Den senaste tiden har barnen visat intresse för att spela spel. Inte bara intresse utan de tycker dessutom att det är kul. Jag gillar det också och allt som tar deras intresse från datorn uppmuntrar jag ivrigt.
Vi började spela Fia med knuff och har därefter hunnit med Den försvunna diamanten, Uno och Barn-Yatzy.
När jag säger att barnen tycker att det är kul att spela spel, så är det sant fram tills spelet närmar sig sitt slut. Någon kommer alltid sist. Bara en kan vinna. Att förlora är inte roligt! Jag antar att det kommer att krävas många timmar av sällskapsspelsspelande innan barnen kan ta en förlust utan att det blir uppror - spelet är dumt, det är orättvist, tårar, kort som kastas, jag vill aldrig spela mer.
Jag kan ju säga som så, jag undviker i möjligaste mån att vinna även om det inte hindrar att ett av barnen blir besviket. I ärlighetens namn kan jag känna igen mig i barnens känslor. I ett av de första partierna av Fia med knuff slog barnen ut mina pjäser i takt med att de satte en tå utanför boet. Efter en stund kunde jag känna hur förtreten började bubbla inombords men det var bara att se glad ut, fortsätta spela och föregå med gott exempel
Ni roar er!
SvaraRadera