Plötsligt, när jag såg den här bilden, som jag tog under gårdagen, insåg jag att Oskar inte längre är en liten pojke. Det är en känsla som har kommit smygande de senaste månaderna. Det känns som om han har dragits ut på längden och han har börjat visa en egen, mycket stark vilja och han har bestämda åsikter om saker och ting. Nu börjar det även synas i ansiktet att han lämnat småbarnsåren bakom sig.
Gustav tappar tänder till höger och vänster - nåja, det var en lätt överdrift. Tre har han redan tappat och tre till sitter löst. Snart kommer det att vara en stor glugg i överkäken. Året i förskoleklassen är snart över och då väntar den "riktiga" skolan med läxor. Härom dagen satt Gustav och fyllde i ett frågeformulär inför sitt utvecklingssamtal. Han behövde ingen hjälp att läsa frågorna. Han markerade ett ledset ansikte bredvid lektionerna i matematik. Senare berättade han att det de arbetar med i matte är alldeles för enkelt och därmed tråkigt.
Mina små pojkar är inte små längre utan de börjar bli stora och formar sin plats och sin väg i världen. Jag kommer att sakna småbarnsåren, som för alltid kommer att vara ett mycket kärt minne, men jag ser så otroligt mycket fram emot vad som komma skall.
Visst har O dragits ut på längden! Han är inte han heller någon bebis längre. Och visst visar han vilja! Han är riktigt motvall då och då, men mest, tror jag, för att han har kommit underfund med att han kan säga emot. Tiden med små barn som behöver sitta i knät för att få hjälp och omsorg är tyvärr eller tack och lov övergående, men den tarslut och det enda som finns kvar är minnet i den egna kroppen: den lilla tyngden, doften, mjukheten ... kanske framför allt känslan att vara oundgängligen behövd.
SvaraRadera