Det är inte jag som har kommit på detta suveräna uttryck - vertikalt hindrad - utan jag har lärt mig det av mitt kusinbarn, E, som använde det på Facebook härom veckan. Det var i samband med en serie foton på situationer, som kortväxta - eller vertikalt hindrade - känner igen sig i.
I morse på bussen blev jag påmind om att jag är vertikalt hindrad. Jag satte mig på sätet och satt sedan där och dinglade med fötterna som inte nådde ner till golvet. Det är ganska obekvämt att sitta så och det var som tur var på lokalbussen, som jag åkte med i cirka sju minuter, så det var överkomligt. När jag sitter och dinglar med fötterna på det där viset, känner jag mig inte vuxen utan som ett litet barn och jag tycker inte om den känslan.
Inte nog med att man känner sig som ett barn - det är fruktansvärt obekvämt att sitta så en längre sträcka
SvaraRadera