva. Det är en renodlat positiv känsla och jag var lite orolig att jag skulle bli besviken eller att min känsla skulle bli förstörd, när jag läste boken igen, som vuxen.
Jag har inga minnen av att mina föräldrar har läst den här boken för mig. Det har de troligtvis gjort men jag har även läst den själv många gånger. När jag läste den för Gustav, insåg jag att jag totalt hade glömt bort handlingen. Trots det så fanns den magiska känslan där och allteftersom jag läste kom jag ihåg. Ja, just det ja, tänkte jag gång på gång.
Det finns speciellt en bild i boken som slår an en sträng hos mig och som jag tyckte mycket om redan som barn. Det är när Barbro och Ylva-Li har kommit till De Snälla, som kokar karameller och bakar kakor ute på ängen:
Jag älskade den bilden som barn och då speciellt de små brickorna med godsaker. Kanske en förvarning om det sötsug jag brottas med nu i vuxen ålder...?
Vad Gustav tyckte om boken? Jo, den var väl bra. Samma kväll läste vi även Snöboll och Sockertopp och den fick ett högre betyg av Gustav.
Källa:
Allrakäraste syster/Astrid Lindgren & Hans Arnold.- Stockholm: Rabén & Sögren, 1973.- 27 s.
söndag 16 oktober 2011
Även fast
Varför skriver så många även fast, när de menar även om? Varför ?!? Det börjar ju likna en epidemi!
En annan sak som retar mig är när ordet vart används i tid och otid. Där har det gått så långt att jag själv ibland blir lite tveksam om jag ska använda var eller vart. Jag måste läsa mer litteratur och mindre debattinlägg på olika forum.
Och den totala bristen på förmåga att skilja mellan de och dem ska vi bara inte tala om! Tycker man att det är svårt kan man väl åtminstone använda dom i stället för att missbruka användningen av dem.
En annan sak som retar mig är när ordet vart används i tid och otid. Där har det gått så långt att jag själv ibland blir lite tveksam om jag ska använda var eller vart. Jag måste läsa mer litteratur och mindre debattinlägg på olika forum.
Och den totala bristen på förmåga att skilja mellan de och dem ska vi bara inte tala om! Tycker man att det är svårt kan man väl åtminstone använda dom i stället för att missbruka användningen av dem.
Jag som läsare
En beskrivning av mig som läsare (fick idén från Bokhora):
snabb - långsam
läser alla ord - skummar en del
gillar långa beskrivningar - hoppar över det som inte för historien framåt
kommer ihåg detaljer – kommer ihåg i stora drag - beror på boken
undviker tjocka böcker - läser gärna tegelstenar
tycker om tunna böcker - tycker att tunna böcker ofta saknar något
idealboken är på mindre än 400 sidor – idealboken är på mer än 400 sidor - eller kanske inte...
tjuvkikar på slutet - läser aldrig slutet förrän boken är just slut
väljer efter omslag – skiter fullständigt i ytan
läser baksidetexter - undviker baksidestexter - läser baksidestexten när jag läst ut boken
väljer boken efter rekommendation - vill helst välja själv
rekommenderar ofta böcker till andra – rekommenderar sällan böcker
hör det jag läser i huvudet – hör aldrig det jag läser
gillar ljudböcker - gillar inte ljudböcker
läser främst böcker i en genre – gillar att variera min läsning
läser alltid på svenska - läser på flera språk – läser blandat på svenska och engelska
är bra på att komma ihåg böcker jag läst – glömmer lätt bort både titlar och författare
skriver upp det jag läser – skriver inte upp det jag läser - har fört läsdagbok sedan 1991
läser varje dag – läser mer sällan – mer eller mindre
tycker att läsning är avslappnande - tycker att läsning är ansträngande
snabb - långsam
läser alla ord - skummar en del
gillar långa beskrivningar - hoppar över det som inte för historien framåt
kommer ihåg detaljer – kommer ihåg i stora drag - beror på boken
undviker tjocka böcker - läser gärna tegelstenar
tycker om tunna böcker - tycker att tunna böcker ofta saknar något
idealboken är på mindre än 400 sidor – idealboken är på mer än 400 sidor - eller kanske inte...
tjuvkikar på slutet - läser aldrig slutet förrän boken är just slut
väljer efter omslag – skiter fullständigt i ytan
läser baksidetexter - undviker baksidestexter - läser baksidestexten när jag läst ut boken
väljer boken efter rekommendation - vill helst välja själv
rekommenderar ofta böcker till andra – rekommenderar sällan böcker
hör det jag läser i huvudet – hör aldrig det jag läser
gillar ljudböcker - gillar inte ljudböcker
läser främst böcker i en genre – gillar att variera min läsning
läser alltid på svenska - läser på flera språk – läser blandat på svenska och engelska
är bra på att komma ihåg böcker jag läst – glömmer lätt bort både titlar och författare
skriver upp det jag läser – skriver inte upp det jag läser - har fört läsdagbok sedan 1991
läser varje dag – läser mer sällan – mer eller mindre
tycker att läsning är avslappnande - tycker att läsning är ansträngande
En ny chans
På fredag får vi en ny chans att se jorden gå under. Så blir det, om vi ska tro Harold Camping. Han har förvisso haft fel förut. Senast i maj i år och det kan du läsa om här.
Nu har han räknat om och det som nu gäller är följande: På fredag, den 21 oktober 2011, är det på dagen 7000 år sedan Noak seglade iväg med arken. Domedagen infaller då. Enligt Camping.
Första gången Camping räknade på det kom han fram till att domedagen var den 6 september 1994. Det var tydligen fel, så han räknade om och kom fram till den 21 maj 2011. Nämen, det var också fel. Sjutton också! Han räknade en gång till och resultatet blev 21 oktober 2011.
Tredje gången gillt...?
Källa:
Jorden går under nu på fredag
fredag 14 oktober 2011
Var bor du?
- Var bor du? frågar Gustav.
- Jag bor i det här huset, svarar jag.
- Nej, du bor i min mage, kontrar Gustav.
- Mmmm, svarar jag. Där är det varmt och mysigt och det skvalpar av vatten.
- Du har inte sett mig och jag har inte sett dig, säger Gustav. Men sedan kommer du ut.
- Hur kommer jag ut? undrar jag, nyfiken som jag är.
- Jag går till doktorn och så öppnar han upp min mage, avslutar Gustav vårt samtal. Sedan är han återigen koncentrerad på Nicke Nyfiken på TV.
- Jag bor i det här huset, svarar jag.
- Nej, du bor i min mage, kontrar Gustav.
- Mmmm, svarar jag. Där är det varmt och mysigt och det skvalpar av vatten.
- Du har inte sett mig och jag har inte sett dig, säger Gustav. Men sedan kommer du ut.
- Hur kommer jag ut? undrar jag, nyfiken som jag är.
- Jag går till doktorn och så öppnar han upp min mage, avslutar Gustav vårt samtal. Sedan är han återigen koncentrerad på Nicke Nyfiken på TV.
onsdag 12 oktober 2011
Dagisminnen
Jag har funderat lite på det här att många (?) föräldrar oroar sig för att deras barn går långa dagar på förskolan. När jag var liten, gick jag omkring åtta timmar per dag på dagis. Det är lite fascinerande hur många minnen jag fortfarande har kvar från den tiden, trots att det snart är 35 år sedan min dagistid var över. Och mina minnen är positiva och glada.
Vi åkte buss till dagis på morgonen, mamma och jag (och senare även Torgil). Vi tog 31:ans buss från Tessins väg till Stortorget. Därifrån gick vi till S:t Gertrud. Ibland bar mamma mig. En morgon hoppade en liten, liten fågel upp på mammas sko, när vi stod och väntade på bussen. Den dagen måste jag gå själv, eftersom mamma bar fågeln, som hon senare lämnade till ett ställe som kunde ta hand om den. Var det en kungsfågel? Jag vill minnas det.
Dagis var en tvåvåningsbyggnad mitt emot Caroli City, nära Drottningtorget, där det fanns ett vagnmuseum. När jag började på dagis, gick jag på en avdelning, som låg på bottenvåningen. Därifrån har jag inte så mycket minnen. Vi fick, av misstag, salt på frukostfilmjölken en gång. Vid några tillfällen fick vi leka med fingerfärg. Det har jag nog inte egna minnen av utan jag har sett fotografier från dessa tillfällen och jag måste säga att det var modigt av personalen att låta oss totalt hänge oss i leken med fingerfärg. Det är ingen överdrift att säga att det fanns fingerfärg precis Ö-V-E-R-A-L-L-T! Jag tror också att jag har minnen från när Torgil skolades in.
När jag blev äldre, fick jag flytta upp till en av avdelningarna på andra våningen. Här fanns min favoritfröken, Jörgen. Jag blir fortfarande varm i kroppen, när jag tänker på Jörgen. Under en period ville jag ge honom en morgonkram, en middagskram och en eftermiddagskram. Varje dag! Det var också här jag blev lite förälskad för första gången, i en pojke som hette Andreas. Här fanns också det "coola gänget" med tjejer som hade Barbiedockor med sig hemifrån. Roger hängde mycket med tjejerna i coola gänget.
Det fanns ett snickarrum, där jag bland annat gjorde en båt. Det skulle bli en segelbåt. Med stämjärn gröpte jag ur båten. Sedan skulle jag borra hål för masten och borren gick av, så det kom aldrig någon mast på plats. Vi kunde också jobba med lera. Jag gjorde en säl och den glaserades sedan i rött/rödbrunt.
Det fanns två matbord på avdelningen. Det var ett stort, lågt bord, där de flesta satt och åt. Och så fanns det ett normalhögt bord med plats för sex personer. Där fick jag sitta och äta den sista tiden på dagis. Vid något tillfälle var det ett annat barn som kräktes rakt över bordet under en måltid. Det fanns en diskbänk och diskho och jag vill absolut minnas att vi turades om att diska efter måltiderna. Ibland fick vi en glasspinne till efterrätt. En gång ville jag inte ha någon glass men det vågade jag inte säga. I stället lät jag bli att äta upp min mat. Åt man inte upp maten fick man ingen efterrätt. Problem solved!
Vi hade en fin innergård att leka på, omgärdad av korsvirkeshus. En gång ramlade jag och fick en glasbit i knät. En i personalen bar mig, insvept i en blå filt, till en läkarmottagning (?) i närheten och glasbiten lyftes bort. På väg tillbaka till dagis fick jag en glass.
Vi åkte buss till dagis på morgonen, mamma och jag (och senare även Torgil). Vi tog 31:ans buss från Tessins väg till Stortorget. Därifrån gick vi till S:t Gertrud. Ibland bar mamma mig. En morgon hoppade en liten, liten fågel upp på mammas sko, när vi stod och väntade på bussen. Den dagen måste jag gå själv, eftersom mamma bar fågeln, som hon senare lämnade till ett ställe som kunde ta hand om den. Var det en kungsfågel? Jag vill minnas det.
Dagis var en tvåvåningsbyggnad mitt emot Caroli City, nära Drottningtorget, där det fanns ett vagnmuseum. När jag började på dagis, gick jag på en avdelning, som låg på bottenvåningen. Därifrån har jag inte så mycket minnen. Vi fick, av misstag, salt på frukostfilmjölken en gång. Vid några tillfällen fick vi leka med fingerfärg. Det har jag nog inte egna minnen av utan jag har sett fotografier från dessa tillfällen och jag måste säga att det var modigt av personalen att låta oss totalt hänge oss i leken med fingerfärg. Det är ingen överdrift att säga att det fanns fingerfärg precis Ö-V-E-R-A-L-L-T! Jag tror också att jag har minnen från när Torgil skolades in.
När jag blev äldre, fick jag flytta upp till en av avdelningarna på andra våningen. Här fanns min favoritfröken, Jörgen. Jag blir fortfarande varm i kroppen, när jag tänker på Jörgen. Under en period ville jag ge honom en morgonkram, en middagskram och en eftermiddagskram. Varje dag! Det var också här jag blev lite förälskad för första gången, i en pojke som hette Andreas. Här fanns också det "coola gänget" med tjejer som hade Barbiedockor med sig hemifrån. Roger hängde mycket med tjejerna i coola gänget.
Det fanns ett snickarrum, där jag bland annat gjorde en båt. Det skulle bli en segelbåt. Med stämjärn gröpte jag ur båten. Sedan skulle jag borra hål för masten och borren gick av, så det kom aldrig någon mast på plats. Vi kunde också jobba med lera. Jag gjorde en säl och den glaserades sedan i rött/rödbrunt.
Det fanns två matbord på avdelningen. Det var ett stort, lågt bord, där de flesta satt och åt. Och så fanns det ett normalhögt bord med plats för sex personer. Där fick jag sitta och äta den sista tiden på dagis. Vid något tillfälle var det ett annat barn som kräktes rakt över bordet under en måltid. Det fanns en diskbänk och diskho och jag vill absolut minnas att vi turades om att diska efter måltiderna. Ibland fick vi en glasspinne till efterrätt. En gång ville jag inte ha någon glass men det vågade jag inte säga. I stället lät jag bli att äta upp min mat. Åt man inte upp maten fick man ingen efterrätt. Problem solved!
Vi hade en fin innergård att leka på, omgärdad av korsvirkeshus. En gång ramlade jag och fick en glasbit i knät. En i personalen bar mig, insvept i en blå filt, till en läkarmottagning (?) i närheten och glasbiten lyftes bort. På väg tillbaka till dagis fick jag en glass.
lördag 8 oktober 2011
Draconiderna 2011
I kväll, den 8 oktober, når meteorsvärmen Draconiderna sitt maximum för året.
När jag skriver detta, strax efter klockan 13, är himlen ganska mulen. Solen tittar fram emellanåt. Med lite tur kanske det kan bli klar himmel till kvällen. Maximum infaller ju efter solens nedgång vilket underlättar observationen av meteorsvärmen. Månen, som är nästan full, kommer väl att kunna sätta käppar i hjulen med sitt ljus. Månen går upp 15:53 och ner 2:22 här i Sydsverige.
Draconiderna är resterna av en komet, som passerat Jorden. Kometen heter Giacobini-Zinner. Den genomgick kraftiga utbrott 1907 och 1980 och det är igenom resterna av dessa utbrott, som Jorden ska passera i kväll. I är finns det förväntningar om ett extra ymnigt meteorregn.
När jag skriver detta, strax efter klockan 13, är himlen ganska mulen. Solen tittar fram emellanåt. Med lite tur kanske det kan bli klar himmel till kvällen. Maximum infaller ju efter solens nedgång vilket underlättar observationen av meteorsvärmen. Månen, som är nästan full, kommer väl att kunna sätta käppar i hjulen med sitt ljus. Månen går upp 15:53 och ner 2:22 här i Sydsverige.
Draconiderna är resterna av en komet, som passerat Jorden. Kometen heter Giacobini-Zinner. Den genomgick kraftiga utbrott 1907 och 1980 och det är igenom resterna av dessa utbrott, som Jorden ska passera i kväll. I är finns det förväntningar om ett extra ymnigt meteorregn.
Källa:
Nu bjuder Draken på stjärnfall
Debut
Oskar gjorde debut på familjejudon idag. Maken är i Göteborg och jag gav mig iväg till familjejudon med Gustav. Naturligtvis kunde Oskar inte vara själv hemma. Gustavs bästa kompis, S, följde också med tillsammans med sin pappa.
Det var riktigt roligt att se Gustav delta med liv och lust i alla aktiviteter. Med ett undantag. Att slå kullerbytta är fortfarande lite läskigt. Jag hade fullt upp med Oskar, så jag kunde inte hjälpa Gustav och jag tror han tyckte att det var ganska skönt att slippa.
Idag fick vi lära oss att falla baklänges på ett säkert sätt. Vi övade inte från stående utan vi satt på huk och "ramlade" och prövade oss fram med att ta emot oss på rätt sätt, vid rätt tidpunkt, med händerna. Händernas position ska vara rätt, så att fallet bromsas. De får inte sättas i för tidigt för då bryter man handleden. I övrigt stod det många balansövningar på programmet.
Oskar var med på uppvärmningen men tyckte att det blev lite otäckt, när alla sprang omkring. Sedan varvade han mellan att leka i lekhörnan och delta i övningarna (på sitt alldeles egna sätt).
Det var riktigt roligt att se Gustav delta med liv och lust i alla aktiviteter. Med ett undantag. Att slå kullerbytta är fortfarande lite läskigt. Jag hade fullt upp med Oskar, så jag kunde inte hjälpa Gustav och jag tror han tyckte att det var ganska skönt att slippa.
Idag fick vi lära oss att falla baklänges på ett säkert sätt. Vi övade inte från stående utan vi satt på huk och "ramlade" och prövade oss fram med att ta emot oss på rätt sätt, vid rätt tidpunkt, med händerna. Händernas position ska vara rätt, så att fallet bromsas. De får inte sättas i för tidigt för då bryter man handleden. I övrigt stod det många balansövningar på programmet.
Oskar var med på uppvärmningen men tyckte att det blev lite otäckt, när alla sprang omkring. Sedan varvade han mellan att leka i lekhörnan och delta i övningarna (på sitt alldeles egna sätt).
fredag 7 oktober 2011
torsdag 6 oktober 2011
Nobelpris i litteratur 2011
Klockan 13 idag tillkännagav Svenska Akademiens ständige sekreterare, Peter Englund, att Tomas Tranströmer får årets nobelpris i litteratur. Motiveringen löd:
Jag har inte läst något av Tranströmer men nu ska han få flytta in i min nobelpristagarsamling.
”för att han i förtätade, genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga”Det blev ett otroligt jubel, långvarigt, i Börssalen. I förhandsspekulationerna har många sagt att det är dags för en poet igen. Det var 16 år sedan sist. Och så blev det. Tranströmer har funnits med i förhandsspekulationerna i många år ... men att han skulle få priset har nästan setts som omöjligt, eftersom han är från Sverige. Englund berättade i TV-sändningen att Tranströmer har varit nominerad varje år sedan 1993.
Jag har inte läst något av Tranströmer men nu ska han få flytta in i min nobelpristagarsamling.
onsdag 5 oktober 2011
Sanning & konsekvens
 | |
| Oskar, 9 dagar gammal |
Jag har precis tittat på Sanning & konsekvens på TV3. Programmet handlade om att 450 barn varje år dör i livmodern i slutet av graviditeten. Enligt en barnmorska/professor på Sophiahemmet i Stockholm skulle en tredjedel av de här barnen kunna räddas om man tog mammornas upplevelser av minskade fosterrörelser på allvar. I den obligatoriska litteraturen för barnmorskestudenter står det att normalt minskar fosterrörelserna efter vecka 32. Det finns, enligt professorn i programmet, ingen vetenskaplig grund för att det faktiskt är så. Det är alltså en myt, som leder till att gravida kvinnor inte uppsöker vården i tid och även att deras oro avfärdas.
Jag blir så kall inombords, när jag hör kvinnorna i programmet berätta om sina förlorade barn. Kall, sorgsen, arg ... och tacksam. Tacksam för att jag låg inlagd på sjukhus de sista veckorna, när jag väntade Oskar. Tacksam för att det gjordes CTG varje morgon och kväll, så att det upptäcktes att allt inte stod rätt till.
När jag väntade Oskar, kände jag nästan inga fosterrörelser alls. Det var väl någon rörelse varje dag som jag kände. När jag var på tillväxt-UL (två stycken) fick jag höra att bebisen rörde sig mycket och att den hickade. Jag kände inget. När jag var på flödes-UL (fem-sex stycken), uppmanades jag att säga till, när jag kände att bebisen rörde sig. Bebisen måste vara stilla, när mätningarna gjordes. Fler gånger än jag kan räkna, avbröts mätningarna när teknikern kunde se att bebisen rörde sig. Jag kände inget och kunde inte förvarna. Jag kan inte med säkerhet säga att jag kände färre fosterrörelser det sista dygnet Oskar låg i magen. Jag minns däremot att jag brukade känna att han rörde sig lite på morgonen men den sista morgonen så var de rörelserna inte tydliga.
Det CTG-kurvorna visade var att hjärtljudens variation avtog. I början av min sjukhusvistelse tog det omkring 12 minuter att få en godkänd CTG-kurva. De sista dagarna behövdes det 45-60 minuter för att kurvan skulle godkännas. Det behövdes också att jag ändrade läge, flyttade mig från att ligga på rygg till att ligga på ena sidan och ibland även andra sidan eller att jag drack kallt vatten. Dessa förflyttningar gjorde att "grunkan" som satt utanpå magen flyttade sig (eller så flyttade Oskar sig) och hjärtljuden försvann.
En gång, när det hände, tog det över fem minuter innan personalen kunde lokalisera Oskars hjärtslag igen. Det var absolut fruktansvärt. Jag försökte hålla modet uppe och tänka positivt. Jag märkte ingen oro hos personalen. Men ändå fanns tanken i mitt huvud att hans hjärta hade slutat att slå. I mitt fall hittades hjärtljuden igen. Men för 450 barn och deras föräldrar varje år förblir det tomt och tyst.
Humor
Gustav ligger i soffan mitt emot mig. Jag kan inte se om han har ögonen öppna eller om han har somnat. Han får inte somna, eftersom han kommer att vara vaken halva natten då.
- Gustav.
- Gustav, sover du?
Ingen reaktion, whatsoever.
- Gustav. Guuuustav.
- Gustav, du får inte sova nu.
- Gustav, är du vaken?
Gustav lyfter på huvudet, ler sitt största leende och börjar skratta. Jag misstänker att han minsann behagar att skämta med sin mamma.
- Gustav.
- Gustav, sover du?
Ingen reaktion, whatsoever.
- Gustav. Guuuustav.
- Gustav, du får inte sova nu.
- Gustav, är du vaken?
Gustav lyfter på huvudet, ler sitt största leende och börjar skratta. Jag misstänker att han minsann behagar att skämta med sin mamma.
Nobelpris i kemi 2011
... för upptäckten av kvasikristaller...Det var motiveringen. Pristagaren heter Daniel Schechtman. Hans forskning handlar om atommönstret i kristallina material. Innan hans upptäckt trodde man att atommönstret i kristaller var symmetriskt och upprepade sig periodiskt. Schechtman fann, när han studerade en kristall 1982, att atommönstret inte kunde upprepas. I kvasikristaller är mönstren regelbundna men de upprepas inte.
Källa:
tisdag 4 oktober 2011
Nobelpris i fysik 2011
... för upptäckten av universums accelererande expansion genom observationer av avlägsna supernovor...Så lyder motiveringen. Pristagarna är Saul Perlmutter, Brian Schmidt och Adam Reiss. De har studerat supernovor av typen Ia och kommit fram till att expansionen av universum accelererar i motsats till vad man tidigare har trott.
Supernovor av typ Ia är resultatet av ett utbrott hos en vit dvärg. En vit dvärg är det sista utvecklingsstadiet av stjärnor som inte har tillräckligt stor massa för att bli neutronstjärnor eller svarta hål. Vita dvärgar har en massa ungefär lika stor som vår sol och en storlek ungefär så stor som Jordens. Om en vit dvärg ingår i ett dubbelstjärnesystem, kan den dra till sig material från den andra stjärnan. Den ökar då sin massa. Om den vita dvärgens massa når den kritiska gränsen 1,4 solmassor, kan fusionen i dess inre börja igen och energiutbrottet som följer kan spränga sönder hela stjärnan och vi får en supernova av typ Ia.
Det anses att supernovor av typ Ia lyser med samma ljusstyrka. De har samma absoluta magnitud. Hur vi uppfattar ljusstyrkan här på jorden beror på avståndet till supernovan, ju längre bort desto svagare ljusstyrka. De kan användas för att mäta avstånd i universum. Forskarna, som nu har belönats med nobelpriset, hittade 50 avlägsna supernovor och det visade sig att de ligger längre bort än förväntat. Slutsatsen av upptäckten är att universum utvidgas allt snabbare.
Vad som driver på accelerationen vet man inte säkert. En teori är att det är en okänd, mörk energi, som utgör 3/4 av världsalltet.
Om accelerationen fortsätter kommer iskyla att vara universums öde.
Källor:
The cosmic distance scale
En lista
Inspirationen till det här inlägget fick jag av Ellen:
Namn: Katarina.
Smeknamn: Pyret. Andra smeknamn genom åren har varit Katta (hatade det), Lili, Kati och Mrs King.
Ålder: 40 år i fem veckor till.
Bor: I sydvästra Skåne.
Stjärntecken: Skorpion.
Äter: Något som man kan ha bearnaisesås eller aioli till.
Favoritfärg: Brun, röd, grön, gul och rosa. Måste jag välja en av dem, så väljer jag brun.
Bästis: Vakant för tillfället.
Bästa ämne i skolan: Det skulle vara lättare att säga vilket som var motsatsen till det bästa... Favoritämnen på gymnasiet var matematik, fysik och kemi och de var också några exempel på ämnen som jag var bäst på.
Bästa film: Dead Poets Society. Eller Antonia's Line. Eller American Beauty.
Film jag aldrig vill se igen: Lost Highway.
Fritidsintressen: Läsa, skriva brev, handarbeta, blogga...
Vill jag bli: En jäkla bra mamma till mina barn.
Drömresmål: Maldiverna.
Detta visste ni inte om mig: Jag kan hantera en motorsåg och fälla träd.
Är jag hemligt kär i: Lester Burnham (rollkaraktär i American Beauty).
Blir jag lycklig av: Min familj samt att kunna känna närvaro i nuet.
Namn: Katarina.
Smeknamn: Pyret. Andra smeknamn genom åren har varit Katta (hatade det), Lili, Kati och Mrs King.
Ålder: 40 år i fem veckor till.
Bor: I sydvästra Skåne.
Stjärntecken: Skorpion.
Äter: Något som man kan ha bearnaisesås eller aioli till.
Favoritfärg: Brun, röd, grön, gul och rosa. Måste jag välja en av dem, så väljer jag brun.
Bästis: Vakant för tillfället.
Bästa ämne i skolan: Det skulle vara lättare att säga vilket som var motsatsen till det bästa... Favoritämnen på gymnasiet var matematik, fysik och kemi och de var också några exempel på ämnen som jag var bäst på.
Bästa film: Dead Poets Society. Eller Antonia's Line. Eller American Beauty.
Film jag aldrig vill se igen: Lost Highway.
Fritidsintressen: Läsa, skriva brev, handarbeta, blogga...
Vill jag bli: En jäkla bra mamma till mina barn.
Drömresmål: Maldiverna.
Detta visste ni inte om mig: Jag kan hantera en motorsåg och fälla träd.
Är jag hemligt kär i: Lester Burnham (rollkaraktär i American Beauty).
Blir jag lycklig av: Min familj samt att kunna känna närvaro i nuet.
måndag 3 oktober 2011
Hur många...
... maskiner tvätt har jag tvättat hittills i mitt liv? Det är knappast en fråga jag kommer att få ett svar på men jag började ändå fundera på det, när jag hängde tvätt på tork alldeles nyss.
Jag var omkring 13-14 år, när jag började tvätta. Det är snart 30 år sedan! Vi bodde i hyreshus med gemensam tvättstuga i källaren, när jag växte upp. För att frigöra tid på helgerna, föreslog mina föräldrar (antar jag?) att jag och min bror skulle ta hand om tvätten på fredagseftermiddagarna, när vi kom hem från skolan. Vi slutade oftast klockan 14 och tvättpasset i tvättstugan var från klockan 14 till klockan 20.
Mamma och jag sorterade tvätten på torsdagskvällen. Jag vill i alla fall minnas att jag deltog i sorterandet men jag minns inte om min bror var med. I början lade mamma lappar på de olika högarna. På lapparna stod det vilket gradantal tvätten skulle tvättas i.
Inför premiärtvätten hade mamma hade noggrant gått igenom hur maskinerna fungerade. Det gällde att komma ihåg att skruva på vattenkranen till varje maskin. Det skulle öppnas fullt och sedan skulle man skruva tillbaka handtaget ungefär ett halvt varv. Vi gick även igenom hur mycket tvättmedel som behövdes samt hur centrifug och torktumlare fungerade.
Min bror och jag kom hem från skolan och såg till att två maskiner laddades med tvätt och sattes igång. Sedan skulle hundarna ut. Tillbaka hemma igen var det dags att centrifugera tvätten och hänga upp den i torkskåp eller torkrum/-vind. Två nya maskiner kördes igång och sedan var vårt jobb gjort. Mamma och/eller pappa kom hem från jobbet och tog vid.
Ibland följde jag med den sista vändan ner till tvättstugan för att vika tvätt och mangla lakan i den gamla stenmangeln.
Jag kan inte minnas att jag hade något emot att starta upp familjens veckotvätt på fredagarna. Idag tycker jag att det är roligt att tvätta och det känns som om jag alltid har tyckt om det. Jag erkänner att jag inte tycker om att hänga upp cirka en halv miljon strumpor på tork varje vecka under höst och vinter men i övrigt är det ganska rogivande att tvätta.
Jag var omkring 13-14 år, när jag började tvätta. Det är snart 30 år sedan! Vi bodde i hyreshus med gemensam tvättstuga i källaren, när jag växte upp. För att frigöra tid på helgerna, föreslog mina föräldrar (antar jag?) att jag och min bror skulle ta hand om tvätten på fredagseftermiddagarna, när vi kom hem från skolan. Vi slutade oftast klockan 14 och tvättpasset i tvättstugan var från klockan 14 till klockan 20.
Mamma och jag sorterade tvätten på torsdagskvällen. Jag vill i alla fall minnas att jag deltog i sorterandet men jag minns inte om min bror var med. I början lade mamma lappar på de olika högarna. På lapparna stod det vilket gradantal tvätten skulle tvättas i.
Inför premiärtvätten hade mamma hade noggrant gått igenom hur maskinerna fungerade. Det gällde att komma ihåg att skruva på vattenkranen till varje maskin. Det skulle öppnas fullt och sedan skulle man skruva tillbaka handtaget ungefär ett halvt varv. Vi gick även igenom hur mycket tvättmedel som behövdes samt hur centrifug och torktumlare fungerade.
Min bror och jag kom hem från skolan och såg till att två maskiner laddades med tvätt och sattes igång. Sedan skulle hundarna ut. Tillbaka hemma igen var det dags att centrifugera tvätten och hänga upp den i torkskåp eller torkrum/-vind. Två nya maskiner kördes igång och sedan var vårt jobb gjort. Mamma och/eller pappa kom hem från jobbet och tog vid.
Ibland följde jag med den sista vändan ner till tvättstugan för att vika tvätt och mangla lakan i den gamla stenmangeln.
Jag kan inte minnas att jag hade något emot att starta upp familjens veckotvätt på fredagarna. Idag tycker jag att det är roligt att tvätta och det känns som om jag alltid har tyckt om det. Jag erkänner att jag inte tycker om att hänga upp cirka en halv miljon strumpor på tork varje vecka under höst och vinter men i övrigt är det ganska rogivande att tvätta.
söndag 2 oktober 2011
Smått och gott
I torsdags kväll passerade en luftballong nästan rakt över vårt hus. Gustav var och lekte hos S men de hade precis kommit in hos oss, eftersom de ville använda Gustavs kamera. När de gav sig av hem till S igen, fick vi syn på ballongen. Jag hjälpte S att sätta på Gustavs kamera och skyndade sedan för att hämta min egen. Ballongen hann försvinna en bit bort.
Vädret har varit otroligt den senaste veckan. Soligt! Varmt! Nästan för varmt! Att vi har närmat oss slutet av september och början på oktober har varit svårt att tro. Det har varit kortärmat och barbent för hela slanten. Bilden på Gustav är tagen idag, den 2 oktober, då vi var ute på promenad vid lunchtid. Hur ofta händer det att man kan gå klädd så här i början av oktober?
Den här bilden tog jag på uppmaning av Gustav:
- Mamma, marken har gått sönder. Det är vackert.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)