Att klä julgranen

Igår var det dags att klä granen. Jag har en plastgran, som bor nere i källaren 49 veckor om året. Den brukar husera i tre svarta sopsäckar men när jag packade ner den i början av det här året (läs: i slutet av februari), lyckades jag på något sätt få ner den i en enda sopsäck. Jag begriper inte hur det gick till. Det var ett sjå att få UT den ur sopsäcken igår.

När jag var liten, var det jag och min bror som klädde julgranen. Nu när jag är vuxen, vill jag helst klä granen själv, så att den blir så som jag vill ha den. Det tog ungefär en halv minut igår och så insåg jag att det inte blir som jag vill ha det. Oskar började nämligen med glittret och det ska ju upp i granen allra sist. Därefter gav sig barnen i kast med de röda kulorna. Gustav försökte få Oskar att förstå att de skulle sprida ut dem jämt över hela granen men Oskar lyssnade inte på det örat. Inte alls!

Barnen fick ta hand om de oömma julgransdekorationerna och jag satte upp de mer ömtåliga. Tyst för mig själv tänkte jag att jag skulle kunna "fixa till" granen, när de hade gått och lagt sig för kvällen. Men när vi var färdiga, kände jag att det inte alls skulle behövas. Granen, hur knasig den än ser ut, är jättefin!

Med eller utan hjälp från barnen ser min gran alltid schizofren ut. Det är en spretig blandning dekorationer jag har samlat på mig genom åren - rött, guld, vitt, blått, glas, virkade hjärtan, indiskt och barnens egengjorda saker. Ett par saker från MOMA i San Francisco finns där också. Och så står den på min egenhändigt broderade, gigantiska julgransmatta.

Med andra ord, ingen enhetlig stil, och det är precis så jag vill ha det.