Spindlar är...

... räliga kryp! Riktigt läskiga och otäcka. Läbbigt obehagliga!

Det finns en liten sort, som är riktigt lömsk. Jag vet inte vad den heter men det tycks kunna hoppa. Det är som om den försöker att anfalla. En sådan satt på dörren in till trappuppgången, när jag kom hem. Jag svär på att den försökte hoppa upp på min hand, när jag tog i handtaget. (Det är inte den som syns på bilden.)

I tonåren var jag paniskt rädd för spindlar, rädd så att de kunde få mig att gråta. Det hände en gång under en semesterresa till Dalarna. Hela familjen var ute och gick i skogen en hel dag. Vid lunchtid kom vi till en rastplats och jag lade mig på en bänk och blundade en stund. När jag vaknade kröp det en grå, faktiskt ganska vacker spindel på mig. Jag hann se att den var vacker innan jag for upp och skrek och sedan bröt ihop.

När jag gick i nian, hade vi en svart plastspindel hemma. Mycket verklighetstrogen var den. En kväll hade min bror satt upp denna svarta spindel mot den vita köksväggen. Jag var övertygad om att det var en riktig spindel. T tog ner den och höll den i sina kupade händer och jagade mig genom hela lägenheten. När han fått in mig i ett hörn så långt från köket vi kunde komma, kastade han spindeln på mig. Att jag inte dog av skräck!

Ett par dagar senare satt jag på en lektion i tyska. Jag slog upp glosorna längst bak i boken och där låg spindeljäveln av plast. Till denna dag vet jag inte vad det var som gjorde att jag inte skrek högt.

Ett annat spindelskräckminne utspelade sig i en djuraffär i Lund i mitten av 90-talet. Jag gick faktiskt till den affären för att titta på en rekordstor fågelspindel som fanns där. Den titten var snabbt avklarad och sedan ville jag titta på ormarna som fanns längre in i affären. Där stannade jag desto längre. Sedan vände jag mig om ... och upptäckte att mellan mig och dörren fanns ett antal terrarier av glas, formade som pelare. I dessa terrarier fanns spindlar. Jag upplevde det som om pelarna stod mycket tätt ihop och att det skulle vara omöjligt för mig att ta mig förbi dem utan att välta dem och få en massa spindlar över mig. Ut kom jag men jag var som ett darrande asplöv.

Numera har jag en mer avslappnad inställning till spindlar även om jag inte tycker om dem. Ute är de oftast okej, om det inte handlar om kärrspindlar. De är groteska! Inomhus är de inte lika roliga och det finns bara en enda lösning - spindeln ska ut!!! Det löses med hjälp av ett glas och ett papper.