Äntligen fredag!

Eller TGIF! Det brukar vara en särskild känsla, som infinner sig på fredagen, när det är dags att gå hem från jobbet. Men idag var jag snudd på för trött för att orka känna den där speciella fredagskänslan. Det har gått i ett idag, från det att jag kom till jobbet 8.15 och tills jag gick därifrån några minuter efter fyra i eftermiddags. Och när jag säger att det gått i ett, så är det ingen överdrift. Jag har hunnit med två toalettbesök. That's it! I övrigt var det jobba, jobba, jobba som gällde.

Så när jag stod i kapprummet på jobbet och tog på mig jackan för att ge mig ut i eftermiddagssolen, då kände jag mig snarare lite ledsen och sorgsen. Det kändes nästan oöverstigligt att köra hem. Energin var slut.

Men så kom jag hem och när jag körde upp framför huset möttes jag av synen av glada barn, som lekte i vårsolen. Då återkom energin som i ett trollslag och den tunga känslan jag känt på väg hem från jobbet var som bortblåst.

Gustav och Oskar lekte med grannpojken S. Det märks att Oskar börjar bli stor. Han kan leka med Gustav och S på helt andra villkor än förra sommaren. De trivs tillsammans, de där tre pojkarna. Det var mycket skratt, spring och lek. Maken satt och pratade med S:s pappa medan grillkolen fick den rätta glöden för att middagshamburgarna skulle kunna göras färdiga.

Solen försvann bakom husen på andra sidan gatan och då blev det med ens kyligt. Men middagen intogs utomhus och vi måste vifta bort en hel massa mygg, som dök upp från ingenstans. Barnen var ganska smutsiga och lyckliga, när det var dags att gå in. Ett bad tog hand om smutsen och var nog även välbehövligt för att värma upp dem en del. Nu ligger de och tittar på en smurffilm och jag misstänker att de snart har somnat, båda två. Jag kommer snart att göra dem sällskap. Det är bara några "jag ska bara..." som jag ska ta hand om först...