Sliding doors

I filmen Sliding Doors från 1998 handlar om olika konsekvenser som följer på ett skeende. En av huvudrollerna spelas av Gwenyth Paltrow och i filmen ses hon springa för att hinna med ett tunnelbanetåg. Hur utvecklar sig hennes tillvaro, om hon hinner med tåget? Vad händer om hon missar det? Båda alternativen spelas upp i filmen, som jag inte har sett men som jag kom att tänka på i morse.

Då hade jag nämligen ett Sliding Door moment. Det var is på vindrutan, när jag och barnen skulle åka hemifrån. Det tog ett några minuter att skrapa bort den. Jag körde till Dalby och lämnade barnen vid skolan för att sedan fortsätta på väg 11 till Tomelilla.

Precis utanför Dalby var det stopp. Vägen var avspärrad på grund av en olycka. Den måste ha skett bara någon minut innan jag kom till platsen, eftersom det bara fanns tre eller fyra bilar mellan mig och olycksplatsen. Det dröjde cirka femton minuter innan brandkår, ambulans och så småningom polis kom till platsen. Jag blev stående i 1 h 45 min innan vägen öppnades igen.

När jag satt där, började jag fundera. Om det inte varit is på bilen idag, hade jag då hunnit passera platsen innan olyckan inträffade och därmed hunnit till jobbet i tid? Som det blev nu, missade jag dagens två första lektioner.

Konsekvensen av mitt Sliding Door moment blev inte lika ödesdigra som i filmen. Jag vill minnas att Gwenyth Paltrow får vetskap om sin makes otrohet, när hon hinner med tåget och kommer hem tidigare än beräknat. Vad som händer, när hon missar tåget, är jag inte lika säker på. Kanske träffar hon en man, spelad av John Hannah? Hannah är i vilket fall med i filmen och nu känner jag att jag vill se den. Månne finns den på Netflix...?

Tvåsamhetens fördelar

Delad glädje är dubbel glädje, sägs det (och jag håller med). Det finns andra tillfällen, när det är bra att vara två. Ett sådant är, när man ska ha gäster.

Idag var mina föräldrar och J(PD) inbjudna till middag hemma hos Jörgen. Jörgen fixade med maten i köket under förmiddagen medan jag dammsög i huset. Genom att vi delade på jobbet, halverades arbetstiden.

Det var nästan ett nöje att dammsuga med Jörgens dammsugare. Den är tyst. Den slänger sig inte på rygg. Slangen är lång liksom sladden vilket gör att räckvidden blir helt fantastisk. Likväl var det utmattande att fara runt med dammsugaren. Inte undra på att jag undviker den aktiviteten i möjligaste mån.

Middagen blev mycket trevlig. Jörgen bjöd på svampsoppa med kanperstekt panchetta och parmesanchips till förrätt. Varmrätten var stifado. Det hela avslutades med ostar, dadlar och nötter.

När förväntningar infrias

Det var någon gång i våras som jag för första gången fick höra att det planerades en återträff för oss som började på Skogshögskolan 1989. Med andra ord, det var dags för 30-årsjubileum! Mina förväntningar blev omedelbart skrämmande höga. Sju vilda hästar skulle inte kunna hålla mig borta.

Våra kursdirektörer har gjort ett enastående jobb. De har spårat upp alla kursare, drygt 60 stycken, samt även några äldrekursare, som läste delar av sin utbildning med oss. De har satt ihop ett gediget program för oss uppe i Umeå. De har försett oss med fortlöpande information.

I fredags började vi sammanstråla i Umeå. Jag tog ledigt från jobbet för att vara på plats redan vid lunchtid. Redan på flyget mötte jag en kursare, en av kursdirektörerna, så vi fick en timme tillsammans för att berätta vad vi har haft för oss de senaste 25 åren. På flygplatsen möttes vi av kursdirektör nummer två och ytterligare en kursare anlände med ett annat flyg. Det blev en bilfärd in till centrum, där vi åt lunch tillsammans med några kursare till. Vi hamnade på restaurang Rex i kårhuset och lunchen övergick i någon slags AW.

Jag checkade in på hotellet vid halvfemtiden på eftermiddagen och kursare efter kursare trillade in. Vi åt middag tillsammans på hotellet på kvällen och då var vi ca 15 stycken. De flesta var sig mycket lika men hjärnan behövde en snabb anpassning för att acceptera att alla har blivit äldre.

Det naturliga samtalsämnet var att ta reda på vad alla har gjort. Familj och yrkesliv stod högt på samtalslistan. Minnen fanns det också många att prata om, skratta åt. På sätt och vis var det som om tiden hade stått stilla. Samtalen flöt så lätt.

På lördagen samlades vi uppe vid Skogis. Där bjöds det på föreläsningar, både en seriös och en mer humoristisk, rundvandring och lunch. Skogis har byggts ut och till under åren. Där finns en ny, fin aula. A1:an, där vi hade många föreläsningar finns inte mer.

Jag och M avvek vid kaffet på eftermiddag för att gå in till centrum och fika på Nya Konditoriet. Där var vi ofta under studietiden. Stället var sig mycket likt.

På kvällen var det traditionell skogismiddag i kårhuset. Det var också utbyggt men på det hela taget var det sig likt. Inslagen på middagen var också desamma. Efter fördrinken "tågade" vi till bords. Klubbmästeriet hade gjort personliga bordsplaceringar. Barrskummet var på plats, liksom bajtarna. Det sjöngs snapsvisor och sångarhyllningar. Skogisar (nu aktiva studenter) som serverade under middagen, hyllades med "Gerda". Västvisor sjöngs, naturligtvis! Och det hela avslutades med "Skogisarnas paradsång", ståendes på stolarna med en fot på bordet.

Alla var så fina i sina röd-gröna västar och ett imponerande antal kan fortfarande knäppa västen. (Det kan inte jag.)

På söndagen var det dags att skiljas åt och åka hem, var och en till sist. Jag hoppas att det inte dröjer 15+ år till nästa kursträff. Det känns lite overkligt att den här är över.

Tillbaka till Haväng

På söndagsmorgonen trodde varken Jörgen eller jag att jag skulle klara av att gå hela vägen tillbaka till Haväng. Det verkade ganska uteslutet att jag skulle kunna gå alls. När jag gick upp ur sängen, kunde jag knappt stödja alls på min vänstra fot.

Ipren to the rescue! Jag kom att tänka på att Jörgen hade packat Ipren, så jag tog två sådana, och vi gick på en liten promenad före frukost. Efter ungefär en halvtimme märkte jag att det onda i hälen i stort sett var borta. När vi gav oss iväg på vår vandring österut, var all smärta och obehag borta och den energi som varit som bortblåst dagen innan hade kommit tillbaka. Jag fortsatte att ta Ipren med jämna mellanrum under dagen.

På lördagen var det mulet och grått hela dagen, knappt dagljus, kändes det som. På söndagen sken solen men det kom även lite skurar då och då. Vi såg flera riktigt vackra regnbågar.

Vi blev varse varför leden söder om Verkeån kallas för Backaleden. Vid ett par tillfällen gick den rakt uppåt för att sedan stupa tvärt nedåt. Stigen syntes inte för alla löv, som även dolde stenar och rötter. Visst finns det backar även längs Skåneleden norr om ån men jag föredrar verkligen den norra sidan.

I Brösarp åt vi sillunch på Gästis och därefter hade vi cirka sex kilometer kvar att gå. Det var minst sagt skönt att komma fram till bilen i Haväng strax före halv fyra på eftermiddagen.

Jag är mycket nöjd med vår vandring. Jag vill gärna göra om den igen sommartid, helst på försommaren. Det måste vara magiskt vackert då. Om vi gör om vandringen, så blir det nog inget vandringspaket med mat inkluderad, utan då kör vi med egen mat.

Andrarum B & B

Vår vandring på lördagen tog oss till Andrarum, där vi hade bokat rum på Andrarum B & B. Där finns även en Kaffestuga, som vi har besökt tidigare. När vi bestämde oss för att göra den här vandringen, bokade vi bara ett rum för natten. För några veckor sedan bestämde vi oss för att komplettera vår bokning enligt det Vandringspaket som finns att boka. Det innebar att vi fick fika, när vi kom fram på lördagseftermiddagen, middag på kvällen samt lunch på Brösarps Gästis på söndagen.

Fikan som serverades var jättegod. Det var en "äppelkaka", vilket snarare var en tjock, knaprig havrekaka (supergod) på vilken det låg vispgrädde med äpplen. Jag hade tänkt att dricka en cola men när vi väl var framme kände jag för ett glas vatten. Till min stora förvåning var det också supergott. Min erfarenhet säger mig att vatten på Österlen inte är gott, eftersom det är så kalkhaltigt, med det här var uppenbarligen ett undantag. Kaffe ingick naturligtvis också, vilket Jörgen uppskattade.

Efter fikan visades vi till vårt rum. Vi var de enda som var inbokade i den byggnaden. Vi hade bokat ett stort rum med eget badrum. Vi hade även tillgång till ett stort vardagsrum med en kamin, en musikanläggning och en ansenlig mängd CD-skivor samt en bokhylla full med olika brädspel. Ett kök fanns det också.

Middagen fick vi serverade vid matbordet i vardagsrummet. Det var Västerbottenostpaj, skinka, grönmögelost, fröknäcke och en sallad. Makalöst gott! Jörgen drack en öl från ett bryggeri, som heter Hönsinge. Jag smakade på den, också den mycket god, men höll mig i övrigt till kranvattnet.

Efter maten tände vi i kaminen och spelade Trivial Pursuit. Jörgen spöade mig rejält men så fick han ju också superlätta frågor medan mina var minst sagt besynnerliga.

Vi sov båda mycket gott. Det var mörkt och tyst. Natten var en timme längre än vanligt, eftersom vi gick tillbaka till normaltid och det var välbehövligt med extra sömn.

Vårt besök i Andrarum avslutades med en fantastisk frukostbuffé. Havregrynsgröten var särdeles god.

En trevlig tradition

Sista helgen i oktober har Jörgen och jag som tradition att resa bort tillsammans. Vi har varit i Kalmar, Simrishamn och Karlskrona ... och i år blev det en vandring på Österlen. Planerna spikades redan tidigt i somras. Vandring längs Skåneleden från Haväng till Andrarum längs Verkeåns norra sida och tillbaka längs Backaleden på södra sidan.

Jag har haft ont i mina hälar, speciellt vänster häl, sedan i april. Det gjorde att vi började fundera på att påbörja och avsluta vandringen i Brösarp i stället. I mitten av september slutade jag med mina dagliga promenader för att vila mig i form. Daglig stretchning av hälsenorna stod också på schemat. Det gav utdelning. Hälarna kändes bättre och vi bestämde oss för att gå tillbaka till ursprungsplanen: Haväng - Andrarum - Haväng, en knappt 40 km lång vandring med övernattning på Andrarum B & B.

När vi kom till Haväng i lördags morse, blåste det rejält. Jag tog på mig överdragsbyxor, fleecejacka, jacka, mössa och vantar ... bara för att en timme senare ha tagit av mig alltihop. Det räckte gott och väl att ha på sig tights, underställströja och en kortärmad tröja.

Det var en fin vandring, som tog oss förbi Brösarps norra backar, Vantalängan och Hallamölla. Fin med avseende på naturen och alla vackra höstfärger. Vandringen var också en enda lång plåga. Mina ben var stumma och tunga som timmerstockar. Det var helt omöjligt att gå annat än i, vad som kändes som, snigelfart. Ju längre dagen led, desto mer gjorde min vänstra häl ont. I Hallamölla upptäckte jag dessutom att jag hade en tånagel, som stod i en besynnerlig vinkel och som behövdes tejpas ner. Inom mig hade jag ett mantra, som gick på repeat.

- Ett steg till. Ett steg till. Klaga inte. Klaga inte.

Det första fungerade bra. Vi kom ju fram. Så småningom. Jag vet ju inte hur väl jag lyckades med det sista. Vid åtmnstone ett tillfälle, mellan Hallamölla och Andrarum, rann det över. Precis allting var fel. Benen gjorde inte som jag ville. Hälen gjorde ont. Ryggsäcken satt fel på alla sätt och vis.

Vid lunchen i Vantalängan, stekte Jörgen salsiccia åt oss. Vi fick sällskap av en liten katt, troligtvis en unge, som verkade hålla till där.

Bortsett från alla krämpor var det härligt att vara ute i naturen, att få pulsa fram i drivor av fallna löv, att få andas frisk luft, se glador, höra Verkeån porla.

Bloggens namn passar...

... extra bra en dag som denna. Oblivion! Glömska!

Det började med att jag kom till jobbet och upptäckte att jag hade glömt mina jobbnycklar hemma. Inom de närmaste tio minuterna lade jag märke till att jag hade glömt att sätta på mig klockan, innan jag gick hemifrån.

Resten av dagen förlöpte utan missöden. Jag kom till fritids för att hämta Oskar. I kapprummet passerade jag en personal, som sade att jag hade ett oroligt barn, som väntade på mig.

- Orolig? sade jag.

- Ja, du är sen. [inte alls förebrående, känner jag att jag måste tillägga]

Jag tittade på klockan. Kvart över fyra. Enligt schemat ska jag hämta Oskar klockan halv fem. Jag var inte sen. Oskar satt och byggde LEGO vid ett bord. Det första han sade till mig var att jag hade missat hans utvecklingssamtal och att han var orolig att något hade hänt mig.

Så här i efterhand, tänker jag att jag borde ha känt att det var fruktansvärt pinsamt att jag hade missat utvecklingssamtalet ... men det gjorde jag inte. Det där samtalet fanns överhuvudtaget inte registrerat för mig. Jo, jag kan någonstans, långt bak i bakhuvudet, erinra mig att jag har sett bokningen 14/10 kl 15:15. Den gjordes bara härom veckan ... men sedan jag skickade med Oskar den lappen hem till hans pappa för en vecka sedan, har jag inte ägnat den en tanke. Den måste ha lämnat mitt medvetandet tillsammans med lappen.

Att glömma något är så sanslöst olikt mig. Det förekommer inte! Det är just det som är det svåraste för mig att fatta, att acceptera. Jag kan inte greppa det! Det rubbar mina cirklar, min balans, min bild av mig själv.

Jag brukar skriva upp saker i kalendern i min telefon och ofta även i min jobbkalender. Jag skriver upp det men behöver ytterst sälla titta på mina noteringar. Jag kommer ihåg det ändå. Det här utvecklingssamtalet finns varken i mobilen eller i jobbkalendern. Därmed tycks det inte heller existera i mitt medvetandet. Det är dagens lärdom. Jag MÅSTE skriva upp saker från och med nu för att säkert komma ihåg dem!

Oskar fick sitt utvecklingssamtal. Hans pappa kom ihåg tiden. När jag dök upp en timme senare, var Oskars fröken kvar och hon var så snäll och gav mig en sammanfattning av vad som hade tagits upp under samtalet. Det hade hon inte behövt men jag är tacksam att hon tog sig den tiden.

Hur kan det klia så förjordat...

... när jag inte får klia mig?

Jag har varit på magnetröntgen av min hjärna idag. Inför undersökningen måste jag intyga att jag inte är gravid (no problem!) samt att jag inte har någon metall i kroppen. Jag VET att jag inte har en pacemaker eller metallsplitter eller något av allt det andra det frågades om och ÄNDÅ blev jag tveksam, när jag måste INTYGA att det är så.

Jag fick lägga mig på en brits med huvudet i en hållare. Jag fick öronproppar och ett par, små kuddar runt öronen. På magen lades en annan kudde, som spändes fast med en rem. Den skulle mäta min andning. På vänster pekfringer sattes en mätare, som jag misstänker mätte pulsen. I höger hand fick jag en "akutboll" att hålla i. Den skulle jag trycka på om det blev för jobbigt och jag ville komma ut därifrån. Jag fick en kudde under knäna och en filt över knäna. Till sist sattes ett gallerlock över mitt ansikte och så åkte jag in i röret, som är själva magnetröntgenapparaten.

Det var mycket viktigt att jag låg helt stilla under hela undersökningen, som skulle ta en timme. I samma ögonblick som gallret kom på plats över mitt ansikte, började det klia i mitt högra ögonbryn. En stund sedan flyttade kliet till en plats mitt emellan mina ögonbryn och därefter ner under min vänstra näsborre. I slutet av undersökningen gjorde det ont bak på huvudet, vilket jag tror berodde på att min fläta tryckte mot bakhuvudet och hade gjort så i närmare en timme. Det var inte en skön känsla men jag tror faktiskt att jag somnade för plötsligt vaknade jag och undersökningen var över.

Att jag kunde somna var inget annat än ett mirakel. Jag var förberedd på att det skulle förekomma ljud i form av "knackningar och bankningar" genom hela undersökningen. Jag var dock inte förberedd på den kakafoni av ljud som skulle komma att omge mig. Det var ljud på hög volym, trots öronproppar i och kuddar för öronen! Det var tut och visslingar. Och, jo, det förekom knackningar och bankningar också. Flera ljud lät som om någon satt och lekte med en synthersizer och tryckte på samma knapp en gång i sekunden 125 gånger för att sedan byta till ett annat ljud, öka frekvensen i tryckandet, och hålla på ett oräkneligt antal gånger för att sedan byta ljud igen och trycka 17 gånger, göra ett uppehåll och trycka 17 gånger till.

Detta höll alltså på i en timmes tid och jag kan inte med ord beskriva hur fullkomligt slut, mentalt, jag var efteråt.

Det hade varit intressant att veta varför magentröntgenapparaten alls ger ljud från sig, varför de variera så mycket och varför de måste ha så hög volym.

Läsdagbok 3:e kvartalet 2019

Juli

• Ture Sventon av Åke Holmberg
• Bombmakaren och hans kvinna av Leif G W Persson
• Washingtondekretet av Jussi Adler-Olsen (orig. titel: Washington dekretet)
• The year I met you av Cecilia Ahern
• Ture Sventon i Paris av Åke Holmgren

Augusti

• The English patient av Michael Ondaatje
• De vänsterhäntas förening av Håkan Nesser
• Ture Sventon i Venedig av Åke Holmgren
• Den svåra konsten att se sig själv av Peter Gärdefors
• Nässelvrede av Solveig Vidarsdotter
• Flaskpost från P av Jussi Adler-Olsen (orig. titel: Flaskepost fra P)
• Törst av Jo Nesbö (orig. titel: Törst)

September

• Professor Wille Vingmutter, mästerdetektiv av Leif G W Persson
• Glöm mig av Alex Schulman
• Bränn alla mina brev av Alex Schulman

Att bli blodgivare...

... tycks inte vara för mig.

Premiären var tänkt att ske förra sommaren. Vid blodtrycksmätningen inför blodgivningen upptäcktes mitt höga blodtryck. Sådant får man inte ha som blodgivare men jag var välkommen åter, när blodtrycket var normalt igen.

Blodtrycksmedicin tog hand om blodtrycket men det tog lite tid att hitta rätt medicin. När Blodcentralen var i kontakt med mig i våras, hade blodtrycket på nytt skjutit i höjden och ett nytt läkemedel sattes in. Den här gången träffade läkaren rätt och mitt blodtryck är numera riktigt bra.

Igår var jag på blodcentralen igen. Sjuksköterskan som skulle tappa mid blod, såg bekymrad ut, när hon tog sig en titt på mina armbågsveck. Där syns knappt några blodkärl. När hon kände i armbågsvecken, konstaterade hon att blodkärlen är tunna, vilket kan vara ett problem med tanke på att nålen, som används, är grov.

Hon lyckades sätta nålen och det rann inledingsvis på bra ... men sedan tog det stopp. Venen hade dragit ihop sig runt nålen. Hon sade att de gör ett försök till, i januari, men om det inte funkar då heller, så är min karriär som blodgivare över innan den ens har börjat.

Gårdagens blodtryck? 123/69. Det kan man inte klaga på.

Tälta? Kanot?!?

Du skojar med mig!

Det var min spontana reaktion med tillägget ALDRIG I LIVET, när jag hörde talas om lägerskoleplanerna för årskurs 9 i våras. Lägerskolan, som skulle inleda läsåret i augusti. Inledningsvis trodde jag att den skulle ligga i en vecka, när barnen är hos mig och att jag därmed inte skulle kunna följa med. Lättnaden jag kände var inte liten.

Sedan insåg jag att jag hade tagit fel på veckorna, att barnen inte var hos mig, att jag måste följa med. Det tog ett par veckor och så hade jag förlikat mig med den tanken och under sommaren började jag till och med se fram emot äventyret. Jörgen och jag tältade en natt, så att jag fick känna på hur det var. Någon kanotpaddling hann vi inte med och det var det inslaget, som jag oroade mig mest för.

Jag har paddlat kanot en gång i mitt liv. Det var för 30 år sedan i Värnamo, som avslutning på de sex veckor som inledde mina studier på SLU. Det var roligt men det bestående minnet från den paddelturen var att jag var bedrövligt dålig på att sitta längst bak i kanoten och styra. Jag kunde inte styra. Överhuvudtaget! Inte det minsta ! Alls! Kanoten tog sig fram i zick-zack i ån. I övrigt är jag måttligt road av att befinna mig ute på öppet vatten, speciellt om farkosten är liten.

Det var det första jag tänkte på, när jag hörde talas om att kanoter skulle vara inblandade i lägerskolan. Därefter kom alla andra tankar om att kanoter skulle välta, allting skulle bli blött, någon kanske skulle drunkna. Min mentorskollega, A, kom med lugnande ord och sade dessutom att han och jag kunde paddla i samma kanot.

När sommarlovet var över och det var dags att göra de sista förberedelserna, såg jag alltså fram emot både paddling och tältning. Med en vecka kvar tills vi skulle ge oss iväg, kom kallduschen. Det fanns inga toaletter där vi skulle bo. Vi skulle bygga toaletterna själva. Ingen verkade veta hur toalettbyggsatsen skulle se ut. Var det färdiga sektioner eller "plockepinn"?

Platsen för lägerskolan var Ivösjön i norra Skåne. Fyra klasser i årskurs 9 med mentorer, rektor, kurator och studie- och yrkesvägledare gav sig iväg med egen packning och inköpt mat. Tält, stormkök, toalettdelarna och annat material hade vår kurator, som också planerat det hela, redan sett till att det var på plats på de två öar, där vi skulle bo.

Den första delen av paddlingen ägde rum i Holjeån. Det tog inte mer än trettio sekunder för mig att inse att det här med paddling inte var så tokigt. Ån var rolig att paddla i. Träden längs med ån hängde ner med sina grenar. Andra hinder var trädstammar som låg under ytan. På sina håll var det trixigt att ta sig fram men det gjorde det hela roligare. Efter en knapp timmes paddling i ån, kom vi fram till Ivösjön, och det tog ungefär en halvtimme att paddla till vår ö.

Tjejtoan

Vi var framme vid halvtretiden på eftermiddagen och efter en halvtimmes paus, tog aktiviteterna vid. Två militärtält skulle resas och två toaletter skulle byggas. Fem elever tog tag i toalettbyggandet och det skötte de med bravur. Det blev några timmars snickrande i gassande solsken men till slut var toaletterna färdiga och kunde bäras en bit bort från vår lägerplats.

Några elever valde att bygga ett vindskydd av presenning. Jag, A och ytterligare en kollega sov i vindskyddet som fanns på lägerplatsen. Jag måste säga att jag sov mycket gott där. Vi hade stor tur med vädret de här dagarna. Det var soligt och varmt på dagarna med härligt fläktande vindar från sjön. Nätterna var milda.

På "vår" ö bodde två klasser, totalt 22 elever. De skötte sin matlagning på stormkök, indelade i matlag om 3-4 personer. Under förberedelsearbetet inför lägerskolan hade de planerat sina menyer (med en budget på ca 125 kr/person) och inhandlat maten.

Den andra dagen var det dags för tävlingar. Klasserna tävlade mot varandra och dessutom mot de andra två klasserna, som bodde på en annan ö. Det fanns även tid för bad och kanotutflykter.

Den tredje dagen vaknade jag vid femtiden. Himlen lystes upp av blixtar och det mullrade på avstånd. En halvtimme senare regnade det rejält en stund och sedan blev det uppehåll. Då såg vi till att eleverna gick upp och åt frukost och därefter packade vi ihop vårt läger. Åskan drog därefter igång ordentligt. Jag kunde höra hur regnet drog in från sjön. Kuratorn såg till att spänna upp en presenning över ett rep, som han fäste i ett träd. Där tog drygt hälften av eleverna skydd medan de andra trängdes med all packning i vindskyddet.

Åskan snurrade runt oss en lång stund. Vid ett par tillfällen kom blixt och knall samtidigt och man kunde höra hur det knastrade och fräste i skogen strax bortanför vår lägerplats. När regnet hade upphört, tyckte eleverna att vi kunde ge oss iväg men åskan var inte över. Att sätta sig i aluminiumkanoter och ge sig ut på sjön var inte att rekommendera. Först vid halvelvatiden bedömde vi att det var säkert att ge sig iväg. Då hade vi även planerat om hur vi skulle paddla. Vi tog oss snabbaste vägen in till land, där vi kunde lämna kanoterna och gå till ett vandrarhem, där vi åt lunch och hoppade på bussen som körde oss hem.

Om jag ska paddla och tälta igen? Ja, det kan du hoppa upp och sätta dig på att jag ska göra!

Oskar skriver om Bibeln

Förra hösten läste jag Barnens bibel för Oskar. Det tyckte han om och han tog sig även för att påbörja en egen version av den bibliska historien...

Jag sitter och går igenom och sorterar foton från förra året och hittade då dessa. 

Tyska och hemkunskap

Barnen har börjat skolan. Gustav har två nya ämnen på schemat - tyska och hemkunskap. Han har redan hunnit med första lektionen i båda ämnena.

Första lektionen i tyska var igår. Han kom hem och berättade att läraren hade presenterat sig på tyska och Gustav tyckte att han förstod det mesta. Han berättade för mig hur willkommen och wie uttalas. I nästa vecka kommer de att få sin första läxa.

På hemkunskapen hade de gjort fruktsallad. Den bestod av äpple, banan, vindruvor, nektarin och lite saft från en apelsin. Gustav äter i stort sett bara äpplen men på hemkunskapen slank även vindruvor och banan ner. Nektarinen hade han inte smakat på men han trodde nog att den hade nuddat vid den frukt han åt, så han hade nog fått i sig lite nektarinsmak i alla fall. Han berättade också hur uppgifter som att diska, torka, torka av bord och hyllor samt sopa golv hade fördelats. Gustav hade fått på sin lott att torka av bord och yllor. - Jag torkade av handtagen på skåpen också, sa han. Kan jag få honom att göra sånt hemma också, undrar jag...

Oskar simmar varje morgon i skolan. Igår var han lite besviken, eftersom de inte hade fått vara i simbassängen mer än en mycket kort stund. Idag var han desto nöjdare, eftersom tiden i vattnet var mycket längre.

Oskar och jag har varit ute och gått två kvällar i rad. Oskar har haft sin sparkcykel med. Ikväll föll han framstupa, när framhjulet tog tvärstopp mot en platta som stack upp ur trottoaren. Han fick knappt synliga skrubbsår på händer och knän men för ett ögonblick trodde jag att han hade brutit höger hand, eftersom han blev så ledsen. Det rörde sig nog mest om att han blev överraskad och rädd, när han ramlade. Han var mycket bestämd att vi skulle fortsätta vår promenad.

På väg hem sade han plötsligt:

- Mamma, vet du vad som är konstigt? Du ska snart fylla 49 men du ser bara ut som 20.

Den gullungen behöver glasögon men det var ju snällt sagt. Igår sa han att hela jorden skulle bli översvämmad av en jättevåg om jag hoppade i vattnet, så det skulle jag låta bli, tyckte han.

En nära-döden-upplevelse...

... som absolut inte borde kvalificera som en sådan. Jag beställde ju bara flygbiljetter! Hur svårt kan det vara? Uppenbarligen går det att komplicera in absurdum.

Det första steget var att hitta avgångar som passade mina önskemål. Det fanns hundratals, kanske till och med tusentals, att välja mellan. Efter att ha snävat in villkoren för resandet, försvann åtminstone de alternativ som innebar att det skulle ta 12-16 timmar att ta sig från Sturup till Umeå. Jag hittade ett alternativ för en tur- och returresa, som passade mig bra och valde att boka den.

Steg två i processen var att fylla i mina personuppgifter och ändlösa rader av alternativ för resan. Vart och ett av de sistnämnda kostade från knappt 100 kr till uppemot 600 kr styck. Min hjärna har nu förträngt de flesta av dem men några kommer jag ihåg, som incheckat bagage, reseförsäkring, avbokningsmöjlighet, ombokningsmöjlighet... Varje alternativ skulle jag ta ställning till var för sig. Varje gång jag klickade i "nej tack" kom det upp en fråga om jag var säker på mitt svar samt en lista på alla hemskheter som kanske skulle drabba mig om jag höll fast vid "nej tack".

Jag tog mig igenom det hela och klickade mig vidare i processen ... bara för att få veta att nu fanns just den resan inte kvar. Jag kunde erbjudas en annan resa, något förändrad, till ett högre pris.

Tillbaka på steg ett, alltså... Jag letade reda på ett nytt alternativ, inte lika bra som det jag initialt hade valt. Det blir en något tidigare hemresa och en längre väntetid på Arlanda på hemresan men ändå bra. Jag tog mig igenom labyrinten av alternativ ganska bra. Lyckades förvisso av misstag beställa ett avbokningsskydd i händelse av sjukdom. I ett av de sista stegen uppmanades jag att ta ställning till tre olika alternativ, som vart och ett innehöll en rad av tjänster. Om jag valde att tacka nej till dessa tillkom en administrationsavgift. Valde jag alternativ 2, som var det mest populära och som gav mig en rad fördelar, måste jag också betala en avgift men den var lägre administrationsavgiften i "nej tack"-alternativet.

Nåväl, den här gången fick jag i alla fall den resa jag valt och kom till betalningen. Där kunde jag välja mellan kortbetalning eller betalning via internetbanken. Jag valde det sistnämnda. När jag skulle fylla i namn, adress med mera, lyckades jag på något sätt radera rutorna för gatuadress och postnummer. Därmed försvann möjligheten att betala via internetbanken, så det fick bli en kortbetalning i stället.

Summa summarum, jag har bokat min resa. Graden av utmattning var enorm. Jag drack en halv flaska rött vin igår kväll. Jag kan inte minnas, när jag senast drack så mycket vin. Jag kände inte av alkoholen under kvällen och inte heller idag på morgonen. Bokningen av flygbiljetter, däremot, den mer eller mindre däckade mig. Helt slut i både kropp och knopp. Det var tur att Jörgen satt bredvid mig genom hela processen annars hade jag nog gett upp eller så hade jag förlorat förståndet. Han rekommenderade mig efteråt att inta horisontellt läge i soffan resten av dagen och bingea Netflix.

Att se sig själv

Jag läste boken Den svåra konsten att se sig själv av Peter Gärdenfors.

- Det är väl inte svårt att se sig själv, säger Oskar och tittar på sina händer.

- Jag ser mig själv. Och jag ser mig själv där också, fortsätter han och pekar på sin spegelbild i tågfönstret.

Sommarledighet 2019

Hur ska jag sammanfatta hela sommaren i några rader? Jag har haft en text, eller åtminstone delar av den, i tankarna i en dryg vecka men nu är den som bortblåst. Det är väl bara att hoppa i och se om det flyter.

Vi svenskar tycker om att prata väder, sägs det, så jag börjar där. Det har varit en skön sommar. Lagom varm. Inte så mycket regn. Ganska mycket sol. Lite åska.

Sommaren inleddes med tre dödsfall - barnens farmor och två av pappas svågrar. Pappa fick veta att han har en aggressiv tumör på prostatan. Katten Noomi dog plötsligt och oväntat. Jag deltog i ett forskningsprojekt med en massa provtagningar och undersökningar, som de allra flesta visade på normala värden. Mitt blodtryck svarar bra på den nya medicinen jag började ta i påskas.

Jag kom inte igång med mina morgonpromenader den här sommaren. Jag har kämpat på med mina 10000 steg om dagen, förvisso, men promenaderna... Det finns mer jag inte har gjort. Jag har inte gått ner i vikt. Jag har inte klippt håret. Jag har inte röjt i Narnia. Jag har inte fikat med min f d kollega, M.

Jag har däremot köpt nya resårbottnar till min säng!

Minnen från sommaren är den långa vandringen Blentarp - Snogeholm t & r som Jörgen och jag gick på midsommarafton. Vi kom iväg på vår tältning. Vi var på Zoo i Köpenhamn med barnen. Jörgen lagade eb makalöst god caesarsallad. Vi var i Helsingör tillsammans. Irene och jag hade en trevlig dag tillsammans i Lund.

Sommaren kulminerade med att Torgil och Ludvig kom hem på besök. Förutom att prata och umgås och äta god mat har vi varit i Köpenhamn och i Dalby Söderskog. Vi såg MFF spela hemma i Europa League-kvalet.

Den här sommaren har Gustav kommit i målbrottet och han börjar få finnar. Han har åkt buss själv till kompisen i Dalby. Han blir inte längre mätt på ett Happy Meal. Han är redo att ta klivet in i tonåren.

Katten Noomis historia

Noomi kom till familjen på ett lite ovanligt sätt. Hon föddes i en butik, Lantmännen Granngården, i Mönsterås. Jag kan inte med säkerhet säga att hon föddes just där, inser jag, men hon befann sig där med sin mamma och (åtminstone) ett syskon. Dåvarande maken var i butiken för att inhandla ett trädgårdsredskap, när någon i personalen frågade om han ville ha en kattunge. Han kom hem och frågade vad jag tycke. Vi var tämligen omedelbart överens om att vi ville ha en katt till. När vi kom till butiken, såg vi två kattungar. En var helt svart. Den andra var svart med lite vita teckningar. Det var lättare sagt än gjort att fånga in en kattunge, som inte alls var van vid människokontakt. Efter viss möda fick vi tag på ungen med vita teckningar. Vi försökte även få tag på den helsvarta men fick till slut ge upp.

Jag vet inte hur gammal vår nya kattunge var. Hon var mycket liten men hon hade ett hett temperament. Man har ju hört talas om att katter kan spotta och fräsa. Den beskrivningen stämde väl in på den lilla kattungen. Hon spottade och fräste så att man kunde tro att hon skulle explodera. Jag vet inte hur vi visste att det var en liten hona och jag minns inte hur vi tog reda på det men vi måste ha vetat, när hon fick sitt namn. Vi hade redan en katt, som hette Moses, så vi var överens om att det skulle vara ett bibliskt namn. Min mamma föreslog Noomi och så fick det bli.

De första dagarna fick Noomi bo i badrummet på bottenvåningen. Där ställde vi in hennes bur samt mat och vatten. Långa stunder satt jag på golvet i badrummet utan att röra mig och bara tittade på henne. Efter första natten hittade jag henne i handfatet på morgonen och jag kan inte begripa hur hon lyckades ta sig dit.

Efter ett tag vågade Noomi sig ut på upptäcksfärd i huset. Hon bekantade sig med Moses och den undersköna schabradoren Stella. Efter några veckor kom min pappa på besök och Noomi låg i hans armveck och sov, när pappa låg på sängen och läste på förmiddagarna. Noomi var aldrig förtjust i män. Hade vi manliga besökare gjorde hon sig oftast helt osynlig, så länge besöket varade. Min pappa tyckte hon emellertid om och senare i livet blev hon också förtjust i J.

Så länge vi bodde i Ingebo utanför Mönsterås var Noomi en utekatt. En gång klättrade hon upp i grannens träd och kunde inte komma ner igen utan hjälp. Hon fångade möss. Hon fångade möss och tog dem med sig hem. En gång vaknade jag till ett krasande ljud under sängen. Där satt Noomi och mumsade på en mus. En annan gång vaknade jag och hon satt och åt en död mus I MIN SÄNG! När Gustav var nyfödd och jag satt och ammade honom en natt, kom Noomi hem med en mus, släppte den framför mina fötter. Det visade sig att den levde. Noomi satte sig, i mina ögon demonstrativt, ett par meter bort med ryggen mot mig och musen. Kanske tyckte hon att jag var otacksam, som inte jublade över hennes fina gåva.

Svante och Noomi
Foto: BSZ

När vi flyttade från Ingebo 2008, fick Noomi flytta hem till min mamma och katten Svante. Där blev hon sedan kvar. Några år senare kom J in i mammas liv och Noomi fick ytterligare händer som gärna kliade henne bakom örat och klappade henne.

Mamma har berättat att Noomi var en liten gourmand. Hon åt förvisso mestadels sitt torrfoder och var inte särskilt intresserad av människoföda. Kokt torskrygg tyckte hon däremot om medan en vanlig, tråkig torskfilé från frysdisken ratade hon. Jag tror att räkor kunde slinka ner. Det senaste året fick hon en "bulle" (tänk lite större köttbulle) rått kött varje eftermiddag. Det tyckte hon var utsökt.

Noomi var liten från början och hon förblev liten och nätt hela livet. Den senaste veckan mådde hon inte riktigt bra. Hon åt och drack dåligt. Igår tog mamma och J henne till veterinären, som ville behålla henne under eftermiddagen för att ge henne dropp, eftersom hon var lite uttorkad. Det skulle även tas blodprover och det visade sig inte gå utan att ge Noomi en spruta med muskelavslappnande medel. Efter provtagningen gick det inte att väcka Noomi igen. Hon hade drabbats av ett hjärtstillestånd. Blodprovet visade att hon hade en pågående inflammation någonstans i kroppen.

Noomi blev 14 år.

Vattenfundering inför tältning

När forskarna letar efter förutsättningar för liv på andra planeter, letar de bland annat efter vatten. Hur viktigt vatten är, inte bara för överlevnaden utan även för välbefinnandet, blir påtagligt i situationer, när tillgången på vatten är begränsad. Efter stormen Gudrun i januari 2005 var vi utan el, och därmed även vatten, i fem dygn. Att vara utan el var inte roligt men definitivt överkomligt. Att vara utan vatten var riktigt besvärligt. Det blev påtagligt hur ofta vatten behövs i vardagen och vilken planering som krävs, när vattnet inte kommer ur kranen som det brukar.

I tisdags var det dags för Jörgen att kvittera ut sin födelsedagspresent från förra året - att tälta en natt tillsammans med mig. Den del av packningen vi diskuterade mest var hur mycket vatten och annan dryck vi skulle ha med oss ut. Sommarvärmen hade slagit till igen, så vi visste att det skulle gå åt vätska, men vi ville inte bära med oss onödigt mycket. Vi kom till ett beslut men omvärderade det sedan och ökade på volymen vatten. Det resulterade i att vi hade med oss 3,5 liter vatten och 1,2 liter tranbärssaft. Jo, två flaskor öl fick också följa med.

Det var lite av en chock att känna hur mycket ryggsäcken faktiskt vägde, när jag bar ut den till bilen. Att bära den på ryggen var desto lättare i så motto att den inte kändes tung ... men mina ben och höfter kände av den extra vikten, de kände av den rejält. Solen och värmen var dessutom skoningslösa. Svetten flödade.

Jörgen parkerade bilen inte långt från Häckeberga slott och tog sedan täten på en cirka fyra kilometers vandring till Kullatorpet. Där stannade vi och vilade en stund, innan vi gick de sista 5-10 minuterna till den plats, där vi bestämt att vi skulle slå upp tältet. Det tog vi itu med nästan genast vi var på plats, vilket vi i efterhand funderar på var ett misstag. Tältet stod i solen och det blev varmt inne i det även om det fick stå öppet i båda ändar.

När tältet var på plats, tog vi (i ärlighetens namn mest Jörgen) itu med middagen. Jörgen stekte entrecote och halluomi samt kokte ris. Halvvägs genom matlagningen frågade vi oss varför vi inte hade gått tillbaka till Kullatorpet för att laga middagen. Att sitta på marken tycker våra kroppar inte om. Vid Kullatorpet fanns det bänkar och bord. Nåväl, nu satt vi där vi satt. Middagen blev färdig och vi avnjöt den och var sin öl i kvällssolen, sittandes under en bok.

Efter middagen gick vi ner till Kullatorpet och satt och njöt av skugga och aningen svalare temperatur. Tillbaka vid tältet, strax före klockan 21, kände vi att de var drägligt att krypa in i tältet. Tanken var att vi skulle ligga och vila en stund, vänta in mörkret för att gå ut och titta på stjärnhimlen. Så blev det dock inte. Jag somnade i stället.

Att sova i tält var helt okej. Jag hade gärna tvättat av mig det värsta klibbet innan jag la mig men det ville vi inte använda vatten till. Jag vaknade till och från under natten och hade svårt att avgöra om jag frös eller om jag var obekväm av att känna mig klibbig efter det ymninga svettandet under dagen. Lite hårt var underlaget trots det uppblåsbara liggunderlaget. På det hela taget sov jag emellertid gott. Strax före klockan fem på morgonen var det ett fågelläte som väckte mig. Det var förvånansvärt tyst ute, både på kvällen och på morgonen. Jörgen berättade att vid fyratiden hade det varit ganska mycket fågelkvitter men det hade tystnat när jag vaknade. Jag somnade om och sov fram till klockan sju.

Vi gick en promenad på morgonen och därefter packade vi ihop tältet samt packade ryggsäckarna. Visa av erfarenhet gick vi till Kullatorpet för att göra frukost. Det blev smörgåsar med stekt ägg, lite korv och till det varm choklad. Jörgen valde en annan väg tillbaka till bilen och det blev en varm vandring. Vi såg en snok. Den var svart med tydliga gula fläckar vid huvudet. Den var uppskattningsvis runt metern lång och slingrade snabbt iväg, när vi kom gående. Det var, så småningom, mycket skönt att få sätta sig i bilen och känna svalkan från ACn.

Kan jag tänka mig att tälta igen? Ja, absolut kan jag det. Jag skulle dock hellre göra det med bil, typ bilsemester men i stället för hotellrum så tältar man. Då behöver man inte bära så mycket, vilket är positivt. Ännu bättre är att man kan proviantera, fylla på med mat och vatten efterhand. Man kan till och med ta med något att sitta på, vilket kroppen och framförallt ryggen skulle uppskatta.

Någon har legat i min soffa

Det är en massa hundhår i min soffa. Leah måste ha hoppat upp och lagt sig där under natten. Dagtid gör hon inga ansatser att hoppa upp i vare sig soffa eller sängar.

Vi har varit ute på en morgonpromenad. Det har regnat under natten. Himlen är fortfarande gråvit med små gluggar av blott. Solljuset silar sig igenom det tunna molntäcket. Borta är de gula rapsfälten och gröna sädesfälten från försommaren. Allt är överblommat och mognat, redo för skörd, och landskapet bjuder på en ny sorts skönhet.

Leah och jag gick först en promenad och sedan stannade vi till i rastgården en stund. Leah fick sitta, stanna kvar och komma på inkallning. Det gör hon bra, förutom att hon inte sätter sig på min vänstra sida, när hon kommer på inkallning. Jag fick henne även att gå i zick-zack mellan mina ben. Det tycke hon var en besynnerlig övning men hon stod ut med mina påhitt och gjorde till slut ganska bra ifrån sig.

Hemma igen bytte jag hennes vatten och hon fick dagens första matranson. Nu ligger hon utspilld på köksgolvet och sover.

En julivecka

Sommarlovet började konstigt. Jag kan inte sätta fingret på vad som varit knas. Det har känts som att det har varit många måsten. Dödsfall i släkten. Tråkigt hälsobesked i familjen. Jag har haft svårt att slappna av och komma till ro. Visst har det varit skönt och roligt med sommarlov. Barnen och jag var med Jörgen, E och K på Zoo i Köpenhamn en dag. Jörgen och jag gjorde en lång vandring Blentarp - Sövde - Snogeholm och tillbaka på midsommarafton. Det har varit fler aktiviteter på agendan men det känns som om jag har glömt det mesta.

Den här veckan har det dock känts som om jag har kunnat omfamna sommarlovet ordentligt. Det har varit en rolig vecka.

I måndags träffade jag Irene. Vi gick i parallellklasser på gymnasiet men kände inte varandra särskiilt väl då. Tack vare Facebook har vi blivit vänner på senare år. Vi tillbringade dagen tillsammans i Lund. Det började med en promenad till Botan och på vägen lyckades vi hitta några små gränder med underbara hus och ljuvliga stockrosor i långa rader. Det visade sig att Irene och jag båda tycker om stockrosor (och även dahlior skulle det visa sig senare ... vi tycker helt enkelt om vackra blommor) och att fotografera dem. Efter lunch i Botan och en titt i växthusen, hittade vi fler blommor att fotografera. Glass på Glasskulturen hann vi också med, innan vi åkte hem till mig, där Jörgen gjorde oss sällskap till middagen. Kvällen gick i ett flygande fläng med trevliga och intressanta samtal.

Måndagen förde även med sig ett samtal från en vän och kurskamrat från Skogistiden. Det gjorde mig mycket glad att återuppta kontakten igen.

Dagen efter hade Jörgen och jag inte några färdiga planer. Jag föreslog att vi skulle åka till Helsingör. Det var soligt och varmt och även lite blåsigt. Det blev smörrebröd och en öl till lunch och därefter ett besök på Kronborgs slott. Ingen av oss hade varit där förut. När vi kom tillbaka till Lund på kvällen, köpte vi falafel. De var ett misstag. Den var inte god. Inte alls god! Det måste ha varit ett olycksfall i arbetet. Det är alltid långa köer till det falafelstället och det kan inte vara så att folk gillar falafel som inte smakar någonting alls.

I onsdags gav vi oss ut för att köpa prylar som behövs inför vår tältnatt nästa vecka. Jag ska erkänna att jag faktiskt ser fram emot det.

En sommar med avsked

I början av juni gick barnens farmor bort. Gustav och Oskar var tillsammans med sin pappa och hälsade på farmor vid några tillfällen under våren. De var även där den helgen, när farmor avled. Oskar följde med sin pappa till sjukhuset och lade Teddy på farmor, så att det såg ut som att Teddy kramade farmor.

Veckan efter midsommar var det begravning i Jönköping. Barnen och jag åkte dit tillsammans med M, som deras pappa har en relation med. M är jättetrevlig och jättehärlig och det är fint att barnen får ha henne i sina liv. De tycker båda två mycket om henne. M och jag hade massor att prata om både på dit- och hemvägen.

Begravningen hölls i Barnarps kyrka och det var en fin ceremoni, ett fint avsked. När den var över, gick Oskar och hans pappa fram till kistan igen och stod där och höll om varandra. Gustav var märkbart berörd, när vi kom ut från kyrkan, och Oskar grät. Efter kyrkan åkte vi till Taberg för att äta middag.

På hemvägen rörde sig Ms och mitt samtal i en riktning, som fick mig att nämna att jag sjöng i Malmö musikskolas flickkör under flera år. M frågade vad min körledare hette. När jag nämnde det, sade M att det är hennes mamma. Ibland blir världen mycket liten.

I mitten av juni gick pappas svåger, Stig, bort. Stig och Majbritt (pappas syster) har jag många minnen av. Båda två var enormt allmänbildade och vi har pratat mycket om allt mellan himmel och jord. Ett av mina finaste och starkaste minnen av Majbritt är från sommaren 1978. Det var i Frinnaryd, där pappa och hans syskon samlats för att avveckla farfars hem efter hans bortgång. Majbritt och jag gick en liten promenad tillsammans. Vi pratade och Majbritt flätade mitt hår och band ihop flätorna med gräs. Omtanke och värme är också två ord som jag förknippar med Majbritt och Stig. På senare år har pappa och Stig gjort saker tillsammans. För några år sedan var Stig i Malmö och Gustav och Oskar fick träffa honom. Stig fullkomligt trollband dem i samtal.

I början av juli gick en annan av pappas svågrar, Bertil, bort. Bertil var gift med pappas syster Sylvia. Mina minnen av Bertil är från min barndom. Jag minns hans irländska setter, som jag glömt namnet på. Jag minns huset han och familjen bodde i i Lidköping. När jag gjorde min praktik på naturbruksgymnasiet i Ryssby, var Bertils kusin min handledare.

Mamma kommenterade det här inlägget så här:
Hunden hette Lester. Han blev riktigt konsternerade den gången vi, hela familjen, stannade med bilen utanför deras hus, plockade fram en nyckel och gick in i huset. Vi blev bevakade! Sylvia sa när [hon] kom hem: nämen Lester, jag sa ju att det skulle komma gäster.

Forskningsobjekt

Under 90-talet var pappa med i en forskningsstudie, som heter Malmö Kost och Cancer. I våras fick jag ett brev från SUS i Malmö. De sökte barn och barnbarn till deltagare i Malmö Kost och Cancer för en studie, som heter Malmö Offspring Study. Det lät intressant, så jag anmälde mig till det.

De två första dagarna i juli var jag på SUS i Malmö för provtagningar. Den första dagen skulle jag komma dit fastande. Jag fick lämna blod till en mängd prover. Jag fick information om hur jag skulle fylla i en kostdagbok de kommande fyra dagarna. Under det kommande dygnet skulle även EKG och blodtryck mätas, så jag kopplades till mätinstrument. Gustav tyckte att det såg ut som om jag hade en bomb på mig, när jag kom hem. Till dag två skulle jag dessutom ha med mig all natturin samt avföringsprover.

Blodtrycket mättes två gånger i timmen och då förväntades jag stanna upp och vara stilla medan mätningen gjordes. Jag trodde att det skulle vara omöjligt att sova, när blodtrycksmanschetten tryckte om armen. Det visade sig att det gick att sova. Jag fick nog åtminstone fem timmars sammanhängande sömn den natten.

Dag två gjordes en massa mätningar och undersökningar. Ultraljud på hjärtat. Någon typ av undersökning av blodkärl i halsen (med ultraljud, tror jag). Aortans elasticitet mättes liksom hur flödet i vänster pekfinger påverkades av syrebrist. Jag fick även göra kognitiva minnestester.

Mina provresultat visar att det mesta är normalt. Mitt genomsnittsblodtryck under 24 timmar var 114/72 och det kan jag sannerligen inte klaga på. Nu har det blivit rätt med medicinen. De värden som behöver kontrolleras igen inom 6-12 månader är kolesterolvärdet, LDL-kol onda samt kreatininvärdet.

Jag blev tillfrågad om jag vill delta i en annan studie. Den heter BioFinder och handlar om alzheimers. Jag ska i så fall ingå i en frisk referensgrupp. Jag tackade ja till det och den första undersökningen är i september. Förhoppningsvis är min hjärna tillräckligt frisk för att kunna delta.

Två bonusgäster och en hedersgäst

Barnen är här några bonusdagar. Deras pappa är bortrest över helgen. Med sig har de en hedergäst, hunden Leah, som är deras nya familjemedlem. Leah är tre år, en blandning mellan rottweiler och schäfer och hon är en omplaceringshund. Det är alltid härligt, när barnen är här lite extra, och den här gången passar det extra bra, eftersom mormor fyller år i morgon.

Leah är en trevlig och utmanande bekantskap. Hon är snäll. Hon är stark! Hon är lite ... osäker. Jag vet inte om det är rätt ord. Det gäller att vara uppmärksam, när man är ute med Leah, så att man ser hundar, katter, fåglar, cyklister, människor (speciellt män med skägg) ... allt som kan överraska henne och få henne att reagera.

Jag får jobba stenhårt, när jag är ute med henne. Hon är som sagt stark. Min vänstra handflata är nästan skinnflådd av att hålla hennes koppel. Jag känner i armar och höfter att de har fått jobba. Vi är nu inne på andra dagen och idag har hon gått mycket bättre i kopplet. Hon går nära mig och jag kan hålla kopplet slakt.

Barnen är en guldgruva av information, när det gäller Leah. De har varit med sin pappa på hundkurser och har lärt sig en massa saker där.

Jag är ganska säker på att jag inte är en hundmänniska. Jag tycker om hundar men jag är inte en bra hundägare. Skulle jag få för mig att skaffa hund (och det kommer jag inte att få för mig), skulle jag behöva gå ett flertal kurser för att ta mig an min hund på rätt sätt, lära mig hur jag tydligt ska kommunicera med min hund.

Han växer ifrån mig...

... och då menar jag inte bara på höjden. Gustav står mer och mer på egna ben. Innan jag vet ordet av, klarar han sig helt själv. Idag tog han ännu ett steg mot självständighet.

Igår frågade Gustav, om han kunde få leka med sin kompis, N, som idag. Tidigare i somras skulle han åka buss på egen hand till N i Dalby men då var bussen så full att han inte kom med. Nu gavs en ny chans. Vi tittade på tider och kom fram till att Gustav skulle ta stadsbussen klockan 9:53 idag för att byta till regionbussen mot Dalby på Jupitergatan.

När planerna gjordes upp igår, var tanken att jag skulle hämta Gustav med bil. I morse började Gustav emellertid att prata om att åka buss hem också. Jag gjorde några skärdumpar från Skånetrafikens app och skickade dem till honom som SMS. På så sätt kunde han själv välja, när han skulle åka hem.

Jag fick ett SMS från honom, när han hade gått av bussen i Dalby. Några timmar senare meddelade han att han skulle åka hem igen. Senare berättade han hur han hade ställt ett alarm på mobilen för att komma iväg till busstationen i tid.

När det var dags att byta buss på hemvägen, missade han precis bussen. Eftersom de går var tionde minut, var det inga problem. Han SMSade mig för att fråga, när nästa buss skulle gå. Vi konverserade medan han väntade på bussen. Jag insåg att han inte förstod hur man läser stadsbussens tidtabell. Gustav tog ett foto och skickade till mig, så att jag kunde förklara.

Det märktes att han tyckte att dagens erfarenhet kändes bra. Det gick nästan att se hur han hade växt inombord. Han hade mycket att berätta om sin första bussresa och sade att i fortsättningen kan han ta sig till N själv.

Morgon, sol och gravitation

- Varför är det så svårt att gå upp på morgonen? skrev jag till Jörgen på Messenger.

Svaret lät inte vänta på sig:

- Jordens dragningskraft är extremt kraftig, när solen står i öster.

Där har du förklaringen, om du liksom jag har undrat över detta. I det blixtsnabba svaret finns även en, av många, anledningar till varför jag älskar Jörgen. Jag gillar hur hans hjärna funkar, hur han kommer med snabba, kluriga, underfundiga, galna, härliga, tankeväckande kommentarer.

Jordens gravitation släppte efter lite i sitt grepp och jag kom upp ur sängen och ut i köket, där jag har bakat två omgångar frukostbullar.

Backträning anbefalles

Konditionsmässigt orkar jag gå långt och även att gå långt i ett bra tempo. Släng in en backe i min väg och orken tar slut direkt. Nu avser jag inte en svag lutning uppför utan en rejält brant backe.

En sådan stötte Jörgen och jag på, när vi lämnade Skäralid i lördags förmiddag för att gå till Odensjön. I början gick det uppför, uppför, uppför. Både lungor och benmuskler bad om nåd. Det var som tur var ganska snabbt överstökat och därefter var det en underbar sträcka genom bokskog som är grönare än grön för tillfället. Solsken och alldeles lagom varmt.

Vi valde att inte gå ner till Odensjön, eftersom det är brant att ta sig både ner och tillbaka upp igen. I stället valde vi en solig plats ovanför sjön till vår lunchplats. Vi värmde gulaschsoppa och till den åt vi vitlöksbröd.

Vägen tillbaka kändes både lättare och snabbare. I nedstigningen till Skäralid, sade mitt vänstra knä tack för sig. Gång på gång böjde det sig åt fel håll och det kändes som om knivar kördes rakt in i knäskålen. Ner kom jag på något sätt. Det knappt att jag fattar att det alls gick. På plan mark återgick vänsterknät till att bete sig normalt.

Nästan 11 km promenad blev det och nästan 20 000 steg totalt under lördagen, som inte lämnade särskilt mycket över att önska.

Fredag och orgelmusik

När musiken började flöda i S:t Petri kyrka, försvann all trötthet som i ett trollslag. Det är något speciellt med orgelmusik. Det tycks gå att få ut vilket ljud som helst ur en orgel.

I S:t Petri kyrka har man nyligen invigt en ny kororgel. Dessutom är kororgeln och kyrkans tre andra orglar, bland annat den gamla Marcussenorgeln, integrerade i ett spelbord. Detta spelbord, inklusive två stora touch screens, stod placerat längst fram i altargången, vilket gjorde att man kunde se kvällens organist, Gunnar Idenstam, spela.

De verk som spelades var bland annat från Idenstams Metal Angel men även några stycken av Ravel, som till exempel Boléro. Det är ett stycke, som för evigt är förknippat med Tovill & Deans OS-guld i isdans i Sarajevo 1984. Magisk musik och ett magiskt isdansprogram.

Suggestiv är ordet jag kommer att tänka på, när jag hör Boléro. Det är samma slinga, som upprepas om och om igen. Hela tiden ökar styrkan i musiken men det är så utdraget att det inte går att sätta fingret på ökningen men likväl finns den där.

Orgeln är ett monster till instrument. Organisten spelar inte bara med händerna utan även med fötterna. Det var intressant att titta på Idenstam medan han spelade ikväll. Överkroppen var stilla medan fötterna såg ut som Bambis på isen. Jag gissar dock att Idenstam hade total kontroll över sina fotrörelser till skillnad från Bambi. Det blev ett extranummer efter konserten och då inledde Idenstam med att spela enbart med fötterna!

Trots fredagströttheten kändes det som helt rätt beslut att bege sig till Malmö efter jobbet. Att jag dessutom fick sällskap av min pappa förgyllde kvällen ytterligare.

Att hitta filmer på Netflix...

... är inte lätt. De flesta jag söker på, tycks inte finnas. De som Netflix själv presenterar, när jag söker på en genre, intresserar mig inte för det mesta. Nyss hittade jag ett par listor hos Expressen, listor med filmer som ska finnas på Netflix. Plötsligt blev listan med filmer att se ganska lång:

The Wizard of Oz
To kill a mockingbird
Välkommen, Mr Chance
The Queen
Eternal sunshine of the spotless mind
Tretton dagar
En oväntad vänskap
Undergången
Benjamin Buttons otroliga liv

Så några som det inte är så jättelängesen jag såg och som jag gärna ser om:
Trainspotting
En kvinnas doft
Gudfadern 1, 2 och 3
Bridges of Madison County
Back to the future
León
Forrest Gump
The prestige

Det är sommar

Den 22 april visade SMHIs årstidskarta att det hade varit sommartemperatur i Lund i fem dygn i sträck. Sommaren var här. Den kom den 18 april.

Bokarna och björkarna håller på att slå ut. Lönnen blommar. Äppelträden håller på att slå ut i blom. Rapsen blommar. Häggen blommar. Gullvivorna blommar.

Det är magiskt, precis som det är varje år. Det är också magiskt att känna samma förundran år efter år, en förundran över vårens och försommarens ljuvliga magi.

Att fråga chans

Efter ett samtal med Oskar, har jag förstått att det här med att "fråga chans på någon" fortfarande är aktuellt.

Jag minns hur jag själv frågade chans på Niklas, när jag var kanske 11 år, och han sade ja. Ett tag senare frågade jag chans på Rickard också men jag minns inte vad svaret blev. Det som hände var i alla fall att Niklas sökte upp mig och sade:

- Det där med chans, det skiter vi i, eller hur?

Och det var ju förståeligt att han tyckte det, tänker jag.

Varför jag överhuvudtaget frågade chans  på någon vet jag inte. Vad skulle det vara bra för? Det ledde ju inte till någonting.

Binge watching Gilmore Girls

Jag hittade Gilmore Girls på Netflix. Sju säsonger. 22 avsnitt per säsong. Varje avsnitt är 45 minuter långt. Därtill finns det fyra avsnitt, vardera ca 90 minuter långt, av miniserien Ett år med Gilmore Girls. Mycket Gilmore Girls blir det.

Just nu känns det som om jag skulle kunna börja se om serien från början, när jag har tagit mig igenom alla avsnitten. Trots att jag har sett stora delar av serien förut, så är det inte mycket jag känner igen utöver det som det handlar om. Det kan tyckas vara en motsägelse men det jag menar är att jag minns i stort sett hela händelseförloppet men jag kommer inte ihåg detaljerna.

Jag blir i alla fall lika glad av att se serien och insupa karaktärernas ordflöden, som kan liknas vid vattenfall. Dialogen, karaktärerna, kläderna och the quirkiness... det är den stora behållningen. Jörgen såg några minuter av ett avsnitt vid ett tillfälle och hans ansiktsuttryck var talande. Han tycker att jag är spritt språngande galen som tittar på Gilmore Girls.

Blodtrycket åker berg- och dalbana

Påsklovet kom mycket lägligt i år. Jag behövde vila och få mitt blodtryck under kontroll. Det började på onsdagen före påsklovet. Jörgen och jag var ute och gick en promenad på kvällen, när jag började känna mig yr och illamående. Den känslan höll i sig resten av kvällen.

På torsdagseftermiddagen gick jag ner till vårdcentralen i Tomelilla mellan två lektioner. Mitt blodtryck var 170/115 och sköterskan ville nästan inte låta mig gå därifrån. Jag lovade ta kontakt med min vårdcentral hemma och så fick jag gå ... för att genomföra dagens sista lektion. Därefter ringde jag min vårdcentral och det visade sig vara omöjligt att boka en läkartid inom överskådlig framtid. Jag fick däremot en tid hos en distriktssköterska dagen därpå.

På fredagen var blodtrycket 175/110. På måndagseftermiddagen ringde min läkare och berättade att han skulle skriva ut ett recept på en ny medicin, en kombination med blodtryckssänkande och vätskedrivande preparat. Det började jag ta på tisdagsmorgonen. Sedan dess har blodtrycket varierat: 140/95, 182/119, 145/101, 176/118, 125/96, 146/96, 141/98 och 113/88.

Jag fortsätter att promenera. Det har blivit en vana. Det är svårt att låta bli. Jag har tagit bort koffein, lakrits (gråter inombords) samt chips och andra salta snacks (inte för att jag är någon storkonsument) från min diet.

Det blir spännande att se vad som händer, när jag går tillbaka till jobbet igen. Klarar blodtrycket det?

Glöm inte lösenordet!

För några morgnar sedan hämtade jag hem min bil från verkstan. Alldeles innan jag skulle ge mig iväg, bad Oskar mig att få låna min laptop. Han ville spela Roblox tillsammans med Gustav. Jag öppnade datorn och startade den.

Medan jag gick till verkstan, pratade jag med Jörgen i telefon. Vårt vanliga köra-till-jobbet-samtal, bortsett från att jag inte var på väg till jobbet. När jag närmade mig min destination, sade vi hej då till varandra. Jag såg att Oskar hade ringt och lämnat ett meddelande på mitt mobilsvar. Jag lyssnade av det och trodde först att han inte hade sagt något men så kom det:

- Du skrev inte in ditt jävla lösenord!

Det var inte att ta fel på att han var både arg, ledsen och besviken. Det gick som tur var snabbt att lösa. Jag ringde upp honom och gav honom lösenordet. När jag kom hem, såg jag till att kasta lappen han skrivit lösenordet på. Jag tror inte att han kommer ihåg den raden av slumpmässiga bokstäver, siffror, gemener och versaler.

Och ja, fanskapet är hemma igen. Nu gnisslar den inte längre. Allt gnissel, även det som verkstan tidigare sagt de inte kan göra något åt (jag däremot skulle bromsa hårt, då skulle det försvinna, det gjorde det inte!), är borta. Bakluckan, som inte kunnat öppnas på sex månader, är fixad, så nu funkar fanskapet riktigt bra. Det är säkerligen endast tillfälligt.

Lunch till stararnas symfoni

Gårdagens utflykt tog oss till Järavallen (planerat) ... och till Snogeholm (inte planerat). Det är april månad, vilket innebär att vädret är minst sagt varierande. Igår var det blåsigt och vindstilla. Det var ömsom soligt, ömsom mulet. Det var mestadels uppehåll med det kom även lite regn och till och med några snöflingor, om än mycket små. Även temperaturen varierade från bitande kallt till nästan för varmt.

Vi hade planerat att gå en längre tur på Järavallen men ändrade oss ganska snabbt. Naturen var tråkig och suset från E6:an nästan öronbedövande. Jörgen föreslog att vi skulle åka till Snogeholm, där det lär finnas en bokpelarsal någonstans längs Stora sjöslingan.

När vi kom till Snogeholm, var det dags för lunch. Jörgen lagade till bacon och korv på triangaköket. Medan Jörgen tillagade lunchen, hörde jag ett välbekant ljud, som kom från ett par träd en bit bort. Senast jag hörde det var, när jag bodde i Ingebo, och gick förbi den stora eken. Det var sensommar och eken var full av starar, som samlades inför sin flytt. Vi inte bara hörde stararna igår utan vi såg även några stycken. Tranor, knölsvan, större hackspett, gäss, en bofink och en skäggdopping siktades också.

Vad vi däremot inte såg var den där bokpelarsalen. Det kan mycket väl vara så att jag hade för högt ställda förväntningar men faktum kvarstår att bokpelarsalen lyste med sin frånvaro.

The age of innocence

Oskar har varit hos en kompis och lekt idag. Redan strax efter klockan tio i förmiddags lämnade jag honom hemma hos L.

Vädret har varit strålande hela dagen. Solig och varmt, nästan 20 grader. Jag tog med mig Gustav till Dalby Söderskog för att gå en promenad, innan vi hämtade Oskar. Den här helgen fanns det fler vitsippor än förra helgen men de har ännu inte exploderat i vita mattor. Vi hörde bofink och hackspett.

När vi hade hämtat Oskar och var på väg hem frågade Gustav varför L har två mammor. Vi pratade om att människor tycker om olika. En del tycker om någon av motsatt kön, andra tycker om någon av samma kön.

Precis innan vi kom hem, sade Oskar:

- Vissa på skolan säger att man inte kan få barn utan att ha sex.

Jag berättade att det går att få barn genom konstgjord befruktning och berättade kort vad det är. Gustav flikade in att man också kan adoptera barn. Sedan avslutade jag med att säga att det vanligaste är att man har sex för att få barn.

- Men du och pappa hade inte sex, sade Oskar med bestämd röst och så var han tyst ett ögonblick och fortsatte, annars flyttar jag hemifrån.

10 000 steg om dagen

Det är lite mer än en månad sedan jag bestämde mig för att jag ska gå 10 000 steg om dagen. Om jag ska vara noggrann, så bestämde jag mig för att jag på månadsbasis ska ha ett snitt på 10 000 steg/dag.

Det börjar bli dags att summera mars månad. Dagens steg är inte redovisade än men jag kan redan nu säga att jag har nått mitt mål. Till och med igår har jag gått 321 161 steg den här månaden, vilket motsvarar ett snitt på 10 705 steg/dag. Det kommer att sjunka, eftersom dagens stegskörd inte är något att skryta med.

Det är skönt att ha nått målet men det känns tungt att räkneverket nollställs nu och jag måste göra om allt med start i morgon.

Läsdagbok 1:a kvartalet 2019

Januari

• Kapten Kalsong och invasionen av de osannolikt ondskefulla mattanterna från yttre rymden (och de minst lika grymma zombienördarna i skolmatsalen av Dav Pilkey (orgi. titel: Captain Underpants and the invasion of the incredibly naughty cafeteria ladies from outer space (and the subsequent assaults of the evil lunchroom zombie nerds))
• Dialogues of the dead av Reginald Hill
• Min fantastiska väninna : Bok 1 Barndom och tonår av Ella Ferrante (orig. titel: L'amica geniale)
• The stationary ark av Gerald Durrell
• Kapten Kalsong och professor Pruttenplotts prilliga plan av Dav Pilkey (orig. titel: Captain Underpants and the perilous plot of Professor Poopypants)
• De underkända av Hjorth Rosenfeldt

Februari

• Golden bats & pink pigeons av Gerald Durrell
• Träd : en vandring i den svenska skogen av Gunnar Wetterberg
• Spöket på Stora Mossen av Kim M Kimselius
• Sågverksungen av Vibeke Olsson
• En högre rättvisa av Hjorth Rosenfeldt
• Nätter i Reykjavik av Arnaldur Indridason (orig. titel: Reykjavikurnaetur)
• Den som glömmer av Arnaldur Indridason (orig. titel: Kamp Knox)

Mars

• Gone girl av Gilliam Flynn (orig. titel: Gone girl)
• Han sålde sin frihet av Ottfried Preussler (orig. titel: Krabat)
• Blå gener av Val McDermid (orid. titel: Blue genes)
• Don't even think about it av Sarah Mlynowski

Hundutställning

Oskar älskar hundar. Han vill att vi skaffar hund, vilket är en omöjlighet med tanke på vår livsstil. Att jag inte vill ha en hund, spelar också stor roll, men det säger jag inte så högt till Oskar.

Det är säkert mer än ett halvår sedan, som jag kom att tänka på att det brukar vara hundutställning i slutet av mars varje år. Brukar det vara i slutet av mars? Har det "alltid" varit det? Jag vet inte, men för säkerhets skull satte jag en påminnelse i mobilens kalender. Jag frågade även Oskar, om han ville gå på utställningen, och det ville han. För en månad sedan gjorde påminnelsen sig påmind. Jag kollade på nätet och mycket riktigt var det utställningsdags sista helgen i mars: Sydskånska Kennelklubbens internationella utställning.

Idag åkte Oskar, mormor och jag till Malmömässan. Mormor sade till Oskar att hon hade tagit med sig sin ryggsäck, så att när hon såg en hund hon ville ha, skulle Oskar och jag distrahera ägaren medan mormor stoppade hunden i ryggsäcken. Jag vet inte om Oskar faktiskt förstod att det var ett skämt. Han såg många små hundar, som han sade att han ville ha.

När jag kom in på utställningsområdet, fick jag samma känsla som jag brukar få, när jag går på marknad. Innan känns det som en bra idé men väl där känns det som en synnerligen dålig idé. Det var mycket folk och det var ganska trångt och den typen av miljö gör mig akut sömnig på ungefär en sekund.

Oskar var i alla fall nöjd och det var ju huvudsaken, eftersom det var för hans skull vi åkte dit. Mormor var också nöjd. Hon älskar också hundar men Oskar säger att han älskar hundar mer. Oskar ville se fransk bulldog men de tycktes inte tävla idag. Jag ville se whippet men de tycktes inte heller tävla idag.

Jag undrar om det inte var på Sydskånska Kennelklubbens internationella utställning, som min/vår whippet deltog 1982 eller om det var 1983. Jag har för mig att Tim fortfarande räknades som unghund då, vilket borde innebära att det var 1982. Jag vill minnas att det finns ett eller två riktigt bra svartvita fotografier på Tim från den utställningen. Jag skulle gärna vilja se dem igen.