Tanka energi

Min kropp är tom på energi. Den senaste veckans sjukdom har tömt den på alla reserver, känns det som. Först en rejäl genomkörare i luftrören och sedan kröp eländet ner i magen och ställde till oreda. Nu är febern borta och jag hoppas att illamåendet försvinner också och att jag får en chans att börja fylla på energidepåerna igen.

Barnen är tillbaka på förskolan igen idag efter att ha varit hemma i över en vecka. De såg verkligen fram emot att få gå dit igen. Jag tyckte att det var skönt att andas lite frisk luft på vägen dit och hem igen. Det var soldis ute och allting var täckt med rimfrost. Vackert ... men jag längtar efter våren!

Längtar efter våren

Jag sitter och tittar på SMHIs hemsida och letar efter vårtecken. Jag hittar en illustration som visar vårens genomsnittliga ankomst under åren 1961-1990. Enligt den så är det inte en utopi att förvänta sig vår i slutet av februari i de mest södra delarna av landet.

I år får vi ingen genomsnittlig vår. En annan SMHI-karta visar att det fortfarande är vinter i hela landet. Jag behöver inte titta på en karta för att inse det. Det räcker med att kasta en blick ut genom fönstret. Trädgården är klädd i snö och is.

Jag vill ha vår. Nu!

Lite röst

- Mamma har bara lite röst idag, så hon kan bara säga små ord, berättade Gustav nyss för Oskar.

Det har han rätt i. Min röst fungerar lite som den vill idag. Det halsonda är i alla fall nästan helt borta. Jag tog två Alvedon igår morse och de gjorde susen. Framåt kvällen blev jag frusen och jag har frusit ganska mycket i natt men termometern visar inte mer än 37,8 grader och det kan knappast kallas för feber. Men jag känner mig ändå hängig och jag är alldeles otroligt täppt i näsan och bihålorna spänner.

God sallad

Middagen maken lagade idag var så god. Han följde slaviskt ett av recepten, som följde med vår matkasse - och det var tydligen urtråkigt att följa ett recept till punkt och pricka men gott blev det.

Middagen bestod av spättarullader med dill i en sås av grädde, mjölk, fiskbuljong och purjolök. Till det serverades kokt potatis. Mycket gott. Men det riktigt, riktigt goda var ... salladen.

Om du känner mig, så är det överraskande, eftersom jag inte har en särskilt positiv inställning till grönsaker. Men det var verkligen en god sallad. Den bestod av lika delar strimlad spetskål och grovrivna morötter samt en dressing av olja, vitvinsvinäger, sambal oelek, salt och peppar. Och till sist en nöt- och fröblandning. Mums!

Det är berikande att ha barn

Innan jag fick barn, hade jag bara hört talas om vinterkräksjuka. Numera vet jag mer än väl hur det är att ha vinterkräksjuka.

Innan jag fick barn, hade jag så vitt jag vet aldrig haft influensa. Om det är influensa barnen har för tillfället, så har de gett mig den erfarenheten också. Fast det känns inte som jag trodde att influensa ska kännas. Jag är förkyld och har feber. Inte ont i kroppen/musklerna alls.

Gustav har varit sjuk sedan i lördags kväll. Hög feber. Aptitlöshet. Hosta. Han har legat helt utslagen på soffan. Igår när jag kom hem från jobbet var han uppe på benen men han såg oerhört trött ut.

Oskar blev sjuk i tisdags. Febern sköt upp till närmare 40 grader. Han har fortfarande feber men är trots det piggare än vad Gustav har varit. Han har en hemsk, bubblande och ibland ihålig hosta.

Jag har haft ont i halsen sedan i tisdags. Det river och kliar i öronen. Hosta. Och i natt har jag fått feber. Igår tempade jag mig med både muntermometer och örontermometer. Resultat: 35,7 grader. Idag visar båda termometrarna drygt två grader mer och jag känner mig inte jättepigg.

Men jag är hungrig. Maken är iväg på ett spinningpass och jag ska ta och skicka ett SMS till honom och be honom köpa nybakade frallor på hemvägen. Det kurrar i magen

Skoj på jobbet

Jag brukar inte blogga om jobbet men idag ska jag göra ett undantag. Det är sportlov och skolan är alldeles tom på elever. Vi lärare jobbar på (nästan) som vanligt. Idag på eftermiddagen hade vi lite "personalmys", vilket betydde att vi skulle umgås och lära känna varandra bättre. Den typen av aktiviteter kan ju vara både jobbiga och tråkiga men vårt personalmys var bara roligt.

Var och en av oss hade skickat in tre frågor om oss själva. Dessa hade sammanställts i ett frågeformulär och i grupper skulle vi besvara frågorna, gärna någon annanstans än på skolan, till exempel på ett fik. Sedan återsamlades vi för att gå igenom de rätta svaren och ha lite AW tillsammans.

De frågor jag ställde om mig själv var följande:

Hur många orter har [jag] bott i sedan år 2000?

• 7
• 2
• 11

Rätt svar är 11! I januari 200 bodde jag i Lund. I juni 2001 flyttade jag till Fors och i oktober samma åt till Grängesberg. I januari 2002 flyttade jag till Ludvika, i juni till Östhammar och i december till Alunda. I november 2003 flyttade jag till Högsby. Ett år senare gick flyttlasset till Mönsterås, där jag bodde jättelääääänge. I mars 2008 flyttade jag till Landskrona och i juli till Kävlinge. Den senaste flytten ägde rum i november 2010 och den slutade i Dalby.

Vilken typ av musik gillade [jag] när [jag] gick på högstadiet - och inte bara då, utan även idag?

• Michael Jackson och Genesis
• Mötley Crüe och Depeche Mode
• Dansband à la Vikingarna

Rätt svar är Mötley Crüe och Depeche Mode. Jag vet inte riktigt hur det gick till, när jag började lyssna på Mötley Crüe. Kanske var det för att jag köpte varenda nummer av tidningen Okej. Kanske var det för att jag lyssnade på närradiostationen MCB, som hade en hårdrockstimme (eller två) på onsdagskvällarna. Men hårdrock gillade jag. Min bror lyssnade på Depeche Mode, Nitzer Ebb och Front 242 - och jag gillade den musiken också.

Mitt rum var tapetserat med posters från Okej. Ett tag övervägde jag att sätta posters även i taket för att kunna få plats med fler. Det var Mötley Crüe, Twisted Sister, Howard Jones, Duran Duran, Modern Talking ... ja, jag kan inte minnas dem alla.

Än idag är min musiksmak ganska spretig och den är ganska så fast i 80- och 90-talets musik.

Picassos måleri hade sina perioder - den blå perioden, den rosa perioden, kubismen etc. [Jag] har också haft [mina] perioder, när det kommer till färgval på kläder. Vilket av följande tre alternativ kan [mitt] klädval under gymnasietiden gå under?

• Den svarta perioden
• Den rosa perioden
• Den marinblå perioden

Rätt svar är den rosa perioden. Jag var klädd i olika nyanser av rosa från topp till tå. Jämt. Den marinblå perioden inföll under mina år på högstadiet men den var aldrig lika utpräglad som den rosa perioden. Min svarta period började i samband med att jag fick anställning där jag jobbar idag.

Jag tycker fortfarande om rosa. Min mobiltelefon är rosa. Min kamera är rosa. Jag försöker dock begränsa mig så att det rosa inte går till överdrift igen. Idag har jag fler favoritfärger än rosa - rött, gult, grönt och chokladbrunt.

Jaha?

Antiklimax, ja visst!

Idag stod ett besök i Eslöv på schemat. Oskar skulle på hörselundersökning. Eller rättare sagt, jag trodde att Oskar skulle på hörselundersökning. Oskar var på hörselundersökning i Lund för ett par veckor sedan. Det var maken som följde med Oskar den gången.

Jag har aldrig riktigt fått klart för mig resultatet av den där undersökningen mer än att Oskar blev trött och slutade samarbeta efter ett tag samt att hans trumhinnor var lite påverkade på något sätt. Därav ett nytt läkarbesök och denna gång i Eslöv.

Vi fick träffa en mycket trevlig läkare, som hade väldigt fin hand med Oskar. Han tittade på Oskars trumhinnor och konstaterade att de ser mycket fina ut.

Och sedan var besöket över! Jag ska erkänna att jag blev lite snopen.

Vi satte oss i bilen och körde hem igen. Vi stannade till på Apoteket för att köpa flytande Alvedon till Gustav (som sedan vägrade befatta sig med den). Det blev också ett besök på konditoriet, eftersom Gustav hade uttryckt en önskan om wienerbröd. När det sedan blev dags att mumsa på wienerbrödet, orkade Gustav komma till köksbordet, titta på wienerbrödet och sedan gick han tillbaka till soffan. Med 39 graders feber är man inte på topp.

Eslöv ...  det var tur att jag hade GPSen som vägvisare annars hade jag kunnat hamna precis var som helst. Eslöv ligger inte alls där jag tror att det ligger. Jag vet fortfarande inte helt säkert var Eslöv är placerat på kartan, trots att jag var där idag. Det är faran med GPS. Man kommer fram utan att ha en aning om var man egentligen är.

Kassen har kommit

Redan klockan tjugo i fem ringde det på dörren och matkassen levererades. Kylvarorna var förpackade för sig i en plastpåse och resten låg i en stor papperskasse. KRAV-märkt och ekologiskt verkar det vara.

Veckans fem middagar är:

• Spättarullader med kokt potatis och sambaldressad sallad.
• Tunnbrödswrap med grekiska kalvfärsjärpar och olivtzatziki.
• Fläskkotlett med gul tomatsås och fröig sallad.
• Marockansk kyckling med tomatpilaff och spetskål i apelsindressing.
• Peppardelle con aglio e finocchio fritto.

Det här ska bli spännande.

Konsten att äta semla ...

... eller hamburgerglass som det kallas hemma hos oss. På själva fettisdagen blev det inga semlor men väl dagen efter. Barnen har lite olika sätt att ge sig i kast med sin semla men båda två tycker att det är ett utsökt bakverk, till och med Oskar som inte är jätteförtjust i söta saker.

Grädden kan vara lite besvärlig och hamna både här och där.

Mellan klockan 17 och 22...

... ikväll ska jag vänta på en leverans av en matkasse.

Det var några veckor sedan maken såg en annons från en mäklare, som erbjöd en gratis värdering av huset och en Linas matkasse. Maken ringde upp. Mäklaren ville/orkade inte komma ut till oss utan gjorde värderingen via telefon ... och matkassen fick vi, efter lite påtryckning av maken. Det var ju dealen - värdering OCH matkasse. Att mäklaren inte orkade göra ett ordentligt jobb är ju inte vårt problem.

Det ska bli spännande att se vad som finns i denna matkasse. Den första maträtten lär jag laga i morgon kväll, eftersom maken är bortrest.

Helvetet på jorden...

... utgörs av min tvättkorgs sockinnehåll. Så känns det ibland i min tillvaro, där de allra flesta problem faller inom kategorin i-landsproblem. Jag kan själv förvånas över hur starkt jag ogillar strumporna och hur mycket energi jag lägger på att hata dem, även om jag numera gör det med glimten i ögat.

Under förmiddagen har jag tagit mig igenom den första halvan av helvetet. Alla veckans strumpor är tvättade och de hänger på tork i torkskåpet. Senare idag ska jag ta mig ut på andra sidan helvetet, när jag sorterar alla strumpor i par, viker ihop dem och lägger tillbaka dem i sina lådor i väntan på en ny arbetsvecka. En sak är säker, det är ingen i den här familjen som går med omaka strumpor på fötterna.

Förmiddagen har även ägnats åt trevligheter. Barnen och jag har varit på biblioteket och lånat en hög böcker. Gustav fick trycka på boklåningsautomatens knappar, när vi lämnade tillbaka de böcker vi haft hemma, och Oskar fick sköta knapparna, när vi skulle låna de nya böckerna. Det måste vara rättvist. Vi stannade på konditoriet och köpte wienerbröd. Det var Gustavs önskemål och han är införstådd med att wienerbrödet kommer att ersätta lördagsgodiset ... men det blir popcorn till Melodifestivalen ikväll.

Kolik bebis

Idag har jag läst om flera kolika bebisar. Att ha en kolik bebis verkar jobbigt. Det kan man väl förstå. Att få en bebis som är lik en ko var väl inte riktigt det man förväntade sig när man blev förälder.

Autopilot

Jag kör bil till jobbet. Varje dag. Jag kör alltid samma väg. Varje dag.

Igår, när jag började närma mig jobbet, märkte jag att jag låg i helt fel fil. I stället för att svänga höger måste jag fortsätta rakt fram. Jag insåg att jag kopplar in autopiloten under min färd till jobbet och igår blev det någon felkoppling i den där autopiloten. Det var en mycket konstig, nästan lite otäck, känsla och insikt.

Idag på morgonen, när jag kom till den här korsningen, var jag betydligt mer uppmärksam än igår. Föraren i en bil snett framför mig i filen till vänster var det inte. Hen låg också i fel fil med tanke på vart hen skulle. Det visade sig att vi hade helt olika taktik, när det kom till att lösa problemet med ett felaktigt filval.

Igår låg jag kvar i min felvalda fil, eftersom det var försent att byta, och fick ta en lite omväg till jobbet. Föraren i bilen framför mig idag, bytte tvärt fil, tvärs över heldragen linje och höll på att behöva skutta över en refug. Det är tur att min reaktionsförmåga fungerar. Till hens försvar kan jag säga att hen använde i alla fall körriktningsvisaren ... även om den slogs på mitt i filbytet.

Och nej, det var faktiskt inte en BMW den här gången utan en Skoda.

Var är våren?

Halva februari har snart gått och jag längtar efter våren. För några veckor sedan försvann all snö och vi hade en period med plusgrader. Då tändes hoppet om vårens ankomst. Men vintern är inte redo att släppa sitt grepp om oss. Det har kommit snö i ett par omgångar sedan dess. Och snön ligger kvar!

Vi har inte brytt oss om att skotta gången från gatan fram till ytterdörren. Vi har haft förhoppningen att snön ska smälta bort. Det har ännu inte hänt. Jag gissar att vi inte är de enda som ställt hoppet till snösmältning, att döma av de snötäckta gångarna hos våra grannar.

Vid ett par tillfällen på sistone har jag kört till jobbet i snöfall. Jag är positivt överraskad av hur de allra, allra flesta trafikanter faktiskt anpassar farten efter rådande väglag. Och det är inte bara hastigheten som går ner utan även avståndet till fordonet framför ökar och omkörningarna minskar.

I nästa vecka är det sportlov, så jag antar att snöns närvaro är ursäktad. Och snön till trots, lite vårkänsla finns det allt i dagsljuset mitt på dagen. Det är så speciellt och det fyller mig med lycka!

Spotify tar tid

Spotify är ju riktigt roligt! Men det är lätt att fastna där och vips har en timme eller två försvunnit. Mmm, jag vet att jag upprepar mig men det är ju precis så här det är. Jag måste ha lagt till hundratals låtar i olika listor den senaste veckan. Hur jag ska lyckas bringa ordning bland dem, det vet jag inte. Det kanske inte heller är nödvändigt.

Även om jag gått på en massa turer down memory lane, har jag hela tiden känslan av att det finns så mycket som jag ännu inte har kommit ihåg. Det kan vara en aning frustrerande!

Hen på TV

Nu har jag hört ordet "hen" användas - till skillnad från diskuteras - på TV.

Under morgonens Rapport-sändningar har ett inslag om parkeringsböter visats och i det inslaget används ordet "hen" i en situation där förr "han/hon" skulle ha använts.

Tummen upp för detta!

Kusinträff på gång

För snart 25 år sedan var jag på släktträff på min pappas sida. Om jag minns rätt, var vi omkring 140 personer som närvarade. Bilden ovan togs den dagen. Sedan dess har släkten knappast blivit mindre. Tanken på en ny släktträff har funnits länge men det är inget litet åtagande att ordna en sådan.

Nu verkar det dock som att en kusinträff blir av. Kusinerna i det här fallet är barnbarnen till min farmor och farfar. Jag satt och gjorde en lista igår kväll och det blev 31 namn på den (inklusive mig själv och min bror). Min bror är den yngste i kusinskaran.

För tillfället är det jag och en av mina kusiner som försöker få den här kusinträffen till stånd. En plats är preliminärbokad för en helg i augusti och nu ikväll har jag suttit och skissat på en inbjudan. Jag börjar inse att det är fruktansvärt många detaljer att tänka på.

Men åh så roligt och spännande det skulle vara om allt går i lås...

Lost and found

I fredags hittade jag min mobiltelefon. Jag visste inte ens att den var borta! Jag var av uppfattningen att den låg på bänken i köket. I själva verket befann den sig i Gustavs klädlåda på förskolan. Jag måste ha lagt den ifrån mig, när jag hämtade barnen på onsdagskvällen. Och så kom den tillrätta igen, när jag plockade i ordning i lådan vid hämtningen på fredagen.

Det är inte första gången i mitt liv som jag återfunnit något som jag inte hunnit sakna. Tillfället jag tänker på utspelade sig på 1970-talet och jag gick fortfarande på dagis. Jag tyckte om att göra pärlarmband och jag gjorde bland annat ett i svenska flaggans färger.

Familjen åkte ner till Tyskland för att besöka min moster och hennes familj. En dag var vi inne i en affär och på golvet hittar jag mitt pärlarmband! Och jag som inte ens hade tagit med det på resan.

Det här är ett väldigt starkt minne men jag är ändå inte riktigt säker på att det verkligen har hänt. För det första, så är det väldigt osannolikt att mitt armband skulle dyka upp på golvet i en tysk affär. Sedan finns det en del andra frågetecken, som t ex om denna resa till Tyskland alls ägde rum. Kanske är det hela ett enda stort fantasifoster?

En annan sak som försvann och som hittades på ett underligt ställe var en kniv. Familjen var på semester i Österrike (kan det ha varit sommaren 1977?) och jag och min bror fick var sin (tälj)kniv med ett vackert skaft. Min kniv försvann och hur vi än letade kunde vi inte hitta den.

Under den här semesterresan var vi ute varje dag och gick turer i Alperna. En dag kände jag hur något stack mig på sidan av mitt ena knä. Det visade sig vara de försvunna kniven som satt på tvären i byxbenet, mellan mitt knä och byxtyget.

Det här låter ju också helt otroligt men jag är ändå ganska säker på att det faktiskt har hänt. Men man kan ju aldrig så noga veta med minnet...

Du eller ni?

Hur reagerar du, om en butiksanställd tilltalar dig med "ni"?

Tilltalar du dina äldre släktingar med "ni" eller kanske t o m med "faster"eller "gammelfarfar" i stället för att säga "du" till dem?

Jag har nyss följt en diskussion på Familjelivs forum om denna fråga. Precis som den som startade den aktuella tråden, reagerar jag om jag blir "niad". Jag blir inte irriterad, så viktigt är det inte, men jag undrar vem det är som avses. För det kan ju inte vara riktat till mig!

Jag ska inte påstå att jag är särskilt insatt i 1960-talets du-reform. Genom dagens diskussion lärde jag mig att  niandet traditionellt sett är ganska ohövligt om det inte föregås av ett direkt tilltal i stil med "Vill fru Karlsson ha vinet nu eller vill Ni ha det senare?" Exemplet har jag lånat från Magdalena Ribbing som har skrivit om detta i sin spalt i DN.

Det är inte ofta jag råkar på fenomenet att bli "niad" men det händer. Jag blev förvånad, när jag i FL diskussionen läste att flera stycken ser "du" reserverat för vänner och "ni" för okända. Någon butiksanställd skrev att det i företagets policy står skrivet att personalen ska tilltala kunderna med "ni" och just den här personen upplevde det är "hafsigt" att använda "du".

Jag tror att jag ska anamma Ribbings råd och, nästa gång jag blir "niad", vänligt säga att det går bra att tilltala mig med "du".

Det här med Spotify...

... var ju riktigt roligt. Men tidskrävande. Och emellanåt frustrerande, när jag inte kommer ihåg varken låttitel eller artist på favoritlåtar från 1980-talet. Men oj, vad många gamla "godingar" jag har hittat.

Jag har valt att använda gratisversionen av Spotify så länge. Jag är fortfarande så hopplöst omodern att jag inte kan nyttja internätet från min mobiltelefon, så datorn får duga till Spotify-lyssnande så länge. Inte för att jag förstår hur jag ska hinna lyssna på all bra musik jag har hittat.

Som exempel kan jag nämna:
Like a hurricane - The Mission
Dancing with tears in my eyes - Ultravox
I like chopin - Gazebo
Shout - Tears for fears
Breathe - The Prodigy
Shout at the devil - Mötley Crüe
A victory of love - Alphaville
Not now James, we're busy - Pop Will Eat Itself
She's high - Tal Bachman
Fade in/out - Oasis

... und so weiter. Och så finns det, som sagt, en låt från tidigt 80-tal som gäckar mig. Jag har nog aldrig vetat vad den heter eller vem som gjort den. Jag vet att jag hittade den på YouTube förra året och delade den på Facebook, så kanske kan jag hitta den där ... om jag orkar leta.

*********************
Uppdatering: Jag hittade den!!! Den 9 juli 2011 postade jag ett klipp från YouTube på Facebook med videon till Clouds across the moon med Rah Band.

Ha! Skam den som ger sig.

40 år!

Idag fyller han 40 år! Min lillebror! Det är så galet så det finns inte på kartan. Bilden ovan har jag skamlöst snott från hans Facebook-sida och jag hoppas att han inte blir arg på mig för det. Den är tagen av hans son på Angel Island förra året (tror jag) och den är så suverän.

Grattis på födelsedagen, önskar jag dig, käre bror. Jag hoppas att fru och barn firar dig ordentligt där borta i väster. Jag har tänkt på dig och pratat om dig och tittat på foton av dig under dagen.

Dagen till ära har jag gått och blivit med Spotify. Jag måste ju göra ett litet försök att inte vara en gammal tant som inte följer med i tidens nyheter ... även om Spotify väl knappast kan räknas som nyhet längre.