Måndag morgon klockan 5:30

Jag håller på att göra mig i ordning för att gå ut och gå. Oskar är också vaken. Jag tittar på termometern som står på balkongen.

- 17 grader, säger jag till Oskar.

- Ska du gå i den kallen [sic!]? frågar han.

- Det är inte kallt.

- Kommer du att frysa?

Jag kommer inte att frysa. Svetten kommer att drypa om mig, när jag kommer hem om en knapp timme.

Hur långt är det rimligt...

... att åka för att köpa glass? Är en buss-tåg-bussresa, som tar över två timmar inom rimlighetens gräns? Ja, absolut, om du frågar mig. Vad var det Karin Boye skrev? Nog finns det mål och mening med vår färd - men det är ägen som är mödan värd. Det passar bra för dagens utflykt, som tog oss tvärs över Skåne till Åhus, där vi skulle äta Ottoglass ... eller rättare sagt, barnen skulle äta Ottoglass.

Vi gick ut genom dörren ganska precis klockan tio i förmiddags. Jag hade en ryggsäck med smörgåsar, äpple, morötter, salta kex, några Oreos samt äppelmer och vattenflaskor. I Gustavs ryggsäck låg det en UNO-kortlek, min bok, barnens mobiler samt förstaförbands"lådan".

Resan till Åhus gick enligt plan. Buss till stationen i Lund, tåg till Kristianstad och sedan buss till Åhus. Oskar ledde oss till Torget i Åhus med hjälp av Google Maps i min mobil. Väl där visade det sig att det bara var Gustav, som ville ha glass. Han valde en bägare med vaniljglass, choklaglass och mjölkchokladsås. Oskar ville bara ha en päronfestis. Och jag, jag äter ju inte glass och kunde inte tänka mig att göra ett undantag.

Det var förvisso inte helt lätt att låta bli. Det fanns många olika glassorter att välja mellan, den ena läta godare än den andra. Strutarna såg sagolikt goda ut, riktigt vida i öppningen och man kunde få dem doppade i smält choklad innan glasskulorna lades i.

Vi gick ner till hamnen och satte oss på en bänk för att Gustav skulle kunna äta upp sin glass. Det var varmt, som vanligt den här sommaren, men inte helt klar himmel. Det känns inte som om jag har utsatts för så mycket solljus men jag har definitivt fått färg, dock utan att bränna mig.

Hur många skånska städer finns det med förtjusande hus, funderade jag över, när vi gick genom den lilla del av Åhus vi hann med under vårt korta stopp där.

Kvart i två skulle vi ta bussen tillbaka till Kristianstad för att hinna med ett tåg strax före halv tre. Bussen var sen och den kunde inte köra in sin försening, så vi missade tåget. Men det gjorde inget. Då kunde vi i stället ta länsbussen, SkåneExpressen 1, hem. Oskar var minst sagt förtjust. SkåneExpressen 1 är nämligen en dubbeldäckare. Vi hade sett en sådan, när vi kom till Kristianstad på förmiddagen och Oskar ville så gärna åka med den. Jag tittade i Skånetrafikens app och konstaterade att det inte passade ihop med bussarna från Åhus ... men nu löste det ju sig i alla fall.

Barnen satt på det övre däcket längst fram mellan Kristianstad och Hörby, där vi bytte buss till SkåneExpressen 2, för att komma hem till Lund ... och det var också en dubbeldäckare! Den här gången fick vi alla plats längst fram på övre däck. Oskar var nästan salig.

Vi var hemma igen strax före halv sex på kvällen och då var vi alla tre ordentligt trötta men nöjda med dagen.

Så här blir jag miljonär

Jag har lyckats laga en maträtt som båda barnen tycker om. Nej, förresten, de fullkomligt ÄLSKAR den. Det är inget märkvärdigt egentligen utan bara panerad torsk.

Det är lite meckigt att tillaga. Lite många moment för mig, som inte gillar att laga mat. Jag vänder torskbitarna i mjöl, doppar dem i ägg och vänder dem i ströbröd (med salt och peppar). Sedan ska de stekas i mycket smör. Parallellt med detta ska jag lyckas koka potatis eller ris, fixa grönsaker och sås samt duka. Jag blir helt sluuuuuuut bara jag tänker på det. Idag fick jag det emellertid att flyta på riktigt bra.

Det var lite spännande att se om barnen skulle tycka lika mycket om det som förra (=första) gången. Gustav tog en tugga och slöt ögonen i ren njutning. Oskar var också lyrisk. Han sade att jag skulle bli miljonär om jag åkte till McDonald's och lagade det här. Hela världen skulle komma dit och äta.

Så där är den, min plan för att bli miljonär: servera panerad torsk på McDonald's.

Mammas födelsedag

Igår fyllde mamma år. Hon var inte jätteintresserad av att fira sin födelsedag men med lite pepp, så blev det av. Man behöver ju inte göra så stor affär av det. Huvudsaken är ju att man träffas och umgås. Jost ville gärna baka en tårta. Och det gjorde han med den äran, en mumsig jordgubbs- och Skittles-tårta.

Jag gjorde ett undantag från mitt inte-äta-kakor-glass-och-godis-beslut. Jag minns inte riktigt, när jag började men det var före Jörgens födelsedag, kanske redan vid månadsskiftet juni/juli. Det blev ett litet fusk i måndags, när barnen och jag var på Glasskulturen. Oskar orkade inte äta upp sin enda glasskula, så då tog jag resten. Men i övrigt har jag, med förvånande lätthet, hållit mig borta från alla sådan söta, goda onyttigheter.

Jag gjorde naturligtvis ett undantag igår och åt en bit av födelsedagstårtan, som Jost hade bakat. Idag känner jag att suget efter sötsaker har återvänt men det är bara att bita ihop.

Varför gör man en tårta med jordgubbar och Skittles? Jo, Gustav och Oskar gillar inte jordgubbar. De gillar däremot Skittles.

En gammal kär vän

Jag fick en del gamla foton av min kusin, Anitha, när jag var på begravningen för en knapp månad sedan. Det var foton, som hon hade plockat ut från Lennarts fotoalbum. Två av dem blev snabbt favoriter. Det är ett på min bror och mig, taget i mitten på 90-talet. Det andra föreställer Togil, pappa och mamma.













Någon dag senare satt jag och tittade igenom en kartong, som jag hittade i nedersta lådan i mitt sängbord. I den hittade jag ett foto på John.

Jag har känt John i mer än 25 år. Vi lärde känna varandra på ett kanske lite annorlunda sätt. Det var runt nyår 1992/93 och jag var hemma i Malmö över jullovet. Mamma och pappa hade Sky News på kabel-TV och på kanalens text-TV hittade jag en sida med brevvänsannonser.  Där fanns en från John (och även en från Joseph, som jag också har kontakt med fortfarande). Jag skrev ett brev och skickade iväg det. Några veckor senare kom det ett svar.

De första fem-sex åren var vi flitiga brevskrivare. Runt tiden för prinsessan Dianas död skrev vi ofta till varandra, minst en gång i veckan. Sommaren 1996 åkte jag till London för att hälsa på John. Han bodde då och bor fortfarande i Notting Hill med Portobello Road bara någon gata bort. Det blev ett besök till året efter. Brevskrivandet avtog lite. Vi pratade i telefon med varandra kanske en gång i månaden. Epost började också konkurrera med brevskrivandet. I början av år 2000 kom John och hälsade på mig i några dagar.

John kallar mig för Kati eller Mrs King. Det senare smeknamnet kommer sig av att vi såg filmen The Madness of King George någon av gångerna, när jag var i London. Jag minns inte om det är kungen som kallar drottningen för Mrs King eller om det är hon som kallar honom för Mr King. I vilket fall som helst är jag Mrs King och John är Mr King.

De senaste tre-fyra åren har vi en pågående och livlig konversation på WhatsApp. Det går inte många dagar utan att vi har kontakt.

Efter Lissabon-resan i påskas, känner jag mig inte längre osäker på att ge mig ut och resa. Jag har en stående inbjudan att hälsa på John (med eller utan barn) i London eller hos hans föräldrar i Algarve. Det börjar bli dags att take him up on that offer.

Syskonbråk och konflikthantering

Klockan åtta på kvällen är TVn min. Det är ett ganska nytt påfund från min sida. Det gäller sedan i måndags. Oskar knorrar, när han måste överge Youtube, men han har insett att i vissa lägen är mitt ord lag.

Ikväll föreslog jag att barnen skulle sätta sig vid datorn och spela något tillsammans. Jag har sett att de gör så ibland. Gustav sitter vid datorn och Oskar med sin mobil och så spelar de i samma spel. Mitt förslag föll i god jord ända tills Gustav sade att han ville inte spela på mobilen.

Det ville inte Oskar heller. Gustav stod på sig. Oskar blev vansinnig. Gustav gick iväg till ett annat rum och satte sig med sin mobil. Oskar följde efter för att "resonera med honom". Han har en del att lära sig, när det gäller att argumentera för sin sak. Han är van vid att Gustav viker sig för hans vilja. Det har dock börjat förändras den senaste tiden. Gustav står på sig.

Oskar var jättearg och jätteledsen. Han kom till mig och förklarade att han ville inte heller spela på mobilen. Den har så liten skärm. De har ju bara en dator att spela på. Tänk om han hade haft en iPad, så bra det hade varit. Jag lyssnade på honom. Han gick iväg och kom tillbaka med två kuddar, som han ville kasta omkring sig men en blick från mig sade honom att det inte var tillrådligt.

Han stampade omkring en liten stund. Han hittade en bok, som han satte sig med i soffan i kanske fem minuter och tittade på bilderna. Sedan lade han undan boken och gick in till Gustav och sade att Gustav fick spela på datorn. Nu sitter de tillsammans och har kul ihop.

Det är bra att Gustav står på sig. Det är bra att Oskar får motstånd. Det är jobbigt att se sina barn ledsna och arga och det kräver stor beslutsamhet hos mig att inte lägga mig i (förrän det är aboslut nödvändigt och det var det inte ikväll).

Lunch i Trelleborg

Oskar gillar pizza, den saken är säker. Finge han, skulle han äta pizza jämt men det får han inte. Igår önskade han emellertid att vi skulle äta pizza som idag. Jag gjorde en deal med honom, att vi skulle åka iväg någonstans och äta pizza till lunch. Den idén tände han på.

Mormor tipsade om att ta bussen till Svedala och byta buss där för vidare färd till Trelleborg. Jag googlade på pizzerior i Trelleborg och hittade Pizzeria Victoria, som ligger inom bekvämt promenadavstånd från stationen i Trelleborg. Och så var den dagen planerad.

Det blev inte buss hela vägen till Trelleborg. Det blev i stället tåg till Svedala. När vi gick av tåget och gick längs perrongen, fälldes bommarna ner, eftersom det kom in ett tåg från Skurup. Till min och barnens stora förvåning, valde en mamma med ett barn i 5-6-årsåldern att ignorera bommarna och korsa spåret. Pågatåget var förvisso minst 100 m bort men hur tänker man, när man gör så? Tågföraren tutade länge! Med rätta!!

På bussen satt det fyra tonåriga killar längst bak. Vi satte oss strax framför dem. Innan busschauffören började köra, kom han bak i bussen och sade till en av killarna att ta ned fötterna från sätet. Heja, busschauffören, säger jag. Han var vänlig men bestämd. Han sade till killen att det blir smutsigt på sätet och tänk om hans (killens) mamma kommer och sätter sig där sedan och blir smutsig om sin klänning. Killen tog ner fötterna och busschauffören gick tillbaka till förarsätet. Sedan satte killarna igång att beklaga sig över hur oförskämd busschauffören hade varit, hur han hade talat illa om killens-med-fötterna-på-sätet mamma samt hur de borde kn*lla chaufförens mamma. Om några år är mina barn i tonåren och jag hoppas verkligen att de inte kommer att bära sig åt på det viset. Vi pratade om det, när vi gick av bussen i Trelleborg men varken Gustav eller Oskar verkade inte ha lagt märke till vad killarna hade sagt.

Vi hittade till Pizzeria Victoria och det var en trevlig liten pizzeria. Bra och trevlig service. Jag beställde två Vesuvio plus en extra tallrik. Oskar blev gramse på mig och tyckte att jag skulle beställa tre men jag var övertygad om att det hade blivit för mycket. Det hade det också. Oskar åt förvisso så att jag trodde att han skulle spricka. Gustav åt max tre slicar av sin pizza. När vi alla tre var mätta, låg det två små slicar kvar på Oskars tallrik.

När jag betalade, berättade jag för killen i kassan att vi hade åkt från Lund till Trelleborg enkom för att äta pizza och att jag hade hittat till hans pizzeria genom att googla. Han sade att det kommer folk dit från Tyskland, Österrike, Schweiz med flera länder och de säger alla till honom att de har hittat pizzerian på Tripadvisor. Han visste själv inte hur det gick till, så vi tittade tillsammans på hans mobil så han fick se själv vad man hittar, när man söker på "pizza trelleborg".

Vi gick en kort sväng genom centrala Trelleborg och sedan tog vi tåget hem till Lund. Det har varit ännu en varm och solig dag. Det regnade lite igår, en gång på eftermiddagen och en gång på kvällen. Välbehövligt regn för växtriket men alldeles för lite.

Jag har redan börjat fundera på nästa tur med buss och tåg. Åhus står högt på listan. Vad ska vi göra där? Jo, äta glass.

Nåldyna

Idag har jag varit hos läkaren på grund av mitt blodtryck. Dagens mätningar visade att det låg det på runt 145/100. Jag fick lämna blod för en massa olika prover och ska även lämna in ett urinprov. Det ska testas kolesterol, sköldkörtelvärden, socker, njur- och leverfunktion. Nu har båda mina armveck varit i kontakt med nålar och är märkta med (små) blåmärken. Det ena har dessutom märken efter en fästingj*vel, som hoppade på mig i fredags.

Mina försök att komma i kontakt med en barnmorska fortsatte idag. Samma telefonsvarare mötte mig. Jag tog ett djupt andetag och ringde till vårdcentralen, som ligger i samma byggnad som barnmorskemottagningen. Sköterskan jag fick tag på tog mitt person- och telefonnummer och sade att hon skulle vidarebefordra det till barnmorskemottagningen.

En dryg timme senare blev jag uppringd av en barnmorska. Hon hade inte alls lust att prata om deras telefonsvararmeddelande men i övrigt var hon mycket hjälpsam. Hon lyssnade till min beskrivning av mina problem och konstaterade att de kan inte hjälpa mig på barnmorskemottagningen. Jag måste få tag på en läkare/gynekolog.

I Lund finns det inte många gynekologer att vända sig till. Barnmorskan tipsade mig om tre kliniker, varav två brukar kunna erbjuda relativt snabba tider medan den tredje har lång väntetid. Det visade sig vara ganska fruktlöst att försöka få kontakt med en gynekolog mitt i sommaren. Det är semestertid och klinikerna hade sommarstängt. Jag bad min husläkare (heter det fortfarande så) att skriva en remiss till gynkliniken på lasarettet och det sade han att han ska göra.

På onsdag i nästa vecka ska jag tillbaka till läkaren och se vad alla prover visar. Under tiden ska jag mäta blodtrycket hemma och ta med mig en sammanställning av mätresultaten till läkarbesöket.

Jag har varit hemma hos mamma och lånat hennes blodtrycksmätare och nu ska jag göra en tabell att föra in mätresultaten i.

Mat med Oskar

Igår fick barnen varm korv (stekt i stekpannan) med bröd, ketchup och rostad lök till lunch. När jag ställde Oskars tallrik framför honom sade han:

- Du är snäll idag.

Jag undrar fortfarande vad han menade med det. Brukar jag inte vara snäll? Brukar jag inte ge honom mat? Jag svarar, utan tvekan, jo jag brukar vara snäll och jo jag brukar ge honom mat. De senaste veckorna har jag fått höra Jag älskar dig, mamma så många gånger att jag för längesen har tappat räkningen.

Kanske var detta ett memento mori-ögonblick...?

********************

Senare på kvällen frågade jag Oskar om han har ändrat sig vad gäller fläskpannkaka. Jag försöker tömma frysen och i den har jag bland annat hittat två paket tärnad bacon, som jag har för avsikt att använda i en fläskpannkaka. Problemet är bara att Oskar inte tycker om fläskpannka.

Oskar har inte ändrat uppfattning angående fläskpannkaka. Han tycker helt enkelt inte om det, säger han. Han har länge haft samma uppfattning om potatis men det gäller bara hemma. På förskolan och i skolan har han alltid ätit potatis. Kan inte låta bli att undra om det är detsamma med fläskpannkaka? I så fall finns det hopp för framtiden. Oskar äter nämligen potatis hemma numera.

Han undrade varför jag ville veta vad han tycker om fläskpannkaka. Jag sade att både Gustav och jag tycker att det är gott och att vi gärna skulle vilja äta det.

- Vi kan äta blodpudding i stället, föreslog Oskar.

Det har han rätt i. Det äter vi alla tre ... på sätt och vis. Oskar säger att han tycker om det men han äter mikroskopiskt lite av det om alls något. Han äter däremot mycket av den bacon jag serverar till blodpuddingen, så han har ju rätt i att jag skulle kunna använda den bacon som ligger i frysen, om vi har blodpudding till lunch eller middag någon dag framöver.

Flytta till London

- Hur gammal är du, när jag flyttar till London? frågar Oskar.

- Det beror på när du flyttar, svarar jag.

Oskar funderar en stund och frågar sedan hur gammal man måste vara för att flytta hemifrån. Jag säger att han måste gå ut gymnasiet först.

- Då flyttar jag dagen efter gymnasiet. Jag säger hej då till alla och så flyttar jag in på ett hotell i Danmark.

Vad har Danmark med London att göra, kan man undra? Jo, när Oskar åkte till Florida med Gustav och deras pappa, började resan med en natt på hotell på Kastrup, eftersom deras flyg gick så tidigt. Jag gissar att Oskar, med sin begränsade erfarenhet av resor, tror att det är ett obligatoriskt steg.

Jag undrar varför min lille frankofil ska flytta till London? Inte för att jag har något emot det. Han får gärna bo i London. Jag gillar London. A lot!

Irritation

Idag är jag irriterad!

Jag har ägnat förmiddagen åt att försöka komma i kontakt med min barnmorskemottagning. Redan klockan nio ringde jag första gången och möttes av en telefonsvarare. Jag upplystes om att det är telefontid måndag till fredag mellan klockan tio och tolv. Så jag väntade en timme och ringde igen.

Det var då jag blev irriterad. Jag möttes av samma telefonsvarare. Jag möttes av den om och om igen. Kl 10:02, kl 10:05, kl 10.10, kl 10:15. 

Då ringde jag till stora växeln för att försöka komma fram den vägen. Jag fick prata med en trevlig kille som konstaterade att han hade bara samma nummer, som jag redan hade försökt ringa ett antal gånger.

Tillbaka på ruta ett. Jag ringde en gång till. Telefonsvarare. Jag pratade in ett syrligt meddelande och bad om att de skulle ringa upp mig. Därefter gav jag mig iväg för att handla. Jag var hemma igen vid halv tolv och ringde igen klockan 11:36. Telefonsvarare.

Jag har skrivit om det här på Facebook och fick veta att en f d kollega varit med om samma sak i nordvästra Skåne. Ett enda nummer att ringa för att komma i kontakt med en barnmorska och så möttes hon av en telefonsvarare under telefontid. När hon så småningom fick kontakt och påtalade problemet, möttes hon av inställingen att det var väl "inget problem". 

Jag har kontaktat Region Skåne via Messenger på Facebook och väntar på svar. Jag har även hittat en blankett för klagomål och om jag möts av samma telefonsvarare i morgon, ska jag fylla i den och skicka in.

Den personen, som skulle besvara samtalen under dagens telefontid, undrar hen inte varför det inte är någon som ringer?

När man tar kontakt med vården, så gör man det av en anledning. Att då mötas av en telefonsvarare, när det är telefontid, det är respektlöst! Det är troligtvis inte heller bra för mitt blodtryck...

P'åt igen

Efter vandringen på Romeleåsen med barnen, gick luften ur mig. Värmen den dagen var knäckande. Ovanpå det ont i knäna, speciellt i höger knä. De kommande dagarna hittade jag ingen motivation att ge mig ut på morgnarna.

Jag har accepterat att det här med att springa, det får jag skjuta på framtiden. Igen. Mina knän vill inte vara med om det. Efter att jag har sprungit (=lufsat fram) känns det som om någon sticker en kniv rakt in genom knäskålen i höger knä, när jag belastar det, till exempel när jag går i trappor eller upp på en trtottoarkant.

Idag tog jag mig i kragen och gick upp när mobilen larmade klockan 5:30. Jag gav mig ut på min vanliga 5 km-runda men den här gången gick jag den motsols. Det finns en lång backe ungefär halvvägs och den kan jag inte gå nerför längre. Jag bara måste springa. Nu ska jag ju inte springa och om jag i stället måste ta mig an denna backe i uppförslut. Då finns det heller inte någon lust att springa.

Sommartid, när jag är ledig, är det inga problem att hitta tid för motion. Det är bara att gå upp tidigt och klara av motionerandet före frukost. Motion för mig är powerwalks. Det är ganska tidskrävande. Promenaden tar en knapp timme. Därefter följer eftersvettning och dusch. Då drar tiden iväg och det gör att jag inte känner att jag har tid att pwerwalka, när jobbet drar igång igen. Jag VET att det är en dålig ursäkt och jag ska jobba med min inställning.

När det dessutom blir mörkare framåt hösten, känner jag mig ännu mer begränsad i mina möjligheter att ge mig ut. Min vanliga sträcka är utesluten att gå i mörker, eftersom det inte finns några gatlyktor längs den. Det går förvisso att hitta andra sträckor att gå. Jag har ett par andra alternativ.

Ibland så tänker jag att det skulle vara bra att gå på gym men jag vet inte om jag vill lägga de pengarna det kostar. Men ... härom dagen kom jag på att vi har ju ett gym i min bostadsrättsförening! Det ska jag skaffa tillträde till och kolla vad som finns där ... och sedan klura ut hur det ska kunna användas.

Fotboll live

Det är nog närmare två månader sedan jag bestämde mig för att beställa biljetter till en av MFFs hemmamatcher och gå och se den med barnen. Jag är ganska övertygad om att jag pratade med dem om det. Jag är också övertygad om att vi har pratat om det flera gånger sedan dess, med tätare intervaller ju närmare matchdagen kom. Jag är väldigt övertygad om att vi pratade om det igår och idag på väg in till Malmö. Likväl blev Gustav mycket förvånad, när han insåg att vi skulle gå till stadion för att se fotboll live, att vi inte skulle vara hemma hos morfar och se fotboll på TV.

Vi åkte in till Malmö redan mitt på dagen för att hinna tillbringa några timmar tillsammans med morfar innan matchstart. Vi åt pizza. Morfar försökte förgäves locka barnen med jordgubbar men fick nobben. Det ena barnet åt emellertid lite glass. Vi tittade på första halvlek av VM-bronsmatchen mellan Belgien och England. Belgien vann den med 2-0.

Första halvlek kändes som en halv oändlighet. Båda barnen tyckte att vi skulle gå hem i pausen. Jag höll inte med och vi reste oss ens inte från våra platser i halvtid. Oskar träffade en klasskamrat, som satt lite längre bort i samma rad och de pratade med varandra hela pausen.

Andra halvlek gick i ett nafs. Både Gustav och Oskar levde upp och engagerade sig i matchen. Jag blev lite distraherad av att Jörgen skickade SMS från Mongoliet och ville ha uppdateringar av vad som hände på planen, en distraktion jag absolut inte hade något emot.

Efter matchen pratade jag med barnen för att få klarhet i vad det tycker om det här att se på fotboll live. Gustav vill helst inte gå på fler matcher, inte ens om jag köper hörselkåpor till honom. Han störs mycket av ljudnivån på stadion. Och så är han inte särskilt trakterad av fotboll. Oskar däremot kan tänka sig att gå och se fler matcher.

Jag då? Jo, jag tycker att det är stämningsfullt att se MFF spela även om jag ibland saknar min stickning. Å andra sidan, när man ser fotboll på plats blir det inga repriser, så det funkar inte att sticka på stadion, har jag kommit fram till (utan att ha prövat). Så, ja, jag återkommer gärna till någon hemmamatch framöver.

På Romeleåsen med barnen

Högt på sommarens att-göra-lista stod att åka till Romeleåsen med barnen. Jag har så många barndoms- och ungdomsminnen från Romeleåsen och vill att mina barn ska känna lika starkt för denna plats som jag. Senast jag var där med båda barnen var för fem år sedan. Oskar orkade inte runt på egna ben hela den knapt 6 km långa vandringen utan fick sitta på sin pappas axlar stora delar av vägen. Ett år senare var jag där med Gustav tillsammans med min bror och hans familj. Torgil verkar ha lika stor längtan till Romeleåsen som jag har.

Jag hade hoppats att vi skulle komma iväg tidigt, att vi skulle börja vår vandring redan vid niotiden men det smög sig. I stället infann jag mig på vårdcentralen strax före klockan nio för att få mitt blodtryck mätt. Det var ungefär lika illa som igår, 151/106, och sköterskan ordnade med en läkartid i nästa vecka, så att jag kan sättas på medicinering.

Ungefär vid halvelvatiden parkerade jag bilen nedanför Väderkullen och vi började gå upp mot platsen, där Romelestugan brukade ligga. Oskar tyckte att det var ssssååååå jobbigt att gå upp dit, så jag började fundera på om han skulle vara på det humöret hela tiden. Jag kände även av mitt högra knä. Det kändes som om ett vasst föremål stacks rakt in i knäskålen vart och vartannat steg jag tog. Jag tappade till slut räkningen hur många gånger jag stannade för att stretcha baksidan av låret, vilket momentant tar bort det onda i knäet.

Det var mycket varmt idag. Det är skönt att stora delar av vandringen går genom skogen. Men vi svettades rejält alla tre. Jag skulle ha kunnat vrida ur tröjan, när vi kom tillbaka till bilen drygt två timmar senare.

Ända tills vi kom upp på Romeleklint tyckte Oskar att det var jobbigt att gå men han kämpade på. Halvvägs dit stannade vi och Gustav fick ett äpple och Oskar en påse med morotsstavar att äta. Vi tog även flera vätskepauser. Uppe på klinten hittade vi en skuggig plats och åt smörgåsar och drack ännu mer.

Sedan hände något med Oskar. Han fick massor med energi, när vi började gå nerför. Han gick längst fram med raska steg större delen av vägen tillbaka till Väderkullen. Han var på riktigt gott humör den sista biten och båda barnen var helt överens om att det hade varit en bra tur och att vi hade både haft roligt och fått motion.

När vi kom tillbaka till bilen, fick barnen var sin kanelbulle. Vi fyllde även på med mer vätska, innan jag körde hemåt.

Det är torrt ute i markerna. Några hallon hittade vi inte. De var helt förtorkade. Björkarna ser ut att fara illa. På sina ställen såg det ut att vara höst. Marken var helt täckt av bruna björklöv. Björnbären såg emellertid ut att frodas. Det var mängder med stora, ännu omogna, bär på i björnbärssnåren.

Motion, ja. Idag kände jag mig trött i kroppen. Jag var ute på min 5 km-runda igår. Det är en powerwalk men igår sprang jag ganska stora delar av vägen hem. Och efter dagens 6 km i kuperad terräng, har kroppen känts darrig. Att knäet gjorde ont förbättrade inte saker och ting, eftersom det gjorde att jag spände mig medan vi gick.

I förra veckan påbörjade jag ett träningsprogram som ska leda fram till att jag ska kunna springa 5 km efter åtta veckors träning. Efter tre pass står det klart att mina knän inte tycker om att jag springer. Jag får lägga det på hyllan ett tag till. Kroppen måste bli lite lättare och jag måste köpa nya skor, som jag kan springa i.

Morgondagens löpningspass får i stället bli en powerwalk.

Vad gör jag på sommarlovet? Del 2

Jo, jag motionerar. Alldeles galet mycket. För att vara jag, då...

Blodtryck

Mitt är högt. Det hade jag inte en aaaaning om. Jag blev varse idag, när jag var på Blodcentralen för att bli blodgivare. Vid första mätningen var trycket 183/112 och det var något av en chock att få höra det. Jag har alltid haft betydligt lägre blodtryck.

När jag väntade Gustav var mitt blodtryck 129/88 vid inskrivningen och 145/88 vid den sista mätningen på MVC i 32:a veckan. När jag väntade Oskar, var blodtrycket vid inskrivning 121/77. Den gången ökade det en del och i starten av 34:e veckan var det uppe i 146/92. Det var dagen innan jag blev inlagd, eftersom blodtrycket stigit ytterligare till 160/95. När Oskar väl var född, gick jag på blodtryckskontroller och då var blodtrycket nere på runt 130-140/80 och kanske lite lägre än det.

Det var 2010 och sedan dess har jag inte mätt blodtrycket ... förrän idag. Jag fick vila i ca 15 minuter på Blodcentralen och sedan togs trycket om och då hade det gått ner till 154/101 vilket var bättre men inte inom de gränser det ska vara för att man ska få ge blod.

Det togs dock blod för diverse tester samt ett Hb-värde. Det sista var det inget fel på. Som vanligt hade jag ett högt värde, 159.

Jag fick med mig en remiss till vårdcentralen och ska gå dit och mäta blodtrycket vid tre tillfällen. Eventuellt kommer jag att få börja ta blodtryckssänkande medicin. När blodtrycket har gått ner till Blodcentralens tillåtna värden, med eller utan blodtryckssänkande medicin, är jag välkommen tillbaka för att ge blod. Ja, förutsatt blodet jag lämnade till tester idag inte visar att jag har någon "hemsk" sjukdom/smitta.

Den bästa presenten...

... kostade inte en krona. Den kostar däremot mig att gå utanför min bekvämlighetszon men det är det värt. Och Jörgen blev glad. Det är huvudsaken.

Till saken hör att Jörgen har velat få med mig ut och tälta flera gånger och det är inte riktigt min grej. Jörgen har försökt lägga fram tältandet i så positiv dager som möjligt men det har varit tvärnej från min sida.

Men det är ju aldrig försent att ändra sig...?

En födelsedagspresent

Det är Jörgens födelsedag idag! I morse fick han en present av mig. Den var halvt på skämt men jag var ganska säker på att han skulle gilla den. Det gjorde han. Han gillade även det faktum att jag åkte ända till Helsingborg för att köpa de här snapsglasen:

När en bild säger...

... mer än tusen ord...

Foto: JS

Vad gör jag på sommarlovet?

Det här är den första veckan jag känner mig helt ledig. Det är skönt, så ljuvligt skönt. Den här veckan är jag dessutom själv, eftersom barnen har pappavecka, och jag kan fylla dagarna nästan precis hur jag vill.

Sommarlovsstarten blev lite skakig. För det första blev tog det så lång tid att få klart, att jag faktiskt skulle få fortsätta ännu ett år på jobbet, att jag sökte ett annat jobb. Att dra igång jobbsökeriet görs inte i en handvändning. CV ska uppdateras, referenser kontaktas, ansökningsformulär fyllas i och brev skrivas. Jag blev kallad på intervju och fick jobbet!!! Det var en boost för självförtroendet att få ett jobb, som jag inte är behörig för, tio dagar innan ansökningstiden går ut. Jobbet hade inneburit att gå tillbaka till en arbetsgivare jag arbetat hos för tio år sedan samt att återigen få arbeta tillsammans med härliga arbetskamrater från den tiden. Det var två bra alternativ att välja mellan och inget lätt beslut att fatta men till slut bestämde jag mig för att stanna på mitt nuvarande jobb ett år till.

När det var avklarat återstod Lennarts begravning och sedan kunde jag gå in för landning. Och vad gjorde jag då?

Jo, jag drog igång min träning med buller och bång! Fyra morgnar i rad har jag gett mig ut så snart jag har vaknat. Tre 5 km-promenader har det blivit samt en intervallträning för att så småningom orka springa 5 km. Jag tycker att det är så skönt att komma ut tidigt på morgonen. Det har inte hunnit bli för varmt, luften är frisk och sedan behöver jag inte tänka på motion resten av dagen.

I morse kom jag inte ut förrän strax före klockan 8, eftersom jag skulle ta mig hem frn Skurup först. Det var alldeles för sent att ge sig iväg, vilket är en omskrivning för att det hade hunnit bli alldeles för varmt! I morgon ska jag ut och intervallspringa igen och sedan blir det inte mer träning den här veckan. Fem dagar i rad är inte idealiskt för min del, i alla fall inte i nuläget.

I måndags var jag i Köpenhamn och jag hade även tänkt att ge mig iväg till Kulturens Östarp och bara njuta, sitta och läsa, fika ... men det passar inte riktigt in den här veckan, eftersom KÖ inte öppnar förrän mitt på dagen och då kommer jag hem för sent för att hinna titta på fotboll, åka till Skurup och annat som lockar.

Fotboll, ja, det tittar jag på. Fotbolls-VM har kommit fram till kvartsfinalerna och Sverige är fortfarande kvar!!! På lördag blir det kvartsfinal mot England. Mitt tredje favoritlag, Portugal, blev utslaget av Uruguay i åttondelsfinalerna. Uruguay gjorde två helt fantastiskt snygga mål på Portugal, speciellt det första målet var magiskt. Englands åttondelsfinal mot Colombia var sorglig att se. Det var så mycket tjafs och fulspel från colombianernas sida. Hade Colombia vunnit, tror jag inte att jag hade tittat på kvartsfinalen mot Sverige. Jag hade inte stått ut att se dem spela en minut, en sekund, till.

På fredag fyller Jörgen 50 år, så jag pysslar med presenter till honom. I nästa vecka beger han sig till Mongoliet. Då kommer Gustav och Oskar hit. Oskar har önskat att åka till Ven, så det ska vi göra en dag. Jag vill ta med mig barnen till Romeleåsen och till Haväng, så det ska vi också göra.

Jobbet pockar på uppmärksamhet emellanåt. Det är så mycket idéer, som vill komma fram, samt en del pappers- och sorteringsarbete, som jag vill ha gjort. Jag har sagt till mig själv att den 5:e, 10:e, 15:e, 20:e, 25:e och 30:e juli får jag ägna mig åt jobb men alla andra dagar är det förbjudet.

Jag höll på att glömma ... stickar gör jag ju också. Och läser.

Avsked

Pappa och Lennart 2014 (Foto: A Sundholm)

Pappa och jag var på begravning i förra veckan. I början av juni, närmare bestämt den 6 juni, gick min farbror, Lennart, bort. Han blev dålig och hans familj, barn och barnbarn med familjer, samlades för att ta farväl. Ett av hans barnbarn tog ett foto av sin hand, som håller Lennarts hand, och skrev som bildtext "När hejdå betyder hejdå". Det hugger i hjärtat varje gång jag läser de orden. I all enkelhet vackra och samtidigt så kraftfulla och definitiva.

Av pappas nio (egentligen elva) syskon är det Lennart jag har träffat allra mest, eftersom han och Ingrid bodde i Malmö. Jag har firat många nyårsaftnar hos Lennart och Ingrid samt även ätit middag hos dem på Trettondagen under många år. Födelsedagar har firats tillsammans med dem. Nyåret 1978 vräkte det ner snö och vi tog oss till nyårsfirande hos Ingrid och Lennart meddelst pulka. Mamma och pappa hade packat extrakläder i en väska och när vi kom fram fyllde vi hela Ingrids torkrum med blöta kläder.

Hur minns jag Lennart? Jo, jag minns en glimt i ögonen och ett leende. Jag minns en man med stenhård vilja, med humor, någon man inte trampade på. När jag skulle börja läsa på Skogis och berättade att jag skulle lära mig att använda motorsåg, tog han med mig ner i källaren. Där tog han fram en motorsåg, startade den och sedan fick jag hålla i en träbit, som han sågade av. Så här i efterhand var det väl inte att rekommendera.

Pappa och jag tog tåget till Karlstad i torsdags i förra veckan. På stationen mötte min kusin, Dag, oss och följde oss till hotellet. När pappa och jag hade ätit kvällsmat på hotellet, kom Dag och hämtade oss och vi gick en promenad genom Stadsträdgården på väg hem till honom och hans fru, Marie, som hade dukat upp med jordgubbar, kex, ädelost och rosévin på gården. Det var en helt fantastisk sommarkväll. Det blåste ganska friskt men det var ljumma, nästan varma, vindar.


Dag och pappa pratade minnen och en semesterresa till Rom (1963, tror jag det var) kom upp. Det var pappa och Lennart som åkte dit tillsammans. Det råkade sig så att de kom till Rom lagom till installationen av en ny påve. När de kom till hotellet, var rummet de hade bokat inte tillgängligt, eftersom en massa kardinaler hade bokats in där. Nu visste ju inte hotellpersonalen att det inte går att göra så, när man har med Lennart Z att göra, men det blev de snart varse och det slutade med att pappa och Lennart fick en stor svit i stället för sitt rum.

Lennarts begravning hölls på fredagen i kapellet vid Stora Kils kyrka. Jag vet inte om kapell brukar ha altartavla men i det här kapellet finns ingen utan i stället ett stort panoramafönster, som upptar hela väggen. Genom det kan man se ett vackert landskap samt sjön Nedre Fryken. Vackrare än så kan det knappast bli. Det var en vacker begravning. Barnbarnen Joel och Joline sjöng.

Jag har inte varit på många begravningar i mitt liv. Tre stycken för att vara exakt. Den första var när farfar begravdes. Då var jag sju år gammal. Den andra var när min faster Hildegard begravdes för åtta år sedan. Då hade jag en ganska nyfödd Oskar med mig och även om jag minns hur fint pastorn talade om Hildegard, så hade Oskar det mesta av mitt fokus den gången.

Den här gången var jag 100 procent närvarande och överrumplades av mina känslor. Det gick inte att hålla tillbaka tårarna. Utanför panoramafönstret rörde sig en liten, vit molntuss över den klarblå himlen. Pappa hade beställt handbuketter åt oss och i min var det vita fresior. Fresia är min favorit bland snittblommor och jag är glad att det var en sådan jag fick ge Lennart vid avskedet.

Minnesstunden hölls i Alsters herrgård och vi bjöds på en fantastiskt god lunch och lika fantastiskt goda tårtor efteråt.

- Det är klart att du ska åka till Köpenhamn!

Det är säkert en månad sedan, som jag bestämde mig för att jag skulle ta en tur till Köpenhamn i sommar. Botaniska trädgården i solsken med en bok som sällskap. Så såg målbilden ut. När det började bli dags att göra allvar av tanken, började mitt vanliga velande och jag lyckades nästan övertala mig själv att inte åka. Men så pratade jag med Oskar igår, om något helt annat men Köpenhamn kom på tapeten. Jag berättade för Oskar att jag hade tänkt att ta en tur men att jag inte längre var säker på att jag ville. Han tittade på mig och sade:

- Det är klart att du ska åka till Köpenhamn, mamma!

Bara sådär. Inga betänkligheter. Bara så enkelt. Jag följde Oskars råd och gav mig iväg så fort jag hade ätit frukost i morse. Sommaren fortsätter att visa sig från sin bästa sida: sol, blå himmel, behaglig temperatur. Jag brydde mig inte om att kolla i några tidtabeller utan tog bara första bästa buss och tåg. På Kastrup bytte jag från Öresundståg till Metron och på Kongens Nytorv började jag gå.



Det blev många steg under dagen. Jag gick till Kongens Have, där jag åt lite av min medhavda matsäck, läste lite samt fotograferade vackra rosor. Sedan fortsatte jag till Botanisk Have, som ligger nästgårds. Köpenhamns botaniska trädgård är vacker med sina höjdskillnader. När jag gick där, tänkte jag att nästa år måste jag åka dit tidigare, under senvår/försommar för att se hur det ser ut då. Jag hittade en bänk i skugga och läste lite mer, åt samt gav vätskebalansen vad den ville ha. Därefter letade jag mig fram till Torvehallarna och gick och tittade på alla läckerheter, som säljs där. Sedan kändes det som att det räckte och jag gick tillbaka till Kongens Nytorv för att åka hem. Gjorde ett kort stopp på Emporia på vägen för att köpa en present.

Närmare 22 000 steg har det blivit idag och det får jag ju vara nöjd med. Jag är även nöjd med att klara mig helt på egen hand i Köpenhamn, att hitta dit jag ville och att även hitta tillbaka till Metron igen. Min inre kompass är nästan alltid ganska precis 180 grader fel men om jag använder Google Maps i mobilen går det bra.

Läsdagbok 2:a kvartalet 2018

April

• Störst av allt av Malin Giolito Persson
• Child's play av Reginald Hill

Maj

• Mitt livs ABC av Christer Zethson
• Mio min Mio av Astrid Lindgren
• Tusen strålande solar av Khaled Hosseini (orig. titel: A thousand splendid suns)
• Under world av Reginald Hill
• Josefin av Maria Gripe

Juni

• Hugo och Josefin av Maria Gripe
• Bones and silence av Reginald Hill
• Flätan av Laetitia Colombani (orig. titel: La tresse)
• Station Zebra av Alistair MacLean (orig. titel: Ice station Zebra)

Kvartalets stora behållning var Flätan. Även Tusen strålande solar kan få den etiketten. Båda böckerna var böcker vi läste i bostadsrättsföreningens bokcirkel. Båda böckerna hade jag inga förväntningar på. Båda böckerna nästan golvade mig med starka känslor, starka karaktärer, starka berättelser. Om du inte har läst dem, gör det!