Läsdagbok 3:e kvartalet 2011

Juli 2011

• Falska bevis av Donna Leon (originalets titel: Doctored evidence)
• Hotet av Michael Connelly (originalets titel: The overlook)
• Döden löser alla problem av Reginald Hill (originalets titel: A cure for all diseases)

Augusti 2011

• Giganternas fall av Ken Follett (originalets titel: Fall of giants)
• Tre sekunder av Roslund & Hellström

September 2011

• The remains of the day av Kazuo Ishiguro
• Dog stories av James Herriot
• Måste du gå? Mitt liv med Harold Pinter av Antonia Pinter (originalets titel: Must you go?)

Morr morr morr

Nu har det hänt igen. Jag kommer att få ännu en oönskad bok i brevlådan från bokklubben Gondol. (Det är förresten Bonniers litterära klubb. Vad betyder det? Är inte de övriga bokklubbarna knutna till Bonniers litterära?!?)

Det var igår som jag kände på mig att det var något jag hade glömt, att jag hade förträngt att jag fick en tidning från Gondol för ett tag sedan. Och mycket riktigt, så var det, och sista dagen för avbeställning av periodens utvalda bok var i söndags!

Igår twittrade Maria Wetterstrand (f d språkrör för Miljöpartiet) så här:

Just idag hatar jag lägenheter där dörren går i lås innan man hunnit kontrollera att nycklarna är med. Allt är dörrens fel!

Hade jag skrivit en liknande tweet så hade den avslutats med orden: Det är Gondols fel!

Så fort Snöängel av Anna-Karin Palm har kommit i brevlådan, ska, ska, SKA jag säga upp mitt medlemskap. Har jag tur så är den faktiskt läsvärd. Det var den senaste glömt-att-avbeställa-boken från Gondol, Måste du gå? Mitt liv med Harold Pinter av Antonia Fraser. Den kan jag rekommendera.

En blålila golfboll i pannan

I förrgår kom Oskar hem med en absolut E-N-O-R-M bula i pannan. Det var (nästan) stor som en halv golfboll. Alldeles blålila. Jag trodde inte att det var möjligt att få en sådan utväxt i pannan. Jag lyckades inte ta ett foto som gör bulan rättvisa utan du får ta mig på mitt ord.

Bulan fick han på förskolan. Han hade suttit på en grön drake på hjul (han älskar denna gröna drake) och hade kört ut genom den öppna altandörren. Det är nivåskillnad mellan rummet innanför och marken utanför altandörren, så hans lilla utflykt slutade inte så bra.

Jag förstår att sånt här kan hända. Barn ramlar och slår sig. Och det gick ju bra. Vad jag inte kan förstå är att händelsen avfärdades med "det är sånt som händer". Jag har förståelse för att personalen på förskolan inte kan skriva avvikelserapporter varje gång ett barn ramlar - även om jag är av uppfattningen att det borde skrivas avvikelserapporter betydligt oftare än vad som sker idag - men det som hände Oskar borde åtminstone ge upphov till en diskussion om hur det kunde ske och hur man kan undvika att det sker igen.

För en gångs skull lyfte jag luren och ringde till biträdande rektor och fick veta att rapporter skrivs bara, om barnet behöver uppsöka läkare, eftersom det då blir ett försäkringsärende. Det är också så att det finns en hasp på altandörren och är dörren haspad, så kan inte barnen ta sig ut. (Att ta sig ut sittandea på en grön drake på hjul borde vara helt omöjligt, när altandörren är haspad.) Det där med haspen visar för mig att här var det en rutin som brast och därmed är det något som måste tas upp i personalgruppen. Hade jag fått en indikation om att personalen sinsemellan skulle diskutera det som hände, då hade jag aldrig brytt mig om att ringa till biträdande rektor. Jag försäkrades att biträdande rektor skulle ta upp frågan på ett avdelningsmöte.

På det hela taget har jag en avslappnad inställning till förskolan. Jag har förtroende för personalen. Jag tycker att de gör ett bra jobb. Jag inser att de emellanåt har en besvärlig arbetssituation. Men ibland (ganska sällan) uppstår situationer, då jag känner att jag reagerar. Jag har svårt att vara "besvärlig", att ta plats, att ifrågasätta. Det är något jag måste öva på. Om inte jag för mina barns talan, vem ska då göra det?

Om att handla på Lidl

Det är flera år sedan jag var inne i en Lidl-butik. Utbudet har inte lockat mig. Jag har sällan lyckats hitta allt jag behöver utan ett besök i någon annan butik har varit nödvändigt för att komplettera. Och systemet i kassorna var helt galet. Milslånga band att lägga upp sina varor på före kassan och inget utrymme alls efter kassan. När kassapersonalen scannat av varor, gällde det att jag snabbt som attan slängde ner allt i vagnen igen för att sedan packa i kassar.

Igår hamnade jag i en diskussion på Familjeliv om var man väljer att handla och vilka butiker man undviker. Många i den diskussionen uttryckte skepsis mot Lidl av varierande skäl men en diskussionsdeltagare höjde Lidl till skyarna. Bland annat fick jag veta att kassorna i många Lidl-butiker har gjorts om. Jag kände att jag ville skapa mig en ny uppfattning om Lidl, så jag bestämde mig för att handla där idag.

Kassorna var ombyggda men i övrigt var sig det mesta likt. På pluskontot hamnar att det är väldigt luftigt och rymligt i butiken. Inga höga hyllor. Frukt och grönsaker såg fräscha ut. Men...

Halva butiken - minst! - upptas av läsk, chips, kakor, godis, choklad, glass, frysta pizzor och krimskrams. Frukt- och gröntavdelningen var minimal. Likaså brödsektionen. Jag hade ingen omfattande inköpslista med mig och det var inte några konstiga saker på den men ändå lyckades jag inte hitta allting. Utbudet är minst sagt begränsat. Visst gjorde jag några "fynd" och jag kan möjligtvis tänka mig att titta in på Lidl då och då, om jag ändå har vägarna förbi. Men det kommer inte att bli mitt förstahandsval. Absolut inte!

Högre och högre

När Gustav och maken kom hem från familjejudon igår, tog vi med oss Gustav, Oskar och S och gick ut på en promenad i området för att se hur långt de olika byggena har kommit. Arbetet har verkligen tagit fart igen efter sommarsemestrarna.

På väg hem passerade vi en enorm jordhög. Vi går förbi den varje dag, på väg till och från förskolan, och Gustav har studerat den noga. Han har visat mig ett fotavtryck vid botten av högen. Enligt Gustav är det S:s pappa som har gjort det fotavtrycket i ett försök att ta sig uppför högen.

Igår tycktes Gustav ha bestämt sig för att han också skulle göra ett försök att ta sig upp. Och han hade verkligen bestämt sig. Han visade en typ av beslutsamhet, som jag sällan har skådat, så trots att jag tyckte att det var lite otäckt att se honom klättra så högt upp, så höll jag tyst och bara tittade på.

Och upp på toppen kom Gustav. Och även Simon. Flera gånger. De upptäckte också att det gick att ta sig ner i en rasande fart genom att åka på byxbaken på den hårt packade jorden.

Och familjejudon då... Det hade gått jättebra. Gustav hade deltagit i alla aktiviteter och till och med slagit en kullerbytta. Fast det var lite läskigt.

Inte roligt att vara yngst

Det är inte lätt att vara yngst. Inte är det roligt heller. Inte alltid åtminstone. Det börjar Oskar erfara.

De två senaste dagarna har Gustav lekt med grannpojken, S. Oskar blir så ledsen, när Gustav och S försvinner iväg hem till S och han inte får följa med. Det är som om hela hans tillvaro rämnar. Lika otröstlig som han blir, när han inte får följa med, lika överlycklig blir han, när Gustav och S en stund senare kommer hit och leker med honom.

Ledsen och arg blev Oskar också alldeles nyss, när pappa och storebror satte sig i bilen och åkte iväg ... och Oskar fick inte följa med! Det är dags för familjejudo igen. Oskar får bli lite äldre och lite större, innan han får hänga med på det.

Höstdagjämning

23 september 2011

Soluppgång: kl 5.53

Solnedgång: kl 18.05

Solens centrum passerar himmelsekvatorn på väg söderut. Punkten på himmelsekvatorn där passagen sker kallas för höstdagjämningspunkten. Höstdagjämningspunkten ligger just nu i stjärnbilden jungfrun.

Dag och natt är ungefär lika långa vid höstdagjämningen. Därefter blir dagarna kortare och kortare på norra halvklotet. Att dag och natt inte är exakt lika långa beror på att solens upp- och nedgång beräknats efter solens övre rand och att atmosfären bryter solstrålningen. Det senare gör att solen skenbart får en högre höjd på himlen.

Dagarna kring höstdagjämningen går solen upp rakt i öster och går ner rakt i väster.

Höstdagjämningen är inte en dag utan en ögonblicklig händelse som inträffar vid en viss tidpunkt.

Morgonskoj

 

När frukosten var avklarad i morse och påklädningen likaså, ville Gustav rita. Han började med att rita av sin hand. Sedan skrev han sitt namn. Därefter ritade han av sig själv med ett stort hjärta i magen, långa armar och solglasögon.

När det konstnärliga infallet hade fått sitt utlopp, fortsatte barnen att busa tillsammans i vardagsrummet innan vi gav oss iväg till förskolan.

Ett besök i sandlådan

Jag har precis varit och handlat på Hemköp här i "byn". Kunden före mig hade handlat ganska mycket. Hennes korg på hjul var full. Jag hade handlat åtta varor. När jag hade kommit igenom kassan, stod kunden före fortfarande och packade sina saker. Mina varor kom i "rännan" bredvid och jag började packa ... och då skickas nästa kunds varor ner bland mina.

Att registrera varor i kassan i mataffären går numera i ett högt tempo. Jag betalar oftast med kort och när det är klart ser jag till att kort och kvitto hamnar på rätt plats i plånboken och att plånboken kommer på plats i väskan. Det här gör jag utan onödig tidsspillan.

Sedan är det dags att packa mina varor. Om jag då råkar ut för det jag beskriver i det första stycket, då tar jag en tur ner i sandlådan. Jag hade inte mer än hunnit stoppa den första varan i min påse, när personen i kassan låter nästa kunds varor åka ner bland mina. I det läget skyndar jag mig inte alls. Barnsligt, ja visst, men jag blir sur. Det är jättebra att det går snabbt, när varorna scannas i kassan, men butikerna måste se till att det fungerar även därefter, se till att kunderna kan packa sina inköp utan att behöva rafsa ner dem i påsarna när nästa kunds varor kommer rullande.

Planeringsdag på förskolan

Det var planeringsdag på förskolan idag. Barnen var hemma med mig. Efter frukost satte vi oss i bilen för att åka till CityGross i Staffanstorp för att handla. Gustav deltog med liv och lust. Han hjälpte till att hitta de saker som stod på min inköpslista, plocka från hyllan och lägga i kundvagnen och senare på bandet i kassan.

När vi kom hem, bakade vi bagels. Båda barnen var med i köket och hjälpte till med att smula jäst och se till att degvätskan fick rätt temperatur. Oskar blev rädd för hushållsassistenten men det gick snabbt över. Han tappade överhuvudtaget ganska snart intresset för bagelbaket. Han upptäckte nämligen att han kunde stå och leka med vatten i diskhon.

Medan degen stod på jäsning, fixade jag lunch. Vi åt våfflor igår eftermiddag och då gjorde jag alldeles för mycket smet. Därav blev det våfflor idag igen. Oskar sov efter lunch och då passade Gustav och jag på att baka ut degen. Gustav fick en liten bit deg och den sysselsatte han sig med länge. Den blev välkavlad.

På onsdag eftermiddag ska vi avnjuta våra bagels. Fram till dess får de ligga i frysen. När barnen har hämtats efter förskolan, kommer en av grannarna över på fika tillsammans med sina barn.

När baket var avslutat, var jag trött och satte mig i soffan och nickade till lite. Oskars sovstund blev lite längre än jag hade planerat och det är därför han har så svårt att somna ikväll. Men när jag skriver det här, alldeles före klockan 21, så ligger faktiskt båda barnen och sover. Och jag ska snart följa deras exempel.

Barn är utrustade med radar

Visst är det så? Det måste vara så! Varför skulle Oskar, som annars somnar klockan sju varje kväll, tvärvägra att somna just ikväll om det inte vore för att jag just ikväll är sanslöst trött och sömnig, eftersom jag inte sov mer än 4,5 timme i natt. Jag vill att han ska sova så att jag kan sova. Eller jag vill åtminstone kunna slappna av och slippa ha ögon i nacken för att upptäcka när någon klättrar på stolar som nästan tippar över när någon lutar sig mot ryggstödet ståendes, flyttar på stolar för att kunna leka med vatten i diskhon eller sätta på spisen, klättrar i bokhyllorna, sitter och balanserar på soffans armstöd, sliter ut varenda bok ur bokhyllorna, hämtar varenda sko ur garderoben i hallen... Ja, lite lugn och ro helt enkelt. Det vill jag ha.

Tappa humöret ner till fötterna

Härom morgonen, när Gustav skulle klä på sig, höll han på med allt annat än att få på sig kläderna. Efter en stund sade jag till honom:

- Nu räknar jag till tre och sedan tänker jag tappa humöret.

Gustav tittade på mig och sade:

- Nä, det kan du inte men du kan tappa hjärnan.



Idag på morgonen satt vi i bilen för att åka och hämta mormor inför dagens besök på Skånes djurpark. Gustav tyckte att jag tog för lång tid på mig, när jag bytte några ord med Mats.

- Mamma, nu tappar jag humöret. Det är snart nere vid fötterna.

Familjejudo

Den här terminen har vi låtit Gustav ta en paus från Skogsknytte till förmån för judo, närmare bestämt familjejudo i Södra Sandby. Tanken är att det ska vara något som Gustav ska göra tillsammans med pappa. Men det första mötet med judon, gjorde Gustav tillsammans med mig. (Pappa och Oskar var ute och seglade på Öresund.)

Jag tyckte att det var rent ut sagt skitkul med familjejudo! För Gustav blev det däremot för mycket nytt på en och samma gång. Han behöver tid på sig att komma tillrätta. Idag var han där men deltog ganska sporadiskt i aktiviteterna. Han fick se mamma springa omkring, hoppa, kasta sig ner på golvet och det måste ju ha varit ganska kul. Han fick däremot inte se mamma slå en kullerbytta framlänges ... och absolut inte baklänges. Då kände jag själv paniken komma krypande och jag var med ens förflyttad till skolgymnastiken, som jag inte har några positiva minnen av.

Målet för familjejudon är att låta barnen öva upp sin balans och motorik samt att lära dem följa instruktioner. Instruktören gav ett mycket gott intryck. Gustav fick mycket uppmuntran i de moment han valde att delta i. I övrigt får vi låta ha tiden ha sin gång, bekräfta Gustavs känslor och samtidigt jobba med honom och locka honom till att övervinna sin osäkerhet.

När vi kom hem, repeterade Gustav och jag en del saker som vi hade lärt oss, saker som han hade vägrat att göra. Vi satt i skräddarställning. Vi tränade på "judohälsningen". Vi försökte komma ihåg hur vi ska göra när vi ska slå kullerbyttor. Allt detta deltog Gustav i med stor lust hemma i vardagsrummet och det tar jag som ett gott tecken.

Dagböcker

Jag tror att jag har slutat skriva dagbok för hand. Det känns väldigt konstigt att skriva det. Jag trodde inte att den dagen skulle komma. Den här veckan har jag använt datorn i stället.

Det är bloggens fel. Ja, jag skyller på den. Jag har upptäckt att jag har mycket lättare att få ner mina tankar i skrift, när jag skriver på datorn. Orden flyter ut genom fingrarna. Det är frihet. Det behöver inte vara perfekt direkt, eftersom det är lätt att redigera. Möjligheten till redigering av min datorskrivna dagbok ger jag mig dock bara under en kort stund. När jag skriver för hand, kräver jag mer eftertanke av mig själv och det är både på gott och ont.

På bilden syns min allra första dagbok. Det är den med hunden. Jag fick den i födelsedagspresent, när jag fyllde åtta år. Den dagboken och de två som ligger under den tog mig ända fram till slutet av första året på gymnasiet (1987). Den röda anteckningsboken underst i bilden är min nuvarande dagbok, den som jag bara är halvvägs i och som nu kanske aldrig kommer att bli avslutad.

De senaste 15-20 åren har jag haft en förkärlek att köpa anteckningsböcker för dagboksskrivande på Ordning & Reda. Tjocka, härliga böcker med linjerat papper. Jag har också använt speciella pennor att skriva med, en svart och en blå av märket Pilot. På sistone har jag haft svårt att hitta rätt sorts pennor. Pilot har gjort om designen och de nuvarande pennorna är inte sköna att skriva med.

Men min röda, fina dagbok kommer att hänga med ett tag till. Det känner jag inombords. Jag kommer att fortsätta skriva för hand. Det går inte att helt sluta med det. Det kommer att finnas tillfällen, då jag inte har datorn med mig, när jag vill skriva av mig. Då finns det plats för papper, penna och handskrift.

Läst i dagens tidningar

Ibland blir jag så förbannad, när jag läser i tidningen. Så var det i morse, när jag läste i Sydsvenskans nätupplaga och kom till en artikel om hur en tågvärd på ett Öresundståg nästan kastats av det rullande tåget. Varför? En resenär hade inte giltig biljett och har man inte betalat för resan påförs man en ganska häftig straffavgift. Diskussion uppstod, resenären tog strypgrepp på tågvärden ... och lyckades öppna dörren och försökte kasta ut tågvärden, när tåget hade en hastighet på omkring 70 km/h!

När jag läser sånt, blir jag riktigt jävla bindgalet arg! Vad är det för fel på folk? Varför inte bara göra rätt för sig och betala för tågresan? Och att ta till våld på det viset? Hål i huvudet? Ynkedom, är vad det är. Facket har beslutat att införa skyddsstopp och för tillfället kontrolleras inte biljetter på tågen.

Jag har också, för en gångs skull, bläddrat igenom dagens Metro. Fridah Jönsson har skrivit en krönika om nollning, Rektorer – stoppa nollningshetsen (sid 6). Hon ställer sig, precis som jag, frågande till den förnedring som pågår under gymnasiernas nollningar och varför nollningar får pågå år efter år utan att rektorerna gör något. Och så skriver hon:

När jag var femton och började gymnasiet hade jag tillräckligt med självkänsla för att veta att om det ens började diskuteras nollning skulle jag säga tack och hej vi ses i morgon hoppas det blir roligt men jag tänker inte smeta in mig med ägg och springa genom centrum för att välkomnas (?) till den här skolan.

Men det här var ju bara för att jag kände mig själv, visste att jag skulle få kompisar ändå och tänkte att om jag mot förmodan inte får några vänner i den här klassen på grund av att jag vägrar stå i underkläder och vråla att jag är en mediehora så är jag hellre ensam i tre år än utsätter mig för något sådant här.

Oj oj oj, vad jag känner igen mig. Precis så kände jag också, när det var nollningsdags när jag började gymnasiet. (Fast jag tror inte att vi kallade det för nollning utan inspark.) Sju vilda hästar hade inte kunnat få mig att delta. Jag kunde inte alls förstå vad som var roligt med att låta de äldre eleverna förnedra och roa sig på bekostnad av skolans nyaste elever. Och, naturligtvis, deltog jag inte! Då tänkte jag inte alls på att det hade med min självkänsla att göra utan kände mer att jag var feg som inte vågade delta. Men visst har det med självkänsla att göra. Jag har med åren börjat förstå att min självkänsla faktiskt är bra. Självförtroendet … det är en annan femma men självkänslan ska jag inte bekymra mig om.

Eftermiddag i Skrylle

Igår eftermiddag var himlen delvis täckt av mörka moln samtidigt som solen sken. Skulle det regna eller inte? Vår väderstation visade att prognosen var solsken. Vi litade på väderstationen och åkte till Skrylle och fick en härlig eftermiddag i höstsolen.

Det har regnat en del den senaste veckan och jag misstänkte att det skulle finnas många vattenpölar och att det skulle vara lerigt, så klädsel för utflykten var överdragsbyxor och stövlar på. Och det gjorde jag rätt i. Oskar hann inte mer än komma ut ur bilen, så satte han sig i en lerpöl ... och jag var tacksam för att han hade galonbyxorna på.

Vattenpölar är jättekul! Man kan hoppa i dem, stampa i dem, kasta sten i dem (då låter det plums), plaska med händerna i dem. Det är svårt att slita sig, när man har hittat den perfekta vattenpölen. Då kan det bli så att man tror att man har lekt färdigt i den (och de vuxna är absolut övertygade om att det är färdiglekt) men när man har kommit fem meter från pölen, inser man att det nog allt finns lite mer lek kvar i den ... och då går man tillbaka och leker lite till. I alla fall om man heter Oskar och är 1,5 år.

Höstsolen var underbar. Varm och ljus. Vindarna var ljumma. Begynnande höstfärger men fortfarande mycket grönska. Det var en stund då vi kunde vila i nuet och bara njuta.

Bokklubbar

Återigen frågar jag mig varför jag går med i bokklubbar? Jag köper ju ändå aldrig någonting ur medlemstidningen, eftersom det går att få tag på böckerna till en lägre kostnad på andra ställen. Det jag använder medlemstidningen till är att få tips om böcker att läsa.

Men inte ens det kan jag använda som ursäkt för att jag är med i bokklubben Gondol. Under snart ett års tid har jag varit medlem och fått hem medlemstidningen i brevlådan. Inte en enda bok har jag blivit lockad att läsa. Trots det har jag lyckats uppfylla köpkravet. Hur då, frågar sig vän av ordning, om jag inte hittat något jag vill ha? Jo, jag har glömt att avbeställa månadens utvalda bok.

Jag är även med i Månadens bok och måste väl snart se till att köpa några böcker så att jag kan avsluta mitt medlemskap. Det kom ett nytt nummer av medlemstidningen i brevlådan idag och jag hittade faktiskt en bok jag kommer att beställa. Den handlar om hur man slår in snygga paket.

Jag måste lära mig att säga blankt nej, nästa gång jag blir uppringd av en bokklubb som vill ha mig som medlem. Eller så får jag se till att jag är så omöjlig att den som ringt upp mig lägger på luren i örat på mig. Det har faktiskt hänt mig vid ett tillfälle. Jag blev uppringd av en bokklubb, som hade ett alldeles fantastiskt erbjudande till mig. Den första boken som föreslogs var av Håkan Nesser, som jag förvisso gillar att läsa, men jag tackade nej. Då erbjöds jag Camilla Läckbergs senaste bok. Försäljaren kunde inte tro sina öron, när jag sade att jag har läst en roman av Läckberg och att det räcker och blir över för min del. Försäljaren blev så perplex att hon lade på luren utan att ens säga "hej då".

Katia, go away!

Det blåser, om möjligt, ännu mer än vanligt. Påskagänget i Dalby är ett blåshål utan dess like. Visst är jag som skåning van vid att det blåser men sedan jag flyttade hit, så har jag fått omvärdera termen "blåsigt".

I dagarna får vi ta del av resterna av den tropiska stormen Katia. Så det blåser, som sagt, mer än vanligt. Idag var det nära att Oskar blåste omkull, när vi gick till förskolan. I eftermiddag kommer vi att hålla oss inomhus. Med alla byggarbetsplatser som finns i grannskapet är risken stor att både det ena och det andra flyger omkring. Visserligen har byggföretagen blivit bättre på att säkra sitt byggmaterial efter en storm i vintras, då det flög omkring stora block av isolering över hela området. Men jag tar det säkra före det osäkra och håller barnen inomhus.

På tal om byggarbetsplats... Myresjöhus får upp det sista av sina hus idag. De har byggt en rad med tvåplansvillor och en rad med enplansvillor. Riktigt snygga hus är det. Och nu kommer alltså det sista på plats. Men det dröjer ännu innan de nya ägarna flyttar in.

Nine eleven

Idag är det tio år sedan flygplanen flög in i World Trade Center och Pentagon samt störtade på ett fält i Pennsylvania. Det är en av de där händelserna i världshistorien, som känns totalt overklig att den alls kunde hända och som fortfarande påverkar mig starkt, när jag tänker på den. Det låter som en kliché men detta var a world-changing event.

Den 11 september 2001 var en tisdag. Mats och jag bodde i Fors. Han var bortrest i jobbet. Strax före klockan 15 satte jag på TVn för att titta på Oprah Winfrey. Men i stället möttes jag av en nyhetssändning med totalt obegripliga nyheter. Inte för att de var osammanhängande utan för att det som rapporterades verkade helt sjukt. Och sjukare blev det några minuter senare, när nyhetsbilderna visade att ytterligare ett flygplan kraschade in i WTC i New York. Då stod det glasklart att det inte rörde sig om en olyckshändelse. Jag satt där och följde händelseutvecklingen, såg tornen falla ihop.

Det var många tankar som for genom huvudet och känslor som härjade i kroppen den dagen och dagarna och veckorna som följde. Jag tänkte mycket på människorna i flygplanen, i WTC-tornen, i Pentagon och vad de hade varit med om. Räddningsarbetare. Anhöriga. Men mest av allt gick mina tankar till min bror, som bara en månad tidigare hade flyttat till USA. Jag undrade mycket om han skulle vara trygg där borta på den amerikanska västkusten. Jag tänkte också på min brevvän, Dawn, som bor i New York State och som då jobbade på Manhattan. Det var lättnad att få ett email från henne och få veta att hon var okej. Man är sig själv närmast, så är det bara.

Det är fortfarande svårt att sätta ord på tankarna och känslorna. Vad kan man egentligen säga som inte bara blir futtigt?

En bokskatt

I måndags eftermiddag var Torgil och jag nere i pappas källare och gick igenom en del kartonger med sparade saker. Pappa och jag fortsatte genomgången i fredags. Mycket av det vi tittade igenom är sådant som ska slängas.

Vi hittade bland annat en kartong med gamla (från 1980-talet) nummer av Illustrerad Vetenskap och Amnesty Press och en kartong med tidningsurklipp som jag under flera år, med start 1982,  klippte ur dagstidningar, sorterade och "katalogiserade". Jag minns att jag ett år samlade på mig närmare 1500 urklipp. Tidningen Okej köpte jag under åren 1982-1989 och jag hittade ett register, som jag själv gjort, över varenda artikel som fanns med i de nummer jag köpt. Listor över böcker jag läst och över varenda resultat i fotbolls-VM 1986. Matchresultat från Stefan Edbergs tennismatcher, t o m hela matchreferat, boll för boll.

Jisses! Som sagt, det var mycket som ska slängas...

Men vi hittade också en bokskatt. Alla de barn- och ungdomsböcker jag packade ner innan jag flyttade hemifrån 1989 (och även innan dess). Det var Lilla huset på prärien, Kulla-Gulla och Svarta Hingsten i kompletta serier. En samling av vardera Pelle Svanslös, Mary Poppins, Ture Sventon, Mumintroll och Lånarna. Astrid Lindgren, förstås, fast inte så många böcker som jag hade förväntat mig, vilket får mig att misstänka att det måste finnas kartonger med böcker på pappas vind också. Och så en rejäl bunt med blandade ungdomsböcker och till slut några bilderböcker. Det jag har nämnt här är de böcker jag sparade. Kvar i pappas källare står en kartong med böcker som han ska ta med sig till ett antikvariat, som specialiserat sig på barnböcker.

Min samling av nobelpristagare utökades även med Nils Holgersson underbara resa av Selma Lagerlöf, fem romaner av Isaac Bashevis Singer samt Quo Vadis av Henryk Sienkiewicz.

Väderkoll

Maken fick en väderstation i födelsedagspresent. Efter lite funderande kring hur den skulle monteras och var den skulle placeras blev lösningen så här (se bilden ovan) på förrådet i trädgården. Det samlas in data om lufttryck, temperatur, luftfuktighet, vindhastighet, vindriktning och regnmängd.

Informationen förs trådlöst över till själva väderstationen, som sitter på väggen i köket. Data kan även överföras till datorn via USB-kabel. Ett tag hade vi den inställd på att larma, om vindstyrkan gick över en viss nivå. Men det larmet valde vi att stänga av. Det blåser jämt och ständigt och mycket här och vi höll på att bli galna av pipandet.

 

Det jag gillar mest med väderstationen är att vi nu har en utomhustermometer och inte måste trycka på en massa knappar på värmepannan för att få veta hur varmt/kallt det är utomhus.

Babel...

... har den bästa signaturmelodin av programmen i SVTs utbud! A little less conversation (Elvis). Helt sjukt bra, alltså.

Kvällens avsnitt intresserar mig dock föga, eftersom Jan Guillou är gäst. Jag gillade Guillous Hamilton-böcker mycket men på senare år har Guillou blivit mer eller mindre oläslig. När jag hörde talas om hans nya projekt, kunde jag inte låta bli att undra om han har läst Ken Folletts Giganternas fall. Så här på ytan verkar det vara samma infallsvinkel. Om det är så även vid en närmare blick, tänker jag inte ta reda på. Follett var jag besviken på. Guillou har förlorat mig som läsare forever and ever and ever och det är ett beslut jag inte tänker ompröva.

Kvällens godnattvisor

Oskar ville inte gå och lägga sig ikväll. Han blev ledsen, när jag lade honom i hans säng. Jag stannade kvar och kelade honom i håret. Och så sjöng jag:

Sov du lilla videung 
Blinka lilla stjärna
Bä bä vita lamm
En sockerbagare
Har du sett herr Kantarell
Björnen sover
Betlehems stjärna
När det lider mot jul
Lusse Lelle
Du gamla, du fria

Sedan orkade min röst inte mer. Och Oskar verkade också nöjd.

Det slår i 70 kilometer

Gustav funderar mycket kring människokroppen just nu. Speciellt hjärtat upptar hans tankar. Alldeles nyss sade han:

- Mitt hjärta har slutat slå.

Jag sade att jag nog tror att det fortfarande är igång och så lade jag min hand mot hans bröstkorg. Och där var det. Dunk dunk. Dunk dunk. Gustav lade också sin hand där och nickade. Sedan flyttade han handen lite högre upp och in mot mitten av bröstkorgen.

- Men här har det slutat slå. Och så flyttade han tillbaka handen. Och här slår det. Det slår i 70 kilometer. När det kommer till 100 slutar det slå.

Oskar fokuserar på annat. Han har lärt sig att dricka ur vanligt glas/plastmugg. Utan att hälla muggens innehåll över hela sig.

Bibliotekskort

Jag läste ett inlägg om ett nytt bibliotekskort på Bokhora och kom att minnas högen med lånekort från olika bibliotek som jag har samlat på mig genom åren. Jag tror inte att jag har kvar dem. Jag rensade nog bort dem för några år sedan i samband med en flytt.

Jag har haft lånekort från Stadsbibliotek i Malmö, Värnamo, Hedemora, Avesta, Umeå, Uppsala, Lund, Ludvika, Östhammar, Högsby, Mönsterås, Kalmar, Landskrona och Kävlinge. Det är i alla fall de jag minns så här på rak arm. Och de har använts F-L-I-T-I-G-T! Utöver dessa har jag haft lånekort på diverse universitets-/högskolebibliotek.

Idag är allting datoriserat, när jag lånar böcker på biblioteket. Det borde inte vara några problem att hålla reda på var en bok befinner sig, så länge den inte hamnar på fel plats i bibliotekets hyllor. Men hur gjorde man förr? När jag började låna böcker för ungefär 30 år sedan, lades mitt lånekort och kortet som fanns i fickan längst bak i boken i en apparat för att fotograferas av. Det är i alla fall det jag föreställde hände. Vad som gjordes, när jag lämnade tillbaka mina böcker minns jag inte. Hur förvarades dessa "foton" av lån? Hur sorterades de? För någon slags ordning måste det ju ha funnits för att bibliotekspersonalen skulle kunna ta reda på om en bok lämnats tillbaka eller ta reda på vem som lånat en viss bok. Hur matchades återlämningar med lån?

Det var en del minnen och frågor som väcktes av det där inlägget om ett nytt bibliotekskort.

Dödsstraff

Det är jag emot. Alltid. Det spelar ingen roll, om det är 100% säkert att rätt person dömts för brottet. Det spelar inte heller någon roll vilket brott det rör sig om. Jag är emot dödsstraff. Du kan inte förverka din rätt att leva. Jag förstår inte logiken i att försöka lära ut att det är fel att t ex begå mord genom att döda mördare. Någon avskräckande effekt verkar det inte ha. Jag har svårt att tro att brottslingar alls tänker på straffskalan, när de begår sin brottsliga gärning. De räknar nog kallt med att just de inte ska åka fast.

Men om någon skulle utsätta mina barn för något alldeles genomdjävligt, visst skulle jag vilja att den personen skulle dö? Jo, det skulle sannolikt vara min omedelbara reaktion. Det är därför vi har ett rättsväsende som tar hand om rättsskipningen på ett, förhoppningsvis, mer objektivt och icke-känslostyrt sätt.

Faktum är att jag tycker att dödsstraffet inte är ett nog allvarligt straff för en grov brottsling. Om något är det ett straff för brottslingens anhöriga. De förlorar sin familjemedlem för alltid och måste möta sorg och saknad. Den dödsdömde dör ... och därmed upphör allt medvetande. Det finns ingen saknad av livet som inte fick levas, av efterlevande. Efter döden finns ingenting.

Det verkliga straffet efter grova brott vore inlåsning på livstid och rehabilitering. Med det menar jag att internen skulle få massiv hjälp att verkligen förstå och komma till insikt om vad han/hon har gjort för att sedan sitta bakom lås och bom resten av livet och känna ångesten verka inombords. Det vore ett riktigt kännbart straff!

Trots och trotsålder

Enligt Wiktionary betyder ordet "trots" motstånd eller det att i demonstrativt syfte vägra att göra något eller att göra tvärtom.

Barn genomgår, sägs det, olika trotsåldrar. De jag oftast hör talas om är trotsperioderna i 2-årsåldern, 6-årsåldern samt tonåren. Jag använder uttryck som "sägs det" och "hör talas om", eftersom jag hittills inte har någon egen erfarenhet av trots hos mina egna barn.

Ibland blir jag förvirrad, när jag hör talas (eller läser) om andra föräldrars uppfattningar om trots. Barnet klättrar på allting eller rör vid precis allt. Men det är väl ändå inte trots? Det är väl ett barns upptäckarglädje. Låt vara att den inte alltid passar in i vår (=de vuxnas) föreställningar om hur saker och ting ska vara.

Andra säger att barnet blir argt och skriker, när han/hon inte får som han/hon vill. Jag ser inget konstigt med det. Jag kan också bli frustrerad, när det inte blir som jag vill. Men jag är vuxen. Jag kan (oftast) handskas med min frustration. Det kan inte ett barn. Än. Men barnet kan lära sig att handskas med olika känslor, om barnet får möjlighet att utforska sitt känsloliv, tillåtas att bli arg och ledsen mm samt får hjälp med att hantera känslorna. Med livserfarenheten kommer även insikten att det faktiskt går att både överleva och möta en motgång.

Sedan finns det beskrivningar om trots, som jag lättare kan gå med på att kalla för "trots". I trotsåldern kräver barnet mer och annat, tills föräldern sätter stopp. Barnet vill ha en bit choklad. Föräldern säger nej och försöker avleda. Barnet blir argt. Föräldern ger med sig och ger barnet en bit choklad. Barnet vill inte ha choklad utan ett glas juice. Barnet får juice men det duger inte för nu vill barnet ha glass. Barnet bråkar för bråkandets skull. Barnet vill t ex bestämma vem av föräldrarna som ska köra bil, när det är dags för utflykt. Får barnet inte sin vilja igenom följer timslånga utbrott.

Det som beskrivs ovan känner jag inte alls igen mig i. Gustav, som är halvvägs mellan 4 och 5 år, borde rimligtvis ha gått igenom åtminstone någon trotsperiod så här långt. Men i så fall har den gått omärkt förbi. Visst finns det tillfällen då han blir arg, ledsen och frustrerad. Det är ju, som jag redan skrivit, helt naturligt och mänskligt. Det brukar vara snabbt övergående, om vi föräldrar bekräftar hans känslor i situationen. Under en kort period, strax efter att vi flyttat från Kävlinge till Dalby, var det nästan omöjligt att ta med honom och handla. Han blev arg och bar sig ganska illa åt i affärerna. Även hemma var han arg ofta. Jag tolkade inte det som trots. Jag såg det som Gustavs sätt att leva ut det han kände efter flytten. Han kunde inte sätta ord på sina känslor men på något sätt måste de ut ur hans kropp.

Barnet utvecklas och vill göra och pröva på olika saker, bestämma själv. Vi föräldrar säger nej, nej och åter nej. Vem är det egentligen som trotsar? Jesper Juul har skrivit att i tvåårsåldern börjar barnet frigörelseprocessen från det totala beroendet av föräldrarna och när barnet blir självständigt, då blir föräldrarna trotsiga. Det är mycket tänkvärt! Mycket kan bli lättare, om man väljer att lyssna på sitt barn och låter barnet få bestämma om sådant barnet faktiskt klarar av att bestämma. Det är kanske mer än man ofta tror. Samtidigt får jag som förälder inte glömma bort att det är jag som är vuxen, det är jag som har ansvaret, det är jag som sätter ramarna. Jag vill att mina barn ska växa upp till ansvarstagande vuxna som fungerar bra i olika sociala sammanhang. Men om jag kan nå dit i samspel med mina barn i stället för genom ofta förekommande konflikter, så är mycket vunnit.

Alla barn, alla föräldrar och alla familjer är olika. Det är jag medveten om. Jag kan tänka mig att både barnets och föräldrarnas temperament spelar roll, när det handlar om trots. Kanske får jag alldeles snart skäl att ompröva min inställning vad gäller trots och trotsåldrar. Gustavs lillebror, Oskar, närmar sig tvåårsdagen med stormsteg. Han är en helt annan liten personlighet än vad Gustav är och hans frigörelseprocess har bara precis påbörjats.

Källa:
Ditt kompetenta barn : på väg mot nya värderingar för familjen/Jesper Juul.- Stockholm: Wahlström & Widstrand, 2006.- 259 s. 

Hej då...

... för den här gången! Torgil, Claire och Ludvig sitter just nu på sin flight till New York, där de ska byta flyg för den sista biten hem till Alameda utanför San Francisco i Kalifornien.

Sista bilden: Claire, Ludvig, Gustav och Torgil

Igår eftermiddag åkte jag och pojkarna in till Malmö för en sista träff med kusin Ludvig och hans familj. De tre veckor som har gått sedan de kom hit har försvunnit med en otrolig fart. Den första veckan gick lagom fort ... men sedan small det bara till.

Vi har, i olika konstellationer, hunnit med en hel del. Ystad djurpark, bilturer i det skånska landskapet, kräftor, födelsedagskalas, släktträff då vi fick träffa Claires syster Ariel, lekplatser, besök i Ystad och Köpenhamn, Ribersborgsstranden, shopping, museum, Kulturen i Lund...

Det är inte roligt att säga "hej då" och veta att det kommer att dröja innan vi ses igen. Det märktes att Ludvig var mer införstådd med vad avskedet igår innebar jämfört med Gustav. Nu håller jag en tumme för att den första delen av deras resa går problemfritt, att det går snabbt att ta sig igenom Immigration i New York och att de hinner med sitt anslutningsflyg till den kaliforniska västkusten.

Ludvig, Oskar, morfar/farfar och Gustav

September

September månad är spindelmånaden. Det säger jag till mig själv varje år. Och varje år visar spindlarna att jag har rätt. De finns plötsligt överallt. Det sitter stora spindlar utanför nästan alla våra fönster idag.

Utanför det lilla fönstret i badrummet på bottenvåningen har det suttit en stor spindel i flera veckor. Den har ett stort, vackert nät och på kvällarna avtecknas både spindel och nät riktigt läckert mot ljuset från solnedgången.

Det har blåst ordentligt de senaste dagarna och de "stackars" (jag har svårt att använda ordet stackars om spindlar) gungar ordentligt i vinden. Jag undrar om spindlar blir åksjuka...

Idag roade jag mig med att gå runt och fotografera spindlarna med min lilla, enkla kamera. Den maffigaste bilden fick jag faktiskt genom att ta fotot genom fönstret på altandörren i köket:

Det här med att läsa

Jag gillar att läsa. Det har jag gillat så länge jag kan minnas. När jag var 11-12 år cyklade jag till Stadsbiblioteket på lördagen för att låna en bunt böcker, som sedan lästes under veckan. Nästa lördag var jag tillbaka på biblioteket för att låna nya böcker.

Sedan kom jag på vilken bokskatt min mamma hade tillgång till på jobbet. Alla böcker som trycks i Sverige hamnade på hennes jobb. Och hon fick låna hem dem! Vilken otrolig lyx! Jag undrar hur många ton böcker mamma bar fram och tillbaka mellan Lund och Malmö.

Som sagt, jag gillar att läsa men jag gör det alldeles för lite numera. Och jag har svårt att sätta fingret på varför jag inte tar mig tid att läsa böcker i samma utsträckning som jag brukade. Det var inte ovanligt att jag hann läsa i närheten av 100 böcker om året. Numera får jag vara glad om jag hinner med 50 stycken.

På bilden finns ett antal olästa böcker som jag hittade i bokhyllorna här hemma. Och sedan bilden togs har den fyllts på med två böcker till. En av dem läser jag nu ... The remains of the day av Kazuo Ishiguro. Jag behöver inte gå till biblioteket och låna böcker till mig själv under resten av året. Frågan är om jag hinner läsa alla de där böckerna innan året är slut. Jag tror i alla fall att jag kommer att läsa fler böcker i år än jag gjorde förra året. Då slutade jag på 37 lästa böcker och hittills i år har jag hunnit med 33.

Det blev en dag på stranden

 

Det är inte många dagar kvar tills Torgil, Claire och Ludvig åker hem till sunny California. De här sista skälvande dagarna vill vi få så mycket tid tillsammans som möjligt. Väderprognosen lovade soligt och varmt väder och var kan vara härligare att tillbringa en sensommardag än nere på Ribersborgsstranden. Och varmt var det, nästa för varmt när man som jag har börjat höstanpassa garderoben. Soligt med, för den delen. Så här i sommarens absoluta slutfas lyckades jag, för första gången i år, få lite för mycket färg i ansiktet.

Vi gick i sakta mak ner till Limhamnsfältet för att sedan vika av mot Ribersborgs kallbadhus. Plötsligt blev Oskar otröstligt ledsen och arg. Han, som för det mesta är på så gott humör, skrek och grät i närmare en halvtimme. Han ville inte gå. Han ville inte sitta i vagnen. Han ville inte bli buren. Han ville inte ha Mariekex. Vi mötte en familj med ett barn i ungefär Oskars ålder. De erbjöd honom en flaska mangojuice och den drack han och blev något lugnare. Sedan tog jag av honom skorna ... och go'a glada Oskar kom tillbaka. Det är nog så att skorna har blivit för små. Oskar gick utan skor resten av dagen.

Ribersborgs Kallbadhus invigdes 1898. Julstormen 1902 förstörde badet, som sedan återuppbyggdes. 1962 fick kallbadhuset sin första vedeldade bastu. 1995 förklarades kallbadhuset som byggnadsminne.

I kallbadhusets restaurang åt vi lunch. Jag åt en mycket god köttfärspaj. Gustav smakade på tomat och påstod att det var gott, trots att han fick kväljningar. Enligt honom berodde det på att det var mycket fett i tomaten.


När alla var mätta och belåtna, gav vi oss iväg till lekplatsen som ligger på stranden alldeles vid bryggan ut till kallbadhuset. Gustav, och kanske även Ludvig, hade noterat den där lekplatsen redan innan vi åt lunch och sju vilda hästar hade inte kunnat få dem att avstå från att leka där. Det blev rutschkaneåkning, sandgrävning och gungning så det stod härliga till. En lång stund.

På vägen hem fanns det hästhoppningshinder att klättra på, kullar att bestiga och rulla ner för, stora grushögar (två stycken!) att besegra och staket att klänga på. Gustav och Oskar somnade i bilen hem till Dalby. Väl hemma blev det middag och en dusch för båda barnen. Oskar somnade strax därefter.

I morgon kommer kusin Ludvig hit och då blir det mer lek och bus.

Tittar på TV...

 ... gör jag väldigt sällan numera.

Just nu pågår friidrotts-VM, något som jag genom åren gärna har tittat på. Jag minns när Jonathan Edwards satte världsrekord i tresteg under VM i Göteborg 1995. Han var som en studsboll. Det såg så enkelt ut. Jag minns när Michael Johnson satte världsrekord på 200 m under OS 1996. Han bara rann ifrån sina medtävlare. Loppet gick mitt i natten svensk tid och jag hade satt klockan för att inte missa det. Årets friidrotts-VM har jag knappt sett något alls av. Då tyckte jag att det var roligt, ja nästan viktigt, att se de stora evenemangen. Sedan kom de stora svenska framgångarna under början av 2000-talet och mitt intresse för friidrott minskade knappast. Men i takt med att de svenska medaljhoppen har blivit färre och färre, har även mitt engagemang minskat.

I en tråd i forumet på Familjeliv.se diskuteras vilka TV-serier folk tittar på. När jag läste i den tråden, insåg jag att jag inte följer någon TV-serie. Inte en enda. Den senaste var nog Brothers & Sisters, som jag tyckte mycket om. Men den slutade jag att titta på sommaren 2008, då vi flyttade och inte längre hade Kanal 5. Någon gång då och då hittar jag den igen, repriserade avsnitt, omväxlande på Kanal 5 och Kanal 9. Men nu lyckas jag aldrig komma ihåg när och var. I perioder har jag tittat på The Amazing Race och Project Runway.

Rannsakar jag mig själv, kommer jag fram till att den kanal jag oftast tittar på i dagsläget är SVTs Barnkanalen. Tillsammans med barnen.

Inte helt redo trots allt

Oskar är med pappa på förskolan. Jag har precis kommit hem därifrån. Det visade sig i morse att jag inte var helt redo för Oskars förskolestart, när allt kom omkring. Det var ju det där med att han ska ha extrakläder med sig. Blöjor. Och alla kläderna ska namnmärkas. Jag hade lite att göra i morse, om jag säger som så.

På förskolan fick vi en hel del information. Jag insåg att jag har mer att göra för att allt ska vara klart för Oskars förskolestart. Han behöver kläder att sova i. Barnen sover ute. De ska ha jacka, byxor, mössa, vantar och sockor på sig. Och som jag förstod det ska alla plaggen vara av fleece. Det blir till att ge sig ut och leta. Jag vet inte ens var jag ska börja.

Förskolestart

I morgon är det dags för förskolestart för Oskars del. I morgon är han också 20 månader. Det är svårt att förstå att vi redan är här. Att det har gått så många månader sedan han föddes. Att det nu är dags för honom att börja upptäcka världen utan oss föräldrar närvarande. Det känns som om det var alldeles nyss han såg ut så här:

Inte så många dagar gammal. Ungefär 1,5 kg. Den lilla prematurblöjan ser gigantisk ut på hans lilla kropp. Kan inte hålla värmen själv. Kan inte äta själv. Och alldeles omåttligt älskad!

Vilken skillnad mot dagsläget. 9,7 kg och 77 cm lång på 1,5-årskontrollen på BVC i förra veckan. Sex tänder och den första kindtanden på väg. Hans talade vokabulär består av mamma och pappa. Förståelsen är nästan oändligt mycket större. Favoritsysselsättningen tror jag är att ta ut så många skor som möjligt ur garderoben i hallen och sprida ut dem i hela husets bottenvåning. Fortfarande alldeles omåttligt älskad!

Så här, dagen före förskolestarten, är jag övertygad om att det kommer att gå som en dans för Oskar under inskolningen. Han kommer att ha hur skoj som helst på förskolan. Tre dagars inskolning med pappa vid sin sida. Om jag känner Oskar rätt, så kommer han inte att vilja gå hem, när det är dags att göra det.

Och mamma och pappa är också redo för den här nya eran i Oskars liv.