Stickade strumpor

Igår stickade jag färdigt ett par strumpor till min pappa. De liknar inte alls strumporna på bilden på mönstret men de är fina ändå. Bilden på mönstret visar ett par randiga strumpor, där det nästan ser ut som blommor i en del av ränderna. Inga blommor så långt ögat kan nå på mina (pappas) strumpor men, som sagt, fina ändå.

Strumporna är stickade i ett garn som heter Frost, som är ett garn som består av 75% ull och 25% polyamid. De är stickade med stickor av storleken 2,5 mm.

Nu har jag återgått till att sticka klart Oskars tröja, som också syns på bilden ovan. Jag har lite mer än en ärm kvar att sticka. Sedan väntar en pippitröja till Oskar, ett par strumpor till vardera Gustav, min mamma och mig själv.

Och sedan har jag redan sett ut mönster och garn på två framtida stickprojekt...

Läsdagbok 4:e kvartalet 2012

Oktober

• Så gott som död av Mark Billingham (originalets titel: Good as dead)
• Badortsmysteriet av Agatha Christie (originalets titel: Peril at End House)
• And then there was none av Agatha Christie
• Cyankalium och champagne av Agatha Christie (originalets titel: Sparkling cyanide)
• Blodröd måne över Vilette av Ingrid Hedström
• Gropen av Agatha Christie (originalets titel: The Hollow)

November

• Döden till mötes av Agatha Christie (originalets titel: Appointment with death)
• Trick med speglar av Agatha Christie (originalets titel: They do it with mirrors)
• Kometen kommer av Tove Jansson

December

• Hämndens skugga av Val McDermid (originalets titel: The retribution)
• Död mans fotspår av Peter James (originalets titel: Dead man's footsteps)
• The walled garden av Catherine Dunne

Det här kvartalet återstiftade jag bekantskapen med Agatha Christie och lyckades hitta några böcker som jag inte har läst tidigare. Jag har i alla fall inte läst dem sedan 1991. Jag läste mycket av Christie under tonåren, böcker som min mamma bar med sig hem från UB i Lund.

Något som har blivit väldigt påtagligt under året är att jag måste "kämpa" för att det ska bli något läst. Förr gick det av sig själv, på något vis. Nu måste jag lägga mig i vinn om att läsa lite varje dag. Det är så lätt att jag gör annat i stället för att läsa. Jag har också märkt att jag har blivit lite mer kräsen. Under hösten har jag valt att inte avsluta 2-3 av de böcker jag påbörjat.

Årets bästa läsupplevelse var The walled garden av Catherine Dunne. Det är en roman om livets slutskede och omförsoning.

Totalt läste jag 45 böcker under 2012 (att jämföras med 43 böcker under 2011).

Toaletten som [någon] glömde

Den finns på Entré i Malmö.

Vid första besöket fattades det en krok att hänga ytterkläderna på. Det gick inte att spola. Tvålpumpen var trasig men var vänlig nog att lämna tvål ifrån sig ändå. Det fanns inga pappersservetter att torka händerna på.

Vid det andra besöket, såg jag till att inte gå in samma toalett. Men jag hade inte större tur för det. Den här gången fanns det inget toalettpapper. Det fanns inte heller något handfat att tvätta händerna vid inne på toaletten utan ute i förrummet. Här fanns det hela tvålpumpar ... men pappersservetterna var slut och apparaten som skulle blåsa varmluft fungerade väldigt sporadiskt.

Anledningen till besöket på Entré var att maken och jag skulle se The Hobbit. Vi har sett The Fellowship of the Ring-filmerna med stor behållning på bio (och ett antal gånger hemma på DVD), så det kändes som en självklarhet att även se den första filmen om Bilbo. Vi valde att se den i 3D och det var riktigt häftigt. Den nya high frame rate-tekniken gjorde bilden kristallklar, vilket jag tyckte gjorde att det såg lite overkligt ut. Jag blev även väldigt trött i ögonen.

Filmen i sig var bra, dock inte alls i samma klass som filmerna om ringen. Det är en helt annan typ av historia. Jag insåg att jag har glömt mycket av historien så det är kanske dags att läsa om boken.

Efter biobesöket åkte vi till TGI Friday's på Lilla Torg för att äta middag. Till förrätt åt vi kycklingfilé i skivor som var panerade/friterade på något sätt. Till varmrätt åt jag en Friday's Cheeseburgare och den orkade jag inte äta upp (maken hjälpte till), så någon efterrätt hade jag inte tänkt mig. Men ack så fel jag hade! När jag läste igenom dessertmenyn, föll jag för Brownie Obsession, som är en brownie med vaniljglass, varm choklad- och kolasås samt hackade nötter. Jag skulle ljuga om jag sade att det inte var gott.

Medan maken och jag var ute och roade oss, var barnen hemma med mormor och J.

Julbord nummer 4 och 5

Julbord nummer 4 avnjöts hemmavid på julafton. Sedan julen 2006 har maken och jag valt att dela upp julmatsätandet i två delar. Till lunch äter vi den kalla julmaten, d v s en uppsjö av olika inlagda sillar, ägghalvor med majonnäs och räkor, varmrökt och gravad lax, lammfiol och julskinka.

På kvällen äter vi den varma julmaten. Det absolut godaste är de tjockskurna revbenen, som har tillagats i flera timmar i ugnen med massor av senap, och kålrotslådan. Mer skulle egentligen inte behövas. Men det slinker även ner mer julskinka, köttbullar, prinskorv och potatis.

I år konstaterade jag att jag faktiskt skulle kunna skippa julskinkan helt och hållet. Den är inte så jätterolig. Köttbullarna, som vi gjorde ett par dagar före jul, var däremot delikata i all sin enkelhet. Av all julmat jag ätit i år är tallriken på bilden ovan den helt klart bästa!

Julbord nummer 5 var det dags för på juldagen, då pappa, mamma och Jost kom för att fira jul med oss. Det julfirandet blev inte som planerat. Precis när vi hade satt oss till bords, ringde pappas mobil och det var hans bror L, som ringde från sjukhuset. Hans I blev inlagd några dagar före jul och mer eller mindre under deras samtal gick I bort.

Det känns overkligt att I inte finns bland oss längre. Hon har liksom alltid funnits. Ett starkt minne av I kommer alltid att vara all den goda - utsökta - mat hon alltid bjöd på, när vi var där på middagar i samband med födelsedagar, nyår, trettonhelger.

Julen 2012

Efter veckor av tålmodigt väntande var det så äntligen julafton. Gustav hade varit vaken i närmare 45 minuter, när han sin vana trogen frågade vilken dag det var. Jag berättade att det var den 24 december och julafton. Gustav blev lite bekymrad och sade att då måste vi ju sova så att jultomten kunde komma. Jag svarade att jultomten redan hade varit här, varpå Gustav skyndsamt flyttade på sig så att han kunde se granen, och alla klapparna under den, och hans ögon blev jättestora.

Medan maken fixade frukosten, fick barnen öppna en gemensam julklapp, som innehöll en Nicke Nyfiken-bok, som jag läste för dem medan vi väntade på frukosten. Efter påklädning och tandborstning var det dags för lite mer julklappsöppning. Barnen valde var sitt stort paket. Gustavs innehöll den hett eftertraktade stora polisstationen i LEGO och Oskar fick också en polisstation, men då i Duplo.

Polisstationen och tillhörande polisbilar höll Gustav sysselsatt under de kommande fem timmarna. Det fanns nio påsar med legobitar som skulle sättas ihop och han gick metodiskt tillväga. Och när stationen var färdig lekte han och Oskar med den länge ... och har lekt med den mycket även under juldagen och annandagen.

Vi hade valt att fira julafton på egen hand, bara vi fyra, och det blev en väldigt lugn dag där vi tog dagen som den kom. Vi åt sill, ägghalvor och lax till lunch, tittade på Kalle Anka, öppnade julklappar och åt julmiddagen vid 17-tiden. Och massor av godis och julmust blev det också.

Oskars pengar

Oskar har en liten börs med enkronor. Idag fick han fyra enkronor till att lägga i sin börs. Jag frågade honom om han ville räkna sina pengar ... och det ville han:

- 1, 2, 3, 8, 9, 10, 5, 11, 13, 14, 5, 8, 11! Elva pengar är det.

- Hur gammal är Oskar...

Vi satt vid köksbordet och provsmakade på julköttbullarna, som precis hade blivit färdiga. I vanlig ordning hade Gustav en massa funderingar.

- Mamma, hur gammal är Oskar när jag är 40?

- Han är 37 år.

Gustav spärrade upp ögonen och tittade på Oskar och sade:

- Du är 37 år! med en röst som innehöll lika delar förtjusning och förfäran.

Oskar ville inte vara sämre och han tjoade:

- Tettibuuu.

Juliga aktiviteter

Någonstans långt därinne finns det nog en pysselgen trots allt. Kanske lyckades L skrämma fram den häromdagen, när hon utbrast Bu! på Facebook.

Vi har ett pepparkakshus! Gustav uttryckte en önskan om ett pepparkakshus och maken köpte en byggsats. Igår kväll, gjorde maken och jag slag i saken och i en gemensam insats byggde vi ihop vårt första pepparkakshus - ever!

Det tog väldigt lång tid att smälta sockret. Jag rörde och rörde och det hände absolut ingenting. Bara en stekpanna med strösocker. Ingen smätltning överhuvudtaget. Men plötsligt hände det och det blev febril aktivitet och så stod huset där utan att någon hade bränt sig på sockret. Och så ropade jag hej innan vi hade nått över ån. Maken skulle flytta på huset genom att skjuta på det. Vad han inte visste var att det stod ett dricksglas inne i huset och det glaset gjorde sånt motstånd att huset föll i bitar...

Men det gick att limma ihop med kristyr. Idag på morgonen dekorerade jag det och jag måste få säga att jag är rysligt nöjd!

(Om nu någon undrar vad det där glaset gjorde inne i huset så är det så att i flera pepparkakshusinstruktioner har jag läst att man ska ha glas att luta delarna mot, när man monterar huset. Jag tänkte att det är ju bäst att ha glas närvarande men någon användning för det hade vi aldrig. Det bara stod där och på något sätt så byggdes huset runt glaset och... ja, resten vet du redan.)

Pysselgenen har jobbat lite mer i veckan. I torsdags var det julavslutning på jobbet och det skulle vara julklappsutdelning i kollegiet. Julklappen skulle kosta 30 kr och jag kan ju säga att det var inte lätt att hitta något för den summan. Till slut blev det en värmeljushållare i form av ett garnnystan och till denna även ett glittrigt, rött värmeljus.

Tidigt i torsdags morse satte jag mig för att slå in garnnystanljusstaken, som inte kunde beskyllas för att vara särskilt fyrkantig och alltså lite besvärlig att slå in. För ett år sedan köpte jag en liten bok om paketinslagning och nu såg jag en chans att använda mig av den. Pysselgenen fick jobba för det var minst sagt pyssligt men resultatet blev ganska bra.

Julbord nummer 3

Det ska jag inte orda så mycket om. Det är nog bäst så.

Trevligt och roligt och många skratt, är ett sätt att sammanfatta det. Det blir ju lätt så i trevligt sällskap och dagens julbord var en jullunch tillsammans med kollegorna efter elevernas julavslutning. Och det var ju tur att vi kunde underhålla varandra annars hade det varit svårt att orka ta sig igenom jullunchens tre akter med mat och service som lämnade en del övrigt att önska.

Nu väntar en skön julledighet som jag hoppas ska bjuda på samvaro med familjen, god mat samt tid till både läsning och stickning.

Julstressen...

... känns väldigt avlägsen. Och det är inte en helt angenäm känsla. Så här års borde man vara stressad och undra hur man ska hinna få allting färdigt till julafton. Men jag känner mig ganska lugn på den punkten.

Vi har julpyntat en hel del redan, mer än vad vi brukar vid den här tiden i december. Julstjärnor och adventsljusstakar är på plats i fönstren. Julgranen är klädd. Julblommorna är på plats ... och nästan överblommade (maken ska plantera nya julgrupper).

Det som återstår på pyntfronten är att en del tomtar ska letas fram ur gömmorna. Pepparkakshuset ligger fortfarande i sin ask och väntar på att dekoreras och monteras men det får faktiskt vänta ett tag till. Städa måste vi också göra. Men det inte lönt att julstäda redan nu, eftersom då kommer det att hinna bli stökigt igen med tanke på att det är en vecka kvar till julafton.

Julklapparna är köpta. De flesta är inslagna också. Så där finns inte mycket att göra när det gäller det heller.

Helt utan stress är tillvaron emellertid inte. Sista veckan på jobbet före jul ligger framför mig. Tre arbetsdagar som mest kommer att ägnas åt att avsluta två kurser och försöka få så många elever som möjligt över G/E-nivån. Det kommer att innebära en himla massa rättning för min del. Usch!

Baka lussekatter

I torsdags var det Lucia och när jag hade hämtat barnen på förskolan, tog vi itu med att baka lussekatter. Det blev en trevlig stund runt köksbordet. Barnen fick varsin degklump att jobba med. Gustav har fått kläm på vad bakning går ut på och satte genast igång med att forma sina lussekatter. Oskar åt mest russin och även en del deg.

På bilden ovan syns en del av resultatet av vårt arbete. Det är mina lussekatter längst upp till vänster och Gustavs längst upp till höger. Nederst i bild finns Oskars. Goda var de, allihop.

Julbord nummer 2 - andra försöket

Tjoho! Vi lyckades komma iväg på en planerad aktivitet i månaden december! Inga sjukdomar satte krokben för oss ... även om Oskar gjorde tappra försök igår genom att ha feber hela dagen.

Julmusten, som är ett måste vid julbordet, får illustrera vårt besök på Dalby Gästis i eftermiddags. Nygårda-julmusten duger men den når inte upp i samma kvalitet Apotekarnes. Nu, så här några timmar efter intagandet av en massa julmat, känns det som om jag aldrig behöver (eller vill) äta mer.

Det fanns så mycket att välja på så även om jag bara tog en smakbit av det som lockade, blev det en massa mat som skulle ätas upp. Jag åt en bit senapssill, en bit dillsill och en bit saffranssill. Jag var ju bara tvungen att pröva saffranssillen, som var okej men inget jag kommer att välja att lägga på min tallrik kommande jular. Den varmrökta laxen var utsökt, liksom den rökta hjorten och fårfiolen. Köttbullarna var också jättegoda men de tjockskurna revbenen stod sig slätt jämfört med dem som maken tillagar på julafton.

Barnen hade tagit med sig LEGO att leka med och de var mycket trevligt sällskap vid bordet under de timmar vi var på Gästis. Gustav tränade självständighet och gick och hämtade efterrätt på egen hand.

Det blev nästan slagsmål om notan, när det var dags att gå hem. Maken fick se sig besegrad av sin svärfar.

Minus...

... är inte för mig. Det var gårdagens lärdom.

Gustav och jag satt i bilen tillsammans. Jag gav honom några enkla additioner att räkna ut och det gjorde han. Sedan försökte jag med en subtraktion, 2-1. Gustav konstaterade att minus betyder att man ska "ta bort" och så funderade han lite till innan han sade:

- Mamma, minus är för dom som är 6 år och 43 år. Det är inte för dom som är 5 år och 42 år.

Det satte effektivt stopp för fortsatta subtraktionsövningar. Vi som satt i bilen hade inte åldern inne.

Granen är klädd

I eftermiddags föreslog maken att vi skulle klä granen. Hmmm, tänkte jag, det är lite tidigt. Jag undrar om jag någonsin har klätt granen tidigare än en vecka före julafton. Å andra sidan, känner jag att jag vill ha julen bortstädad igen till Oskars födelsedag den 2 januari. Så ska vi hinna njuta av julgranen, så måste vi tjuvstarta lite.

Barnen gav sig hän med liv och lust. Att klä granen har varit mina domäner men jag inser att det är slut med det. Grandekorationsdensiteten varierar beroende på vilken del av granen man studerar. Först tänkte jag att barnen kan ju få hänga kulorna som de vill, så kan jag "rätta till" dem efteråt, liksom låta dem diffundera ut i grenverket. Men nu när granen är klädd, har jag ändrat mig. Den får vara precis som den är. (Fast den är inte riktigt som på bilden nedan. Det har tillkommit glitter ... med barnens godkännande.)

När jag var liten, gick vi och köpte en gran ett par dagar före julafton. Sedan stod den på balkongen till kvällen före julafton. Då tog pappa in den och satte ljusen på plats. När jag och min bror vaknade på julaftons morgon, låg den stora lådan med dekorationer framför granen, och vi tog itu med att klä den och så var den färdig när mamma och pappa vaknade.

I förmiddags var jag på biblioteket. Det främsta ärendet var att lämna tillbaka böcker ... men det går ju bara inte att vara på biblioteket utan att låna nya böcker. Jag hittade bland annat tre böcker om julgodis. Efter att ha bläddrat igenom dem, konstaterade jag som jag alltid gör, att jag inte hittade något av intresse. Jo, en sak hittade jag, som jag ska pröva att baka - en Red Velvet Cake. Den ska jag göra till Oskars födelsedag. (På väg hem från biblioteket köpte jag två tidningar, som jag alldeles strax ska bläddra i innan jag somnar.)

Till barnen, främst Gustav, hittade jag också några intressanta böcker.

Sist men inte minst vill jag visa min fina julgransmatta. Jag gjorde den själv sommaren 2002. Jag satt framför TVn med denna stora väv i knät och broderade korsstygn medan jag tittade på fotboll ...VM har jag för mig att det var. Mattan är hysteriskt stor men jag har verkligen ingen lust att göra mig av med den.

Håller andan

Den lille sjuklingen har piggnat till. Efter 16 timmar med kräkningar infann sig lugnet och han sov gott i natt. Idag har han fått i sig lite majsvälling, äppeljuice och vitt bröd. Aptiten är inte på topp men det är väl inte heller så konstigt. Febern är borta och han är rysligt pigg. Just nu leker han med storebror och de är hundvalpar.

Maken och jag håller fortfarande andan. Vi vågar ännu inte tro att vi ska klara oss undan. Igår var jag övertygad om att det var vinterkräksjuka som hade kommit innanför våra dörrar. Jag är inte längre säker på att det är så. Men jag tänker inte andas ut riktigt än...

Julbord nummer 2

Julbord nummer 2 var planerat till söndag eftermiddag på Skivarps Gästgivaregård. Planerat men blir nu inte av. Inställt på grund av eventuell VKS.

VKSen har inte brutit ut i Skivarp, inte vad jag vet i alla fall. Om det ändå vore så väl. Fast så får man väl inte tänka. Nä, VKSen försöker visa sitt fula tryne innanför vårt hems fyra väggar. Ännu så länge är det bara minstingen som är dålig.

Hittills i natt, de senaste två timmarna, har vi hunnit med att bädda rent i vår säng, skura golv, ladda tvättmaskinen, duscha ett barn samt leda sagda barn till toaletten varje gång han visar minsta tecken på att må illa.

Googla

Tidigare idag lyssnade jag på nyheterna på P3 ... eller "nyheterna" på P3, som jag brukar kalla dem. Ett av inslagen handlade om hur vi svenskar använder Google, vilka de mest förekommande sökningarna har varit under 2012.

En populär sökning är "Gangnam Style". Och nu infinner sig ett tillfälle då jag känner mig otroligt gammal. Jag har hört talas om Gangnam Style vid ett flertal tillfällen under de senaste månaderna men jag har inte riktigt fattat vem eller vad det är.

Så jag gjorde det samma som många andra har gjort före mig. Jag googlade "Gangnam Style" och nu är jag väl lite visare. Men jag fattar fortfarande inte varför det är en sådan hype.

2 meter lång...

... känner jag mig och det är ju inte illa med tanke på att jag är 1,56 m kort. Lite löjligt kanske, men jag sträcker verkligen på mig, när någon utomstående bekräftar det jag själv ser i mina barn.

Oskar har varit hos logopeden idag. Det var första besöket och han tog sig an det med liv och lust. Logopeden mötte upp ute i väntrummet och började leka med Oskar där. Leken fortsatte sedan inne i hennes rum och sedan ledde hon in honom på att prata med henne om ett tiotal bilder. Hon antecknade och kom sedan med sitt utlåtande.

Oskar har ett stort ordförråd, både som tal och som förståelse. Han tvekar inte, när han ska berätta vad en sak heter. Han uttalar alla stavelser i ord, även i långa ord som t ex dinosaurie. Han leker åldersadekvat. Han kan koncentrera sig. Men ... han är sen i sin språkljudsutveckling. Det är inte särskilt svårt att förstå vad han säger men det är ett antal språkljud som han helt enkelt inte använder.

Det bekräftar precis min uppfattning. Vidare ansåg logopeden att Oskar ska flyttas upp från den småbarnsavdelning han nu går på på förskolan till en storbarnsavdelning. Det är avgörande för hans fortsatta språkutveckling. Hon kommer att börja med att ringa till förskolan och om det inte hjälper (vilket jag inte tror att det kommer att göra) så kommer hon att skriva ett medicinskt utlåtande.

Nästa steg är att Oskar ska få göra en hörselundersökning och sedan ska han på en uppföljning hos logopeden i april nästa år. Det är först när han är omkring fyra år, som det kommer att gå att avgöra om det behövs någon ytterligare språkträning.

Jag är mycket nöjd!

Både Oskar och jag blev helt slut av besöket hos logopeden. Jag hann knappt sätta Oskar på plats i bilstolen förrän han somnade. Jag lyckade i alla fall hålla mig vaken under bilfärden hem.

Längtar...

... tills Gustav får ta hem månadens bild från förskolan. Han visade mig den idag och den är helt underbar!

Teckningen går i mina favoritfärger - chokladbrunt, rött, gult och grönt. Barnen har fått placera ett A4-papper i botten på en skokartong, klicka i några färger och sedan har de rullat runt en kula i kartongen. Det blev verkligen läckert. Så fort den kommer hem ska den ramas in och hängas upp på väggen.

Idag var första dagen den här veckan som jag kunde hämta barnen på förskolan utan att nästan dö på kuppen. Men det är det som är skillnaden mellan att ha feber och att vara feberfri.

Getting there

Oskar ligger och myser i mitt knä. Han pussar mig på munnen.

- Jag älskar dig, säger jag till honom.

Han ler och tittar mig i ögonen och säger:

- Jag älskar mig.

- Jag vill ha den

Jag lånar ett uttryck från Oskar och säger:

- Jag vill ha den!

Jag har velat ha den i flera år och påmindes nu ikväll, när jag halvslumrade framför Go'kväll. (Jag kan inte begripa hur det kom sig att det inte var Barnkanalen på TV.) Ljusstaken heter Adam & Eva och är designad av Bengt & Lotta.

Första advent 2012

Och så blev det första advent. Julstämningen börjar infinna sig. Ljusstakar och stjärnor är på plats. Några tomtar har letat sig fram ur gömmorna. Och ute är det snö.

- Du släckte mammas stjärna

Det har varit full rulle idag. Men vi började dagen med en lugn morgon. Jag vaknade 5.15 och gick ner och lade mig i soffan i vardagsrummet. Maken var redan uppe och gjorde sig i ordning för att åka till gymmet. Barnen sov. Jag halvslumrade i soffan och tittade på Chokladfrossa på TLC. Gustav kom och gjorde mig sällskap vid halv sju och då slog jag över på Barnkanalen ... och sedan somnade jag och sov i en timme. Tio över åtta började jag bli lite orolig över att vi inte hade sett några livstecken från Oskar. När jag kom upp i sovrummet låg han och småpratade med gosedjurshunden han haft bredvid sig under natten.

Efter frukosten åkte hela familjen iväg för att shoppa. Julskinkan är inhandlad. Gustav har nu en tomteluva till förskolans lussefirande. Varma vantar till barnen blev det också.

Eftermiddagen ägnade vi åt att fortsätta adventspynta samt städa barnens rum. Det sistnämnda var verkligen välbehövligt. I Oskars rum rensade vi bort en mängd leksaker som inget av barnen leker med längre. I Gustavs rum låg ett jämnt lager av LEGO på golvet och det måste bort innan det var möjligt att dammsuga.

Maken lagade en god kycklingsoppa till middag och den inmundigades till skenet av stearinljus. När vi nästan hade ätit färdigt, noterade Oskar att adventsstjärnan i köksfönstret var släckt. Han spände ögonen i sin pappa och sade förebrående:

- Du släckte mammas stjärna!

Den första snön

Idag är det väldigt kallt, isande kallt. Vinden är oskön. Och på eftermiddagen föll de första snöflingorna. Det var några förskrämda flingor, som knappt syntes för blotta ögat. Men det var snö! Huuuuu!

Inte som planerat men bra ändå

De senaste dagarna har inte alls blivit som de var planerade. Jag skulle ha jobbat men så blev det inte. Det blev i stället ett febrigt barn och en ganska sömnbefriad natt mitt i veckan och det satte effektivt käppar i hjulet.

Men det blev ju bra ändå. En massa saker har blivit gjorda. Inte minst har vi fått golvvärmen i huset fixad ... och det är rent ut sagt j-vligt skönt. Det var förra helgen som det plötsligt blev väldigt kallt och rått i huset. Den första tanken var att det kanske var dags att justera värmepannan även om vi hade en aning om att det inte ska behövas, eftersom den ska justera sig automatiskt efter utomhustemperaturen. Maken tryckte på lite knappar och skruvade på några rattar och plötsligt var det väldigt varmt på ovanvåningen men fortfarande alldeles rysligt kallt på bottenvåningen. Golven var verkligen iskalla! Inte skönt på något sätt.

Jag snuddade vid tanken att det kunde vara fel på golvvärmen men det var först efter att maken haft ett samtal med en av grannarna som vi lade ihop 1+1 och fick 2. Vi har precis haft garantibesiktning av huset och en av de saker som skulle åtgärdas var en felaktigt installerad givare till golvvärmen. Det gjordes i förra veckan, ett par dagar innan vi började frysa inomhus.

Ett telefonsamtal till kundservice och sedan kom reparatören. Efter bara en blick på den flyttade givaren konstaterade han att den inte fungerade överhuvudtaget. Han bytte ut den och nu är det återigen mysigt att vara på bottenvåningen på huset.

Vad mer har blivit gjort? Jo, jag har varit på kirurgmottagningen på Barn- och ungdomssjukhuset med Oskar. För cirka två veckor sedan fick jag syn på att han såg svullen ut där han har haft ljumskbråck tidigare. Det var mycket diffust och jag var inte säker på att han egentligen var svullen men ändå var det något som fick mig att reagera. Men jag bestämde mig för att det nog var inbillning.

Maken tog däremot upp det med läkaren på BVC, när han var där med Oskar för att kolla Oskars öron. Läkaren tyckte att en kirurg skulle titta på det och skrev en remiss och förberedde oss på en väntetid på 3-4 månader, eftersom det inte var akut. Men vi hade turen att få en återbudstid redan nu!

Tre läkare kollade på Oskar. De två första tryckte och klämde på honom och frågade om det gjorde ont. Oskar rynkade pannan och såg väldigt bekymrad ut och så nickade han. (Ärligt talat, jag tror att Oskar låtsades men helt säker kan jag inte vara.) Läkarna trodde inte att det var bråck igen men de var ändå lite osäkra, så de gick och hämtade en tredje läkare som har mer än 30 års erfarenhet av ljumskbråck.

Den tredje läkaren tryckte och klämde han också. Han trodde inte heller att det var ett nytt bråck. Oskar är ju redan opererad två gånger för ljumskbråck på samma sida och den här läkaren har inte varit med om att det kan komma tillbaka en tredje gång.

Normalt sett så brukar det räcka med att en förälder säger att det har synts en svullnad och kan peka ut rätt ställe och så drar man igång hela operationsapparaten, berättade läkare nummer tre, men han tyckte inte att det behövdes den här gången. Tack och lov för det, tänkte jag. Men han uppmanade oss att hålla noga koll och om det syns en svullnad igen eller om Oskar får ont, så ska vi höra av oss direkt till kirurgmottagningen på BUS.

Sist men inte minst har julen börjat flytta in i vårt hus. Mysfaktorn börjar bli hög.

Twitter

Jag har ett konto på Twitter. Jag använder det inte särskilt ofta. Majoriteten av mina tweets är retweets. De se månaderna har det inte ens blivit några retweets.

Men idag så hittade jag en tweet som är värd att retweetas många gånger om:

Det är för f-n inte mossa i adventsljusstaken!

Avsändare är Kristoffer Talltorp (@ktalltorp).

Julbord nummer 1

I lördags åkte vi till IKEA. Målet med vårt besök var tvådelat. Det skulle ätas julbord och det skulle köpas ljus inför julen.

Det var en underlig känsla att komma till IKEA först på sen eftermiddag. I normala fall brukar jag vara där vid öppningsdags. Men julbordet serveras först klockan 15 så det var bara att rätta in sig i ledet.Vi var inte de enda som hade julbord på i IKEA i åtanke. Restaurangen var minst sagt full. Trots det lyckades vi få platser.

Det var inte bara julbord nummer 1. Även julmust nummer 1 inmundigades. Julmust hör till julmaten, tycker jag.

Vad ska jag då säga om de olika rätterna på IKEAs julbord? Jag åt en god inlagd sill med smak av senap och single malt. Övriga sillsorter tittade jag inte så noga på men jag tror mig ha sett att en hade flädersmak. Skinkan och köttbullarna var goda. Anjovis var tydligen i ropet eftersom den fanns både i form av Janssons frestelse och anjovischeesecake. Båda lämnade jag orörda, liksom rödbetsbiffarna. Det fanns ett chilimarinerat fläskkött och det var sådär. Pepparkaksmuffisen som fanns på efterrättsbordet var däremot riktigt mumsiga.

Sedan vidtog stora ljusinköpet. Och jo, vi lämnade faktiskt några ljus kvar på IKEA, jag lovar. Det känns som om vi ska klara av att lysa upp både jul och nyår.

Till vår stora förvåning ville Gustav leka i IKEAs lekland Småland. Jag måste försäkra mig om att han verkligen förstod att han skulle vara där själv - och det förstod han och han ville ändå vara där. När jag hämtade honom 90 minuter senare, var han salig av lycka

Torsdagar...

... vad är det med torsdagar?

Förra torsdagen kom Gustav hem från förskolan och mådde illa och kräktes. Igår kom Oskar hem från förskolan och mådde illa och kräktes.

När jag ringde förskolan för en stund sedan, för att meddela att barnen är hemma idag, fick jag veta att jag inte var den första som höll barnen hemma på grund av kräkningar.

Oskar är hur pigg som helst, precis som Gustav var för en vecka sedan. Förhoppningsvis fortsätter det så, precis som det gjorde för Gustav i förra veckan, men man kan ju inte veta det i förväg. Därför blir det ingen förskola idag. Det beskedet föll i god jord hos Gustav. Han kommer att ha betydligt svårare att acceptera att han inte kommer att få leka med bästa kompisen S, som är hos sin pappa i grannhuset nu i helgen.

Den här helgen skulle vi ha hela huset fullt av folk. Maken och jag skulle fira våra födelsedagar. I kylskåpet ligger ett stort paket kräftor och en kalkon för att tinas. Alla festligheter har nu ställts in och vi får väl leva på kalkon ett bra tag framöver...

C'est la vie!

Brev till tomten

Tomten finns inte. Det är min bestämda uppfattning. Jag har tänkt att jag inte ska låta mina barn tro att det är tomten som kommer med julklapparna. Och vad tror du att jag gjorde i morse? Jo, jag satt och hjälpte min 5,5-åring att skriva ett brev till tomten!!!

Gustav önskar sig två saker så innerligt i julklapp. En stor polisstation i LEGO. Inte en polisstation utan en stor polisstation. Han vill även ha en Brandman Sam-brandstation. Han önskar sig de här sakerna så hett att han nästan börjar gråta vid tanken att han inte har dem redan och att han kanske aldrig kommer att få dem. (Han vet ju inte att maken och jag redan har köpt båda till honom.) I Gustavs värld är det oändligt lång tid till jul.

I ett försök att ... ja, jag vet inte riktigt varför men i morse satte jag mig, efter samråd med maken, och hjälpte Gustav att skriva ett brev till tomten. Nu har han fått möjligheten att berätta för tomten om sin önskan.

Jag kan inte minnas att mina föräldrar sade att det var tomten som kom med klapparna på julen. Vi hade, tack och lov, inte någon utklädd tomte hemma på julafton. Det hade jag nog inte stått ut med. När jag och min bror blev lite äldre, brukade vi turas om med pappa att vara "tomte", vilket innebar att man helt enkelt delade ut de julklappar som låg under granen, helt utan förklädnad och utan att låtsas att de kom från någon annan än de som köpt dem. Det är nog det närmaste vi var att ha en tomte i familjen under julen.

Min föresats är att tomtebrevskrivandet inte ska eskalera till "pappa ska gå och köpa tidningen och då kommer tomten" på julafton. Men morgonens lilla övning har lärt mig att man ska aldrig säga aldrig. Fast jag har väldigt, väldigt svårt att tro att det skulle ske...

Tillväxt

Jag satt och tittade igenom lite gamla bilder igår kväll och fick syn på den här. Den är tagen den 20 januari 2010. Oskar är 18 dagar gammal och har varit hemma från neonatal i två dygn. Bredvid honom ligger en nalle, som maken köpte till honom när han var alldeles nyfödd.

Den där nallen har Oskar inte brytt sig särskilt mycket om ... förrän nu. Nallen har konkurrerat ut Vovven om gunsten att få följa med Oskar, när det är dags att sova för natten.

När Oskar gick och lade sig igår, passade jag på att ta en ny bild på Oskar tillsammans med nallen. Numera är nallen inte större än Oskar.

Det här med att...

... barn ska klä på sig själv. Naturligtvis ska de lära sig att klä på sig själv och då behöver de öva. Men det tar sån tid!

Gustav har klätt på sig själv sedan innan Oskar föddes, alltså de senaste tre åren, så han kan. Det är bara så fantastiskt hur mycket som kan fördröja påklädningen. I morse hann jag klä på Oskar, blaska av mig själv och klä mig samt bädda vår säng och Gustav hade fortfarande strumporna kvar, när jag var färdig.

Inte konstigt att jag ibland, kanske till och med ofta emellanåt, hjälper till med kläderna. Det går snabbare. Jag skulle också kunna be honom börja klä på sig lite tidigare, så att han har tillräckligt med tid att göra alla de där sakerna (vad det nu vara månde) han måste göra samtidigt som han klär på sig. Det ska jag tänka på framöver.

Och så inser jag att det är hög tid att lära Oskar att klä på dig själv...

Ett mysterium

När jag kom hem från jobbet strax efter halv sex i kväll, stod maken och lagade lasagne. Den var helt makalöst god. Mysfaktorn var hög i köket med massor av tända ljus. Efter maten skulle barnen bada och jag passade på att bädda rent i vår säng.

I somras köpte vi nya påslakan på IKEA. Jag vill helst ha ljusa lakan i sängen, helst ska de vara helt vita, men de här nya påslakanen var röd-och vitrandiga. Jag är lite svag för randigt, det ska jag villigt erkänna. När det var dags att tvätta de nya lakanen, tvekade jag lite hur jag skulle göra. Skulle den röda färgen fälla? Jag chansade och stoppade de randiga påslakanen och de randiga örngotten i samma maskin som ett vitt underlakan och två vita örngott.

Resultatet? Jo, naturligtvis fällde lakanen.

Jag har inte använt dem sedan den där tvätten men idag plockade jag fram dem. Och det var då jag upptäckte mysteriet. Den röda färgen som fälldes ut har färgat de övriga textilierna väldigt olika.

Ett av de randiga påslakanen ser ut precis som när vi köpte det. De randiga örngotten likaså. Det andra randiga påslakanet är inte längre röd-och vitrandigt utan röd-och rosarandigt. Underlakanet är definitivt rosa, liksom ett av de förut vita örngotten. Det andra örngotten har förblivit vitt.

Hur kan det bli så?

- Talar han med fula bokstäver?

I morse vaknade jag några minuter efter klockan fem. Rena rama sovmorgonen efter att ha gått upp klockan fyra i måndags morse och att ha vaknat klockan tre och gått upp halv fem igår morse.

Jag skyndade upp för att titta på amerikansk valvaka i åtminstone tre olika versioner - på SVT, på TV4 och på CNN. Det dröjde inte så länge innan CNN meddelade att Obama var vinnaren.

Strax innan det var dags att gå iväg med barnen till förskolan, såg jag Obamas segertal. Gustav tittade också. Han studerade grafiken nere i högra hörnet på TV-skärmen. Den visade en blå stapel och en röd stapel. Den blå stapeln representerade Obamas elektorsröster och den var högre än Romneys röda stapel.

- Har han vunnit? frågade Gustav och pekade på Obamas blå stapel.

- Är han ond? fortsatte Gustav och pekade på Romneys röda stapel. (Om man är ond, så betyder det att man förlorar i Gustavs värld.) - Talar han med fula bokstäver?

Vampob Dykant

Vampob Dykant
Vampob Dykant
Vampob Dykant
VAMPOOOOOB DYYYYYYKANT
Hahahahahaha!

sjunger Oskar för full hals när jag kommer hem från jobbet samtidigt som han tittar på början av ett SvampBob Fyrkant-avsnitt.

Kometen kommer...

... läser jag för barnen vid läggdags. Det är den första kapitelbok Gustav riktigt har fastnat för. Han somnar visserligen varje kväll medan jag läser men så länge han är vaken tycker han att det är spännande och manar på mig att läsa vidare.

Tove Jansson var inte en av mina favoriter, när jag var liten. Jag har en hel rad av mumintrollböcker men den enda jag lyckades ta mig igenom från pärm till pärm var just Kometen kommer. De andra började jag att läsa vid ett flertal tillfällen men de lyckades inte fånga mig.

Innan Kometen kommer har jag försökt läsa Pelle Svanslös, Barnen i Bullerbyn, Lotta på Bråkmakargatan, Bröderna Lejonhjärta och Barnens bibel för Gustav. Ingen av dem har fallit honom i smaken.

Alla helgons dag 2012

Den här dagen har känts alldeles otroligt lååååååång. Det konstiga är att jag inte steg upp förrän kvart över åtta i morse och ändå har jag - vi - hunnit med hur mycket som helst. Efter frukost vidtog städning och vi (mest maken) har fått undan en massa saker och damm som inte hör hemma i vardagsrummet.

Jag tog itu med paketinslagning, något som skulle ha gjorts för länge, länge sedan. Min bror fyllde år i februari och jag köpte hans present i april, så det var hög tid att skicka den över Atlanten. (Jag avser alltså årets present och inte nästa års present.) Min svägerska fyllde år för en månad sedan och hennes present var färdig ungefär då men har legat som ett mycket dåligt samvete på matbordet i vardagsrummet. Deras son, Ludvig, fyllde fem år igår ... och nu är alla presenterna på väg! Till rätt adress dessutom. Inte dåligt. Det vore ju onödigt att göra om misstaget från härom året, då jag skickade Ludvigs julklapp till fel adress.

Jag frågade barnen om de ville måla en teckning var till Ludvig och det ville de mer än gärna. Extra roligt blev det, när jag plockade fram vattenfärger. Lådan med vattenfärger, som Gustav använde, fick jag när jag var omkring tio år. Jag kan inte ha använt den särskilt mycket.

Efter en enkel lunch - bröd, brieost och diverse köttpålägg - satte vi oss i bilen och körde till Torna Hällestad. Makens morgonpromenad hade tagit honom dit och han tyckte att minneslunden vid kyrkan var väldigt fin och föreslog att vi skulle köra dit och tända ljus idag.

Det var verkligen mycket fint. Och solen tittade fram. Oskar somnade i bilen och fick sova vidare där medan resten av familjen gick till minneslunden och sedan en sväng på kyrkogården också. Jag körde barnen hem medan maken sprang längs det gamla järnvägsspåret.

Innan vi gav oss iväg för att tända ljus och minnas, satte jag en deg på surdeg. Den var färdigjäst, när vi kom hem och jag har alldeles nyss tagit ut två underbart vackra limpor ur ugnen och det doftar himmelskt i köket.

Maken svängde ihop en utsökt middag på lax. Nu lyser tända ljus och det är nästan - men bara nästan - lite Ingebokänsla i vårt hem. Vi har landat i sofforna framför TVn. Barnen har fått sitt lördagsgodis. Nu blir det nog inte så mycket mer gjort idag.

På stickfronten lite nytt

Det går upp och ner med stickandet. De senaste veckorna har det gått uppåt och jag har färdigställt mitt flätprojekt som började kännas som a never-ending story.

Det har varit jätteroligt att sticka även om jag fick lite panik alldeles i början. Det första mönstervarvet tog 15 minuter att färdigställa. Som tur är så har de efterföljande varven gått snabbare och snabbare att ta sig igenom. Mot slutet hann jag till och med lära mig mönstret utantill.

Det är tacksamt att sticka till Gustav. Han blir alldeles överförtjust, när han får en ny tröja och han använder dem gärna ... och gärna hela tiden till att börja med. Det har inte varit lätt att fotografera den här tröjan. Det är svårt att få färgen rätt återgiven. Den bästa bilden tog jag alldeles i början av bakstycket och den såg ut så här:

Jag har inte bara stickat på flätor de senaste månaderna. Jag tog en paus och stickade en ... ja, scarf är väl ett ord som passar. Och ska jag vara ärlig så "stickade" jag den. Räta maskor var inblandade men jag vet inte om det verkligen handlade om stickning. Så här blev det färdiga resultatet:

Så småningom ska även Oskar få en tröja med flätor, i samma modell som Gustavs men i en annan färg. Men just nu är jag ganska mätt på flätor, så min hjälpsticka ska få vila ett tag medan jag stickar strumpor. Först ut är ett par till Oskar.

Helg i Simrishamn

I helgen gjorde maken och jag något ovanligt. Vi var iväg på egen hand. Utan barn. I början känns det väldigt konstigt att barnen inte är närvarande. Det blir alldeles otroligt tyst. Och det tar ett bra tag att vänja sig vid det ... och jag är inte säker på att det egentligen går att vänja sig. Barnen hör ju till. De ska ju vara med. Och med är de, i tanken. Det går inte långa stunder utan att mina tankar söker sig till dem. Samtidigt är det välbehövligt att få tillbringa lite tid på tu man hand med maken.

Jag ägnade förmiddagen igår till att skjutsa barnen. Oskar lämnades hos mormor och J i Lund. Gustav fick åka lite längre för att vara hos morfar i Malmö. Sedan styrde maken och jag kosan österut mot Kockska gården i Simrishamn. Det blev ett stopp hos Bo Ohlsson i Tomelilla och barnens julklappar är i huvudsak avklarade, liksom en del av Oskars födelsedagspresenter.

Helgen har bjudit på alldeles förträffligt väder. Blå himmel, strålande solsken och bara några få plusgrader. När vi hade checkat in, skyndade vi iväg till Café Kagan. Vi hann precis handla med oss några godsaker, innan caféet stängde. Sedan satt vi framför brasan på Kockska gården en lång stund och läste, mumsade och bara hade det gott.

Vi hade bokat bord för middag först klockan 20, så vi hann med en lång promenad i skymningen. Det finns så söta hus i Simrishamn. De får mig att tänka på cupcakes. Troligtvis är det färgerna som för mina tankar i den riktningen. Längorna av sammanbyggda hus ser så mysiga ut men vissa av husen verkar vara riktigt små.

Idag på morgonen, efter en god hotellfrukost, bestämde vi oss för att köra hem längs kusten. Vi passerade genom Brantevik och Skillinge innan vi kom till Backåkra. Där stannade vi till vid Dag Hammarskjölds hus, där vi också gick en liten promenad i solen (och den kalla vinden). Den här helgen har bjudit på flera vackra platser, som jag vill besöka igen, när temperaturen är avsevärt mycket högre.

När vi var på väg tillbaka till bilen, ringde min pappa och berättade att Gustav hade blivit sjuk. Istället för kustvägen hem, blev det en snabbare tur längs E65:an till Malmö. Nu är hela familjen återförenad och det tycks som om vi alla är nöjda med helgen. Gustav ligger på soffan och halvsover, lite febrig.

Snö

Igår snöade det ordentligt på Facebook. Den ena statusuppdateringen efter den andra talade om snö, snö, SNÖ. Huuuuu, säger jag bara. När snön hade kommit ner till Småland, började den kännas obekvämt nära. Utanför våra fönster kämpade solen och regnet om herraväldet. Så småningom blev det mörkt och vid ett tillfälle ansåg maken att det var snöblandat regn som föll där ute. Temperaturen sjönk ner mot nollan. Idag på morgonen hade vi ett par minusgrader.

Men, allvarligt talat, är det inte lite väl tidigt med snö redan nu. Det är inte ens november månad. Snön kan få komma någon dag innan julafton och jag kan sträcka mig till att den är välkommen att stanna tills vi har kommit någon dag in på det nya året. Men sedan räcker det!

Idag har Gustav skrivit...

APA

FIS

GRIS

MAMA

PAPPA

Han ljudar sig genom orden, bokstav för bokstav, söker bekräftelse att han har hittat rätt bokstav (vilket han alltid har) och sedan skriver han.

Snart borde han väl också kunna göra det åt andra hållet, det vill säga att läsa redan skrivna ord...?

Barns minne

Titt som tätt fascineras jag över Gustavs minne och över hans observationsförmåga.

För två månader sedan var Gustav och jag på Barnläkarmottagningen. Gustav studerade orienteringstavlan utanför byggnaden för att se vilken trappuppgång vi skulle till. Han ville gå uppför trapporna, när vi kom dit. När det var dags att gå hem, ville han ta hissen ner.

I förra veckan var det dags för återbesök. Jag förberedde honom några dagar innan. Gustav började prata om att han skulle gå till sin bokstav och att han skulle trycka på den gröna knappen med en tvåa på. Ärligt talat, jag hade inte en aning om vad han syftade på.

Och så kom vi till Barnläkarmottagningen och gjorde det obligatoriska stoppet vid orienteringstavlan. Det visade sig att mottagningen ligger i trappuppgång G och vi var mycket riktigt på väg till Gustavs bokstav. Och när det var dags att åka hissen ner efter besöket, behövdes en knapptryckning på en grön knapp med en tvåa på för att ta oss tillbaka dit vi skulle.

Pusselbitarna föll på plats och, som sagt, jag var smått fascinerad.

Lätt mosig

Jag känner mig lätt (läs "mycket") mosig i huvudet efter en dag på jobbet, som avslutades med månadsmöte. Jag åkte hemifrån 6.45 i morse och klev in genom dörren igen strax före kl 19.

Här hemma väntade barnen, mer eller mindre redo för sängen. Oskar har feber. Gustav hade äntligen fått sitt minislott, alltså ytterligare ett LEGO-slott. Katapulten hade han redan byggt ihop innan jag kom hem. Den fick Oskar leka med medan Gustav byggde ihop den lilla borgen, mer eller mindre helt på egen hand.

Det känns som om jag har varit hemma i en evighet när det i själva verket bara är en timme. När jag skriver att det känns som en evighet, så menar jag inte det negativt. Det känns som om jag är där jag hör hemma, som om jag inte alls hade varit borta hela dagen på jobbet.

En riktigt skön känsla!

Rapport från tvättkorgen

46 par strumpor fanns det i förra veckans tvättkorg! 46 par! Helt galet! Inte undra på att jag är trött på strumpor.

Jag kan också stava till idiot

Det är inte bara Gustav som kan stava ordet "idiot". Det kan jag också och det har jag nytta av i det här inlägget, eftersom jag stötte på en idiot i trafiken igår på väg hem från jobbet.

Jag närmade mig en tvåfilig rondell. Vid infarten till rondellen kan man välja högerfilen, om man vill svänga till höger eller köra rakt fram i rondellen, eller vänsterfilen, om man vill köra rakt fram eller svänga vänster i rondellen. Om detta informeras det tydligt, både med skyltar och med målade pilar i körbanan.

Jag skulle rakt fram och valde att ligga i högerfilen. Innan jag körde in i rondellen, stannade jag för att släppa fram de bilar som redan är inne i rondellen. När det var fritt fram, började jag köra. Och jag är ju evigt tacksam att jag höll låg fart och att jag var uppmärksam.

Till vänster om mig fanns nämligen en bil med en bilförare som antingen fått körkortet i cornflakespaketet och således inte hade en aning om att det finns trafikregler eller så förstod hen inte skyltningen eller så var hen helt enkelt en idiot. Hen bestämde sig att svänga höger i rondellen från vänsterfilen och den färden gjordes mitt framför nosen på min bil.

Det kom några riktigt långa eder ur min mun och jag retar mig på att jag inte kom mig för att hänga mig på tutan men jag prioriterade att bromsa.

En gissning om vilket bilmärke det var på bilen? Jo jo, just det, det var en BMW! Jag kan ju säga att mina fördomar mot (alldeles för många) BMW-förare både bekräftades och cementerades i och med gårdagens händelse.

Trött

Jag känner en enorm trötthet för tillfället. Det finns ingen energi, ingen ork och egentligen ingen lust för någonting. För en liten stund sedan pratade jag med min mamma i telefon. Hon berättade att min mormor brukade säga följande:

- Du blir inte trött av det du gör utan av det du inte gör.

Och det tycker jag är så sant som det var sagt. Det man skjuter upp och inte tar itu mer ligger där som en "surdeg" och suger så otroligt mycket energi.

Lock för öronen

Det låter inte som en särskilt besvärlig åkomma. Men när man har haft non-stop lock för öronen i en vecka, då är det allt annat än roligt.

Jag har besvärats av lock för öronen i ett halvår nu. Inte hela tiden men om jag räknar rätt så är jag inne på den femte omgången nu sedan i början av juni. Först så var det bara för vänster öra. Jag vaknade med det på morgonen och någon gång under förmiddagen så släppte det. Ibland höll det i sig fram på eftermiddagen och då hann locket även smyga sig in i höger öra.

I mitten av september, då den fjärde omgången med lock för öronen började, ringde jag till vårdcentralen och fick ett recept på ett nässpray. Det hjälpte omedelbart. Men förra lördagen slog det till igen. Sprayen har ingen effekt. Nu är jag dessutom väldigt förkyld. Jag pratade återigen med vårdcentralen i fredags men de vill inte göra något förrän förkylningen är borta. Har jag fortfarande lock för öronen då, så ska jag ringa igen och få boka en tid. Alltså inte en akuttid utan en sån där tid som man får sisådär en fyra veckor fram i tiden.

Jag börjar bli ordentligt trött på att leva med huvudet i en plåtburk. Det är så det känns. Jag hör men allting låter burkigt och en del ljud försvinner helt och hållet. Att sedan förkylningen jag går och drar på är sällsynt segdragen och inte alls vill ge med sig gör inte saken bättre!

- Va tå de dä?

När man är 2,5 år gammal, är storebror den stora idolen och man vill göra allt som storebror gör. Så går storebror runt och frågar, titt som tätt, Vad står det där? då gör lillebror likadant. Det fick jag erfara idag, när vi åkte och shoppade i några timmar på Center Syd. Oskar ville ha många, många skyltar upplästa för sig.

Förra lördagen var vi iväg i nästan fem timmar och handlade, både i St Bernstorp och i Lund. Idag blev det nästan fyra timmar på Center Syd. Jag är imponerad av barnens tålamod, som gränsar till att vara enormt. Det kan inte vara jättekul för dem att traska in och ut ur en massa affärer. Men nu är de rustade inför vintern ... och maken har nya träningskläder och nya vardagskläder (en storlek mindre igen!).

Tillbaka till det där med att läsa skyltar. Gustavs tankar kretsar mycket kring bokstäver och siffror. Han står verkligen och väger på gränsen till att lära sig läsa. Om han ser ett ord, kan han inte läsa det. Han kan säga vad bokstäverna heter och han kan säga hur de låter men han kan inte läsa ordet.

Men han kan stava, hur konstigt det än låter. Igår vid middagsbordet stavade han GRÄS, ÖRA och IDA. Han säger ordet. Sedan ljudar han sig igenom det och bokstaverar till slut hela ordet.

Man blir trött av att shoppa. Barnen och jag har intagit halvliggande läge i sofforna och tittar på Phineas och Ferb på Disney Channel. Maken är på väg ut till Skrylle för att springa en mil för första gången.

Nobelpriset i litteratur 2012

som med hallunicatorisk realism förenar saga, historia och samtid

Så lyder motiveringen bakom årets litteraturpris, som tillfaller den kinesiske författaren Mo Yan.

Jag erkänner utan krusiduller att jag tänkte något i stil med ett tveksamt "jahaaaa", när Peter Englund avslöjade namnet på pristagaren. Jag har inte hört talas om honom och därmed inte heller läst något av hans verk. En av hans böcker heter Vitlöksballaderna och det kan jag tycka är en lite spännande titel. Kanske är det den som får flytta in i min bokhylla framöver.

Första frostnatten

Så var den här. Frosten! *burr*

Det var frost i gräset, på taken och på bilarna, när vi vaknade i morse. På väg till förskolan konstaterade Gustav att det rök ur hans mun och det gav oss tillfälle att prata om vattnets olika aggregationstillstånd.

Det är inte lätt att klä barnen sådana här dagar. Det är kyligt på morgonen men sedan kommer solen och temperaturen letar sig upp till 10-gradersstrecket mitt på dagen. Det gäller att ha olika alternativ att välja mellan.

Nobelpriset i kemi 2012

för studier av G-proteinkopplade receptorer.

Pristagarna heter Robert J Lefkowitz och Brian K Kobilka. Alla celler har mottagare som gör att de kan känna av och anpassa sig till omgivningen. Det är en grupp av sådan receptorer som årets nobelpristagare har studerat.

Hos Kungliga Vetenskapsakademien finns det mer att läsa.

Pussar kan jag inte få för många av

- Mamma, jag vill pussa dig, säger 5-åringen.

- Det får du gärna göra. Pussar kan jag inte få för många av, svarar jag.

- Du kan få tio stycken.

Och det får jag. Tio pussar på kinden och jag uppmanas att räkna dem högt.

Nobelpriset i fysik 2012

för banbrytande experimentella metoder som möjliggör mätning och styrning av enstaka kvantsystem

Pristagare är Serge Haroche och David J Wineland. De har utvecklat metoder som gjort det möjligt att undersöka, kontrollera och räkna kvantpartiklar. Enstaka kvantpartiklar förlorar sina kvantegenskaper när de växelverkar med sin omgivning och det har gjort att många kvantfysikaliska fenomen inte har kunnat observeras ... förrän nu.

Mer om detta finns att läsa hos Kungliga Vetenskapsakademien.

Totalstopp på väg 11

Jo tack, det märkte jag på väg hem från jobbet.

Att köra hem vid halv fem-tiden innebär alltsom oftast att man fastnar i bilköer. Jag har lärt mig att det ofta blir köbildning på väg 11 strax innan Staffanstorp och har därför börjat köra den lite längre vägen hem på E22:an via Lund.

De dagar barnen ska vara på förskolan fram till stängningsdags känns det extra viktigt att inte bli sen. Det var en sådan dag idag, så jag valde E22:an som resväg hem. I samma ögonblick som jag svängde in på motorvägen såg jag bilköerna torna upp sig framför mig. Det var tvärstopp direkt. Jag svor ett par långa eder i bilen och funderade över handlingsalternativ.

Ett alternativ var att köra av vid första avfarten och sedan, trots allt, ta väg 11 hem. Och så gjorde jag. Och naturligtvis var det bilköer precis där jag väntade mig. Men jag hade gott om tid, så jag andades lugnt. Fast det var något annorlunda med dagens köer jämfört med vanligt. Det var bara en känsla som kom över mig. Och plötsligt dök det upp en brandbil bakom mig. Det var alltså inga vanliga bilköer utan en bilolycka.

Jag brukar inte ha för vana att prata i mobiltelefon medan jag kör bil men idag gjorde jag ett undantag. Samtidigt som jag letade fram mobiltelefonen för att ringa maken och förskolan, följde jag andra bilars exempel och gjorde en U-sväng för att hitta en annan väg förbi Staffanstorp.

Allting löste sig till slut. Jag hittade hem. Och jag var på förskolan fem minuter innan stängningsdags och där mötte jag maken, som precis hämtat barnen. Han hade inte hört mitt meddelande men hade kommit hem lite tidigare än planerat från jobbet.

Ibland fylls vardagen av spänning som jag gärna hade varit utan.

Redan...?

Det var min första tanke, när jag insåg att det är den här veckan årets nobelpristagare presenteras. Det känns som om jag ligger ett par steg efter hela tiden. Sådant som jag förr såg fram emot och längtade efter ramlar numera över mig som större eller mindre överraskningar, vissa trevligare än andra.

Nåväl, det här blir en rolig vecka. Mest spännande blir det på torsdag, då årets Nobelpris i litteratur tillkännages. Men även kemi- och fysikprisen är spännande. Och i år även priset i fysiologi och medicin, visade det sig.

Nobelpris i fysiologi och medicin 2012

för upptäckten att mogna celler kan omprogrammeras till pluripotens

Så lyder motiveringen till årets Nobelpris i fysiologi och medicin och forskningsområdet är stamceller. Pristagarna heter John B Gurdon och Shinya Yamanaka. De två forskarna har på var sitt håll arbetat med stamcellsforskning.

John B Guron klonade grodor redan på tidigt 1960-tal. Vanliga cellkärnor flyttades till äggceller och tekniken lade grunden för dagens stamcellsforskning. Senare upptäckte han att cellers utveckling är reversibel.

Shinya Yamanaka visade så sent som 2006 att hudceller kan backa i utvecklingen och bli till stamceller. Med den kunskapen kan man kanske kunna undvika att använda embryon för att få fram stamceller. Just användandet av embryon har gjort att stamcellsforskningen är kontroversiell.

Pluripotenta stamceller är celler som inte är specialiserade. De kan, med rätt signaler, utvecklas till alla celler i kroppen. Stamceller används idag till att bland annat behandla leukemi och MS. I framtiden hoppas man att stamcellsforskning ska leda fram till behandlingsmetoder för till exempel ryggmärgsskador, Parkinsons och diabetes.

Källa: Nobelpris i fysiologi och medicin 2012

Favoriterna hittills

Jag fortsätter med fotonostalgin. Det här är ett par av mina absoluta favoritbilder på barnen:

Oskar, maj 2010

Gustav, juli 2010

Fotonostalgi

Gustav, 8 oktober 2007

Jag och Gustav, 5 oktober 2007

Gustav och Stella, 2 oktober 2008

Gustav, 2 oktober 2008

Gustav på Skånes djurpark, 9 oktober 2009

Gustav, 9 oktober 2009

Ännu inte inflyttningsklart, 2 oktober 2010

Oskar, 2 oktober 2010

Gustav och Oskar, 3 oktober 2010

Gustav och Oskar, 3 oktober 2011

Oskar och Gustav, 19 oktober 2011