Sommarlovet börjar gå mot sitt slut. Värmen består. För några dagar sedan sade väderprognosen för idag att det skulle vara 36 grader varmt i Lund. Det har det inte varit med väl 33 grader. Vinden har varit varm och den har både luktat och smakat varmt. Alldeles nyss regnade det faktiskt lite. Det smattrade härligt mot balkongräcket.
De senaste dagarna har ett lugn infunnit sig i kroppen och i själen efter ett par veckor av ren och skär ångest emellanåt. När kaos- och katastroftankarna slår till, har jag svårt att värja mig. Den här gången har de varit hälsorelaterade. Har det inte handlat om att jag är döende, så har det handlat om att barnen har förolyckats eller kommer att förolyckas.
Nåväl, det ligger bakom mig nu och jag hoppas att det stannar där. Idag har jag tömt mobilkameran på bilder och jag inser att det finns tre sommaraktiviteter, som inte har nämnts i bloggen.
Den första är vandringen Jörgen och jag gjorde tillsammans på midsommarafton. Det var en ganska varm, tyckte vi då, och solig dag. Vi körde i var sin bil till parkeringen vid Väderkullen (nedanför höjden där Romelestugan låg förr, numera ersatt av en styggelse, som jag inte nämner vid namn) och parkerade min bil där. I Jörgens bil åkte vi sedan ner till trakterna av Häckeberga slott och parkerade hans bil där. Sedan började vi vandra.
Vi gjorde två stopp på vägen för att äta. Det blev en lunch bestående av knäckebröd med kokt ägg och matjessill. Lunchen intog vi på Romeleklint. Jörgen värmde stifado på Trangiaköket.
Totalt sett gick vi runt 12 km i vacker skånsk natur. Mindre vackert var att jag blev stucken av en geting för första gången i mitt liv. Jörgen skulle tvunget klappa på getingboet och så blev jag stucken.
Den andra aktiviteten var en utflykt till Ven tillsammans med barnen och morfar. Det var grymt varmt och soligt den dagen och en otrolig massa människor på Ven. Om jag skulle sammanfatta dagen i en färg skulle det vara färgen gul, som i sönderbrända gräsmattor och mogna sädesfält.
Vi tog bussen till Kyrkbacken och gick omkring där ett tag. Barnen och morfar köpte glass. Vi gick upp till S:t Ibbs kyrka och utsikten därifrån var lika enastående som förra gången vi var där. Vi hittade en skuggig plats, där vi kunde äta vår matsäck. Buss tillbaka till Bäckviken och sedan hemåt med båten.
Det var Oskars önskan att vi skulle åka till Ven och jag tror att han var nöjd med turen. Han hade velat gå in i S:t Ibbs kyrka men vi kom dit precis, när den stängdes. Jag tycker mycket om Ven och hoppas att Jörgen och jag åker dit och går Ven runt.
Den tredje och sista aktiviteten hade kunnat vara riktigt spektakulär men mynnade ut i nästan ingenting. Fredagen den 27 juli var det total månförmörkelse i samband med att månen gick upp vid kvart över nio på kvällen. Månskivan skulle vara förmörkad under lång tid. Seklets längsta månförmörkelse skulle det vara.
Jag gick ut strax före klockan 21. Först gick jag och fotograferade solrosor på ett fält i grannskapet. Därefter började jag leta efter en bra plats för månskådning längs Dalbyvägen. Jag hittade en plats och satte mig där för att läsa medan jag väntade på att månen skulle visa sig.
Naturligtvis blev det molnigt just den här kvällen. Dessutom var molnen PRECIS där månen gick upp i sydöst. När det började bli mörkt framåt 22-tiden, kom det lite fler människor, som också ville se förmörkelsen. En av dem lyckades se blodmånen, eller åtminstone delar av den, genom molnen och pekade ut den för oss andra, så helt meningslös blev inte kvällsutflykten.
Det var så irriterande att stora delar av himlen var klar. Jag såg planeten Mars. Jag såg sommartriangeln med stjärnorna Deneb, Vega och Altair. Men molnen dolde effektivt blodmånen. Det var emellertid en skön och mild kväll och jag träffade trevliga människor att prata med.
