P'åt igen

Efter vandringen på Romeleåsen med barnen, gick luften ur mig. Värmen den dagen var knäckande. Ovanpå det ont i knäna, speciellt i höger knä. De kommande dagarna hittade jag ingen motivation att ge mig ut på morgnarna.

Jag har accepterat att det här med att springa, det får jag skjuta på framtiden. Igen. Mina knän vill inte vara med om det. Efter att jag har sprungit (=lufsat fram) känns det som om någon sticker en kniv rakt in genom knäskålen i höger knä, när jag belastar det, till exempel när jag går i trappor eller upp på en trtottoarkant.

Idag tog jag mig i kragen och gick upp när mobilen larmade klockan 5:30. Jag gav mig ut på min vanliga 5 km-runda men den här gången gick jag den motsols. Det finns en lång backe ungefär halvvägs och den kan jag inte gå nerför längre. Jag bara måste springa. Nu ska jag ju inte springa och om jag i stället måste ta mig an denna backe i uppförslut. Då finns det heller inte någon lust att springa.

Sommartid, när jag är ledig, är det inga problem att hitta tid för motion. Det är bara att gå upp tidigt och klara av motionerandet före frukost. Motion för mig är powerwalks. Det är ganska tidskrävande. Promenaden tar en knapp timme. Därefter följer eftersvettning och dusch. Då drar tiden iväg och det gör att jag inte känner att jag har tid att pwerwalka, när jobbet drar igång igen. Jag VET att det är en dålig ursäkt och jag ska jobba med min inställning.

När det dessutom blir mörkare framåt hösten, känner jag mig ännu mer begränsad i mina möjligheter att ge mig ut. Min vanliga sträcka är utesluten att gå i mörker, eftersom det inte finns några gatlyktor längs den. Det går förvisso att hitta andra sträckor att gå. Jag har ett par andra alternativ.

Ibland så tänker jag att det skulle vara bra att gå på gym men jag vet inte om jag vill lägga de pengarna det kostar. Men ... härom dagen kom jag på att vi har ju ett gym i min bostadsrättsförening! Det ska jag skaffa tillträde till och kolla vad som finns där ... och sedan klura ut hur det ska kunna användas.