Läsdagbok 4:e kvartalet 2011

Oktober 2011

• Howards End av E M Forster
• Where angels fear to tread av E M Forster
• Pelle Svanslös äventyr av Gösta Knutsson
• Kolka av Bengt Ohlsson
• Det som ska sonas av Olle Lönnaeus
• Otrogen på öppen gata av Belinda Olsson

November 2011

• Djurens evolution av Johan Eklöf

December 2011

• The shadow of the wind av Carlos Ruiz Zafón (orignalets titel: La sombra del viento)
• Stories I only tell my friends av Rob Lowe

Den bästa boken under årets sista kvartal var utan tvekan The shadow of the wind. Har du inte läst den, så gör det! Jag fick den av min bror, när han var hemma och hälsade på i somras. Det var en behaglig engelska att läsa och själva historien var både gripande och spännande.

Om jag summerar året, så blev det 43 böcker lästa. Inte så många men i alla fall fler än 2010.

2011: 43 böcker
2010: 37 böcker
2009: 44 böcker
2008: 48 böcker
2007: 86 böcker
2006: 94 böcker
2005: 106 böcker
2004: 96 böcker
2003: 126 böcker
2002: 98 böcker
2001: 110 böcker
2000: 59 böcker

Jul och nyår 2009

När jag blev inlagd på avdelning 44 för två år sedan, trodde jag till en början att jag skulle få åka hem efter ett par dagar. Men så blev det ju inte. Det var åtta dagar kvar till julafton. Maken fick snabbt planera om i sin kalender. Gustav fick börja gå heltid på förskolan igen. Ute snöade det, ganska ordentligt. Jag hörde hur snöplogarna jobbade och såg hur snöhögarna växte utanför fönstret.

Maken kom med kläder, böcker och annat som jag behövde. På lördagen den första helgen tog han med Gustav, som tyckte att det var lite otäckt att hälsa på mamma. Han var inte alls bekväm. Dessutom hade jag en infart i ena handen och den skrämde honom. Efter det höll vi oss främst till daglig kontakt via telefon, Gustav och jag. Roliga samtal, inte alltid så lätta att förstå. Han var ju bara knappt tre år. Vid något tillfälle kom Gustav med telefonen till Mats och sade "Mamma ledsen". Det var hans sätt att tala om att han ville ringa till mig.

Julen, ja. När julafton närmade sig, bestämdes det att jag skulle få dagpermission. Vi hade ställt in det planerade julfirandet och endast morfar skulle komma hem till oss på julafton. Maken hämtade mig vid tiotiden på förmiddagen. Det som slog mig, när jag kom in i vårt hus, var vilket härligt ljus det var där. Det var varmt till skillnad från det kalla ljuset på sjukhuset. Maken hade pyntat jättefint. Granen var klädd. Vi åt god mat och öppnade julklappar.

Jag var borta från avdelning 44 i ganska precis nio timmar varav jag sov tre på soffan, bland annat under Kalle Anka. Ändå tog det mig två dagar att återhämta mig. Jag var helt slut! Det blev aldrig tal om någon dagpermission för nyårsafton och hade det blivit det så hade jag ändå avstått. Jag sov gott i min sjukhussäng genom alla fyrverkerier utanför.

Några dagar efter jul, kom en barnsköterska från neonatal för att prata med mig. Jag fick information om hur neo i Lund fungerar. Jag minns också att jag hade ett samtal med en läkare, som antydde att det nog skulle bli kejsarsnitt, eftersom bebisen låg på tvären. Det var den läkaren som sedan faktiskt utförde kejsarsnittet. Någon av de sista dagarna på året, stötte jag på jag-vet-allt-om-dig-läkaren i korridoren och hon sade att hon höll på att se över de kommande dagarnas förlossningsplanering och att jag fanns med i tankarna där. Jag förstod också att hon inte hade kejsarsnitt i åtanke utan igångsättning. Men så blev det ju inte...

De där veckorna för två år sedan

Avdelning 44 på sjukhuset i Lund är en lång avdelning. Man kommer in på avdelningen ungefär mitt i den långa korridoren. Tar man åt höger, kommer man till dagrummet, där frukost och fika och kvällsmat serverades. Tar man åt vänster, kommer man till de rum, där de kvinnor som ännu inte fött barn ligger. Jag har för mig att de var de sex första rummen, räknat från vänster. I övriga rum ligger nyförlösta kvinnor med varierande grad av komplikationer.

Det var alltså här jag hamnade den där decemberdagen för två år sedan. På sätt och vis kände jag mig malplacerad, eftersom jag mådde så bra. Ibland nästan (men bara nästan) skuttade jag längs den där långa korridoren från mitt rum till dagrummet. Dagarna var väldigt inrutade. Jag vaknade strax efter klockan sex varje morgon och ringde på klockan för att någon skulle komma och ta mitt blodtryck. Sedan upp och kissa i en mugg för att kolla om det fanns någon äggvita i urinen. Borsta tänderna, duscha, klä mig, fixa håret, bädda sängen och sedan ligga och läsa eller titta på TV fram till strax efter klockan sju, då jag gick och åt frukost. Efter frukost var det dags för CTG. Och sedan inleddes väntan på ronden. Sedan var det lunch, eftermiddagsfika, middag, blodtrycksmätning, kvällsmat och CTG.

Jag läste mycket och tittade på TV. Ingen av dessa aktiviteter sågs med blida ögon av läkare och barnmorskor. Helst skulle jag bara vila, vila, vila ... men den typen av vila hade gjort mig knäpp på nolltid. Jag hade en egen liten TV-skärm med hörlurar, så mitt TV-tittande störde inte de rumskamrater som med jämna mellanrum byttes ut i sängen bredvid.

Efter ett par dagar på sjukhus, gick mitt blodtryck upp så att jag måste börja ta blodtryckssänkande medicin. Med några dagars mellanrum togs det toxprover för att se hur lever och njurar klarade påfrestningen av det för höga blodtrycket. Ett par gånger per vecka gick jag på flödesmätningar. Det var trevliga små utflykter. Dels fick jag komma utanför avdelningen, till och med till ett annat våningsplan, dels var de två kvinnorna som gjorde flödesmätningarna mycket trevliga.

Ronden är väl inte så mycket att orda om. Vissa läkare är väldigt trevliga. Andra behöver jobba med sina people skills. En läkare kom in och det första hon sade var att hon visste allt om mig och att hon hade jobbat där i 23 år. Hon var inte det minsta intresserad av att veta hur jag mådde ... men det är ju klart, hon visste ju redan allt om mig. Nästa gång denna läkare kom på ronden, talade hon återigen om för mig att hon minsann visste allt om mig. Hon hade läst min journal och kunde den bättre än jag. Men vad bra, det är ju ditt jobb att göra det, tänkte jag. Det var inte så lite tillfredsställande, när hon en minut senare sade att jag väntar ett normalstort barn och barnmorskan fick påminna henne om att den senaste viktuppskattningen hade visat att bebisen var 32% mindre än förväntat.

Det där sista tillväxtultraljudet gjordes idag för två år sedan. Då var jag i vecka 34+5. Bebisens vikt uppskattades till 1709 g, vilket alltså var -32% jämfört med vad som är normalt för den graviditetslängden.

Febernedsättande till små barn

Apropå det där med att ge eller inte ge febernedsättande till små barn...

Läkaren vi träffade i måndags var ju helt emot det. Ja, enligt henne var hela läkarvetenskapen emot det. Läkaren vi träffade idag var av en helt annan uppfattning. Små barn ska absolut ha febernedsättande läkemedel, eftersom de blir lätt uttorkade när de har hög feber.

Vem ska man tro på? Jag väljer att följa det senare rådet.

Tappat tron lite grann

Jag brukar vara nöjd med mina kontakter med sjukvården. Jag brukar säga att det är riktigt besvärligt att ta sig innanför dörrarna men är jag väl där, så känner jag att jag blir väl omhändertagen. Men den här veckan har fått mig lite att vackla i min tilltro till sjukvården.

I förra veckan, natten till onsdagen, fick Oskar feber. De första dagarna låg den på 38-39 grader men sedan började den leta sig upp till runt 40 grader, ibland till och med några tiondelar över 40. I måndags, som var Annandag jul, ringde jag till sjukvårdsrådgivningen och frågade hur jag skulle göra. Jag fick rådet att ta Oskar till den jouröppna vårdcentralen. Och det gjorde jag.

Eftersom Oskar hade 40 graders feber, frågade jag sköterskan på vårdcentralen om jag kunde ge honom febernedsättande inför läkarbesöket. Det tyckte hon absolut att jag skulle göra. Så här i efterhand känns det nästan som om jag ångrar det. För det första blev Oskar "för pigg" och gav inte intryck av att vara så sjuk som han faktiskt var. För det andra blev läkaren direkt uppretad, när jag sade att jag hade gett honom febernedsättande för det ska man ABSOLUT INTE GÖRA! Efter det kändes det som om vi lika gärna hade kunnat gå hem. Att han var röd i höger öra konstaterade hon men det skulle inte behandlas.

Jag vet att man är restriktiv med att skriva ut antibiotika för öroninflammation, att man brukar avvakta ett par dagar. Men med tanke på att Oskars trumhinna spruckit någon gång sedan i måndags, tycker jag att det är väldigt synd att han faktiskt inte fick antibiotika. Det var i förmiddags jag upptäckte att hans ena ytteröra var fullt av "klegg". Jag ringde vårdcentralen och när sköterskan hörde att han varit hos läkare i måndags och att han varit röd i örat då, sade hon: "Han fick väl antibiotika utskrivet?" Exakt samma reaktion fick jag av läkaren vi träffade i eftermiddags. Men, nej, han fick ingen behandling i måndags ... och visst är det lätt att vara efterklok, när man har facit i hand.

Nåväl, idag skrevs det ut Kåvepenin och någon slags droppar, som ska droppas i örat morgon och kväll. När jag kom till Apoteket, visade det sig att de där dropparna inte säljs längre. Och det är ett bra tag sedan de togs bort ur sortimentet och det borde läkaren veta. Jag fick med mig någon slags salva hem i stället och den ska jag med hjälp av lillfingret applicera i Oskars öra.

Väl hemkommen är det dags att ge Oskar hans mediciner. Jag börjar läsa bipacksedlar samt ordinationen för respektive medicin. Då ser jag att varken för Kåvepenin eller salva finns det något angivet angående hur många dagar Oskar ska ha dessa läkemdedel. Räknas det till allmänbildningen att veta sånt?!?

Jag hoppas innerligt att jag och Oskar bara har haft otur den här veckan för just nu känner jag bara för att sammanfatta min uppfattning om veckans läkarkontakter med ett ord: Klåpare!

Fler nyord

övercyklad

skvättat

Det första behöver kanske inte så mycket förklaring. Precis som man kan bli överkörd av en bil kan man bli övercyklad av en cykel.

Skvätta är lite svårare att få grepp om. Men det är ett ord som används, när Gustav till exempel har lekt mycket, sprungit eller gått snabbt och han är varm. Då brukar han säga att han har skvättat. Jag tolkar det som att det har att göra med att svettas.

Tips till Språknämnden

... eller vem det nu är som beslutar om nya ord i svenskan:

Om det skulle behövas en mer svensk benämning för företeelsen att surfa, så har jag ett förslag. Fast om jag ska vara ärlig så är det inte jag som har kommit på det. Jag kan däremot ta på mig uppgiften att sprida kunskapen om denna eminenta benämning.

När vi framledes talar om människor som surfar på havets vågor ska vi inte använda ordet surfa. Vi ska i stället säga att de åker på vattenfallet.

Tack, Gustav!

Julen 2011...

... blev väl inte riktigt som vi hade tänkt oss. Oskar fick ju sin vinterkräksjuka två veckor före julafton och det tog en vecka för honom att bli frisk. Den fjärde advent gjorde vi en kraftansträngning för att få lite julstämning. Gustav och jag bakade lusekatter. Hela familjen hjälptes åt att klä granen. Mormor och morfar kom på minijulbord. Det koktes knäck, som blev alldeles perfekt ... som vanligt.

Och så blev det måndag och barnen gick tillbaka till förskolan för första gången på över en vecka. Maken sade sig ha ont i kroppen och mådde inte alls bra. Natten till onsdagen fick Oskar feber, så barnens julledighet fick börja lite tidigare än beräknat. Maken fick också feber. Ett tag visste vi inte hur vi skulle göra med julen. Ställa in eller chansa och köra på som vanligt?

Det blev det senare alternativet. Trots att han hade feber och inte alls kände sig kry, satte maken igång med julmaten på fredagen. Jag åkte till Malmö för en hastigt påkommen anställningsintervju och kom hem med en tillsvidareanställning (om än med 6 månaders provasntällning). Det kallar jag för julklapp. Oskars feber började skjuta upp mot 40 grader men han drack välling och juice och på kvällen åt han en ganska bra middag i samband med att febern temporärt gick ner.

Julafton kom ... mild, gråmulen, regnig till att börja med men solig framåt eftermiddagen. Julklapparna samlade sig under granen. Vi bestämde att vi skulle sprida ut julklappsöppnandet över dagen, så att det inte skulle bli för mycket på en gång. Barnen fick en alldeles lagom mix av leksaker, film, böcker, pyssel och kläder. Oskar var inte alls på humör på grund av feber, så en del av hans julklappar lade vi undan och de får bli födelsedagspresenter i stället.

Som vanligt delade vi upp julaftonsätandet på två tillfällen. Till lunchen blev det sill, lax, ägghalvor, sylta, leverkorv och säkert något mer. Och framåt kvällen dukade maken upp den varma julmaten, såsom revben, skinka, köttbullar, prinskorv, kålrotslåda, brunkål, rödkål ... och ja, säkert något mer. Vi behövde i alla fall inte oroa oss för att gå hungriga. Det hanns även med glögg, pepparkakor, mandelmusslor, choklad, knäck och annat smått och gott.



Skype hjälpte oss att hålla kontakten med familjemedlemmar på andra sidan jordklotet. När vi hade ätit julmiddagen, "hälsade vi på" i Alameda (CA), där Ludvig precis hade ätit kinesiska pannkakor till frukost.

Oskar fortsatte att må dåligt, så på annandagen tog jag kontakt med sjukvården och fick ett läkartid åt honom på den jouröppna vårdcentralen. Det såg fint ut i hans hals men hans högra öra var lite rött, dock inget som ska behandlas. CRP var 58 och diagnosen blev influensa. Det kan dröja upp till en vecka innan han är frisk igen.

Trots alla sjukdomar så blev det jul. Och det blev en bra jul. Kanske inte den bästa men absolut en BRA och GOD JUL!

Nobelfestligheterna i repris

Kan man få det?

Förra lördagen var vi redo att sätta oss och titta på nobelfestligheterna på TV. Och så kräktes Oskar. Och han fortsatte att kräkas var 20-30:e minut resten av kvällen. Jag tror att maken räknade till 18 kräkningar, innan Oskar somnade för natten.

Det blev, av förklarliga skäl, inga nobelfestligheter för oss. I stället för att titta på prisutdelning och bankett så torkade vi golv och tvättade.

På något sätt känns det som om hela nobelgrejen inte har ägt rum i år. Jo, jag såg faktiskt en glimt av ögonblicket då Tomas Tranströmer fick ta emot sitt pris. Men resten då... Jag skulle väl kunna ta igen det jag missat på SVTplay men det är ju inte samma sak.

Så den där reprisen, den kan jag väl få? Det hade väl varit trevligt för alla pristagarna att få komma till Stockholm igen - prisutdelning, fest, god mat. Och så direktsänder SVT allt igen. Det hade varit bra.

Det blir inte alltid som man tänkt sig

Den 16 december för två år sedan lämnade jag Gustav hos mormor för att åka till spec-MVC. Jag minns hur Gustav stod på en pall vid diskbänken i mormors kök. Han var upptagen med att "diska". Jag sade hej då till honom och berättade att jag bara skulle vara borta en liten stund och sedan skulle vi åka hem.

Gustav, 14 december 2009

Då visste jag inte att nästa gång jag skulle vara hemma för ett kort besök var på julafton och hemma för att stanna var jag inte förrän i mitten av januari.

Den här dagen i december 2009 var jag gravid med Oskar. Jag var i vecka 33+0. En vecka tidigare hade jag varit på ett tillväxtsultraljud. Vikten på bebisen i magen hade uppskattats till 1491 g, vilket var 22% mindre än förväntat. Direkt efter ultraljudet fick jag gå och göra en flödesmätning på bland annat moderkaka och navelsträng. Det såg bra ut men jag hade bilaterala notch, vilket jag tror mig ha förstått betyder att blodkärlen mellan min kropp och moderkakan inte hade öppnat sig helt som de skulle. Det kunde vara en förklaring till det lite för höga blodtryck jag haft i en dryg månads tid.

Besöket på spec-MVC ägde rum en onsdag. Helgen innan hade vi ägnat åt att julhandla, julstäda och baka. Jag minns att jag var oerhört trött i precis hela kroppen. Det var en läskig trötthetskänsla. På spec-MVC gjordes en ny flödesmätning och även ett CTG. Blodtrycket kollades och det var 160/95. Läkaren, som jag fick träffa beslutade, att lägga in mig.

Det var alldeles oväntat. I alla fall för mig. Där stod jag utan något ombyte av kläder, utan tandborste. Maken var i Helsingborg. Mormor, som skulle vara barnvakt i ett par timmar, hade planer för kvällen. Jag vet inte om det fanns förbud mot att använda mobiltelefon på spec-MVC men i det läget struntade jag i det. Jag ringde maken och sade att han fick skynda sig hem och hämta Gustav. Jag ringde till mormor, som fick tala om för Gustav att mamma inte alls skulle komma och hämta honom.

Sedan följde en sjuksköterska med mig till ett rum på avdelning 44, ett rum som skulle bli min fasta punkt i tillvaron i 2,5 vecka.

Gustav o jag, 6 december 2009

Lusse lelle

De sjunger luciasånger på Gustavs förskola. Gustav kommer hem och sjunger, mycket och gärna. Helt underbart att höra!

Jag har dock haft invändningar angående hur han framfört Lusse lelle. Det har låtit något i stil med:

- Lusse lelle, lusse lelle, elva ne-e-e-e-tter före jul.

Ibland har jag fått för mig att han sjunger om maneter. Så jag har försökt att rätta och sjunga före ... och det verkar ha tagit skruv. Nu sjunger Gustav:

- Lusse lelle, lusse lelle, elva nä-ä-ä-tteRR före jul.

Det skorrar rejält där på slutet. Inte riktigt vad jag var ute efter men bra mycket bättre än utgångsläget.

Adventskalender

I torsdags var det den 1 december och det var dags att plocka fram årets adventskalender. Vi köpte den för flera veckor sedan och Gustav valde den själv. Det blev en LEGO-adventskalender. Jag hade planerat att köpa en Playmobil-kalender men innan vi hann hitta en sådan hade Gustav fått syn på LEGO-varianten och ville verkligen ha den.

I år är första året som Gustav verkligen har snappat det här med hur en adventskalender fungerar. Han vet att han ska öppna en lucka varje dag. Och han ser fram emot det och kommer ihåg att det ska göras. Han vet i vilken ordning luckorna öppnas. I morse vaknade han och deklarerade att det var dags att öppna lucka nummer fyra.

Bakom varje lucka finns det lego, som ska byggas ihop. Hittills har det varit två gubbar (en tjuv och en polis), någon typ av grävanordning samt en del av en polisstation med häkte.

Jag hade sett framför mig att de olika delarna skulle stå framför kalendern och att landskapet/scenen sakta skulle ta form. Jag hade glömt att ta med i beräkningarna att barn gillar att leka med LEGO. Så även Gustav. Vi får väl se här under veckorna framöver, om alla de olika delarna kan sammanstråla framför kalendern för en fotosession.

Ombytta roller

I 4,5 års tid har jag sjungit för Gustav. I perioder har det varit mycket sång och ibland lite mindre. Nu är rollerna ombytta. Gustav sjunger för mig!

I kväll sjöng han tipp tapp tipp tapp tippe tippe tipp tapp medan vi gjorde honom i ordning för sängen. Efter en stund fick jag vara med och sjunga. Min uppgift blev att ta hand om verserna. Tipp tapp-refrängen behöll Gustav för sig själv. Lite senare, när vi läste sagor i hans säng, sjöng han Blinka lilla stjärna flera gånger och vi hann med den ett par gånger tillsammans också.

Ekorrhjulet

Det känns som om jag är ordentligt fast i ekorrhjulet. Och det bara efter 1,5 veckas arbete. Dagarna visslar förbi i ett ännu högre tempo än förut. Upp på morgonen, barn till förskolan, till jobbet, hem från jobbet, hämta barn, fixa något att äta, barn ska sova. Slut på dagen! Tröööööött! Typ sådär.

Okej, det var kanske lite hårddraget men det är ungefär det där jag kommer ihåg av dagarna. Kameran ligger nästan oanvänd. Men jag kom i alla fall ihåg att ta fram den igår morse, när Oskar vispade ihop sitt livs första pannkakssmet. Bloggen ligger också nästan nere.

Jag hoppas att det ger sig med tiden, att balansen infinner sig igen. Det är i alla fall min ambition.

Oskar ligger i sin säng och ger ifrån sig de mest otroliga ljud. Emellanåt låter han som en kvittrande fågel. Jag sitter på golvet i hans rum jobbar. Jag har precis tagit de första små stegen i konstruktionen av min första hemsida. Jag tog nästan samma steg härom dagen men insåg att det nog inte hade blivit helt rätt. Så idag började jag om. Sajten är definierad. Jag har skrivit några CSS-regler. Den första Div-tagggen är på plats.

Som sagt, de första stegen. Nu är det bara att fortsätta och göra resten. Men hur är det man brukar säga ... även en resa på 1000 mil börjar med några steg. Jag är alltså på väg.

Thank God It's Friday!

TGIF!

Det får jag säga numera. Fredagarna får en annan mening, när jag arbetar. Eller rättare sagt, fredagkvällarna får en annan innebörd, en annan känsla. En total avslappning både i kropp och knopp.

Förvisso ska jag laga middag och barnen ska komma i säng så småningom. Det behöver dammsugas och tvättmaskinen måste sättas i arbete. Det finns en hel del att plocka undan runt om i huset. Med andra ord är jag inte sysslolös ikväll.

Men det är fredag! Jippi!

Ganska ful...

... men ack så god! För inte är den vacker, gåsen, varken före eller efter tillagning. Men galet god att äta är den!

Maken lagade gås till middag i lördags för att fira min födelsedag. Till förrätt blev det hummer- och räksoppa. Varmrätten var gås med nödvändiga tillbehör. Och så avslutades det hela med skånsk äppelkaka med vaniljsås. Magen stod i fyra hörn i lördags kväll.

Det är mycket kött på en gås till skillnad från hur det är ställt med en anka. En anka må se någorlunda stor ut men man ska inte låta sig luras. Minimalt med kött är det på ankan. Gott ... men lite! Det lärde vi oss för några år sedan, när vi hade anka till nyårsmiddagen. Om jag säger så här: det var tur att vädret var så dåligt att våra gäster inte kunde ge sig ut på vägarna och därmed missade vårt nyårsfirande ... och ankan.

Förändring

Den senaste veckan har gått i förändringens tecken. För en vecka sedan sökte jag jobb. I måndags började jag heltidsarbeta. Nej, nu vill jag inte låta påskina att jag började söka jobb i förra veckan och snabbt hittade ett för så är det inte. Men när möjligheten väl uppstod, så gick det snabbt. Erbjudandet kom i onsdags i förra veckan, på torsdagen var jag på besök på min nya arbetsplats och i måndags började jag jobba.

Det är ett treveckorsvikariat som eventuellt förlängs till jul. Jag undervisar i en montessoriinspirerad 1-2:a, så det ligger ju lite utanför mitt kompetensområde. Men det känns bra att jobba igen. Och det är kul! Det där sistnämnda är lite extra viktigt att poängtera, känns det som.

Det är inte bara jag som arrangerat om vardagen. Även barnens dagar har påverkats. De har gått på förskolan klockan 9-14 och nu plötsligt ska de vara där vid 7.30 och blir hämtade vid 16-tiden. Frukost på morgonen och eftermiddagens mellanmål intas på förskolan.

Idag är jag och Oskar hemma. Han är ruskigt förkyld och har feber och kladdiga ögon. De två senaste nätterna har han vaknat med en ordentlig hosta och det har tagit tid för honom att somna om.

När morgonbestyren var avklarade idag, satte jag mig och tittade på bloggen och insåg att det var ett tag sedan jag skrev. Det får skyllas på tidsbrist och på att tankarna har varit på annat och jag har inte känt mig inspirerad att skriva. De flesta av mina inlägg är ganska spontana och snabba skapelser och så vill jag låta det förbli. Åtminstone för tillfället. Och då är det nog inte så konstigt att frekvensen i skrivandet varierar.

Förundrad

Ibland blir jag helt förundrad över vad som rör sig i huvudet på barnen. Idag på förmiddagen tog jag med mig Gustav och Oskar i bilen och körde till Nova för att handla Fars dag-presenter. Gustav intresserar sig för vägmärkena och brukar berätta hur fort jag får köra.

Precis innan man kommer till Nova köpcentrum passerar man en stor rondell. Jag gjorde Gustav uppmärksam på skylten. Han konstaterade att man enligt pilarna skulle köra runt, runt, runt. Nu skulle vi inte köra ett helt varv i rondellen utan vi skulle ut på andra sidan. När jag körde ut ur rondellen, hörde jag Gustav säga:

- Du körde bara en halv. En halv cirkel och en halv cirkel är en hel cirkel.

Var har han lärt sig det? Och det tog inte slut där. Medan jag parkerade bilen, fortsatte Gustav prata om matematik:

- Fem plus fem plus fem plus fem är tjugo. Det är samma som tio plus tio.

När vi kommit hem igen och hade ätit lunch, frågade jag Gustav vad fem plus fem plus fem plus fem är och fick svaret "tre", så nu är väl ordningen återställd igen.

Rätt information

Det här med att byta efternamn går inte helt smärtfritt.

Jag har äntligen tagit itu med att ansöka om min lärarlegitimation. Examensbevis och intyg från anställningar har scannats in och gjorts till PDF-filer, bara det ett arbete som kan göra mig både krullhårig och gråhårig. Igår fungerade inte ansökningsfunktionen på Skolverkets hemsida.

Idag fungerade den! Äntligen skulle jag bli färdig med min ansökan. Trodde jag, ja... Jag loggade in med hjälp av min e-legitimation (BankID på kort) och insåg att där finns fortfarande mitt gamla efternamn kvar. Samtal till supporten för att fråga om jag ska ansöka om ett nytt kort eller hur det fungerar. Till svar fick jag att jag skulle ringa Skatteverket, eftersom Skatteverket måste vara sena med sin uppdatering.

Det lät underligt tyckte jag, eftersom mitt nya efternamn finns på plats i en hel massa register. Men jag ringde till Skatteverket. Där konstaterades att mitt nya efternamn registrerades den 25 oktober. Handläggaren på Skatteverket tyckte att informationen jag fått av BankID-supporten var väldigt underlig. Varför skulle Skatteverket uppdatera alla system utom ett liksom? Dessutom är det inte Skatteverket som uppdaterar olika system. Skatteverket uppdaterar folkbokföringen och sedan är det upp till alla andra systemägare att uppdatera de egna system. Det låter fullkomligt logiskt i mina öron.

Jag ringde tillbaka till BankID-supporten för att få svar på min ursprungliga fråga. Den jag fick tala med den andra gången visste bättre besked. Jag måste gå till banken och beställa ett nytt BankID på kort.

Jag tackade för svaret men sedan kunde jag faktiskt inte låta bli att framföra åsikten att det vore bra om alla som arbetar på BankID-supporten har den kunskapen, så att de inte uppmanar sina kunder att ringa onödiga samtal till Skatteverket.

Han sålde sin frihet

När jag var 11-12 år gick det en mycket bra följetong i radion. Jag kan ha varit äldre men troligtvis inte yngre. Jag tror att det var en sommarlovsföljetong. Bra var den i alla fall. Den handlade om den föräldralöse pojken Krabat, som kommer som lärling hos en mjölnare. Mäster har flera lärlingspojkar och varje nyår omkommer en av dem. Det är stormaktskrig och svartkonst.

Det var en spännande berättelse och något år senare började jag leta efter boken, som följetongen baserats på. Jag hade ingen information om vare sig titel eller författare, så mitt sökande var inte helt enkelt. Jag hade fått för mig att boken skulle heta Kvarndammens hemlighet men det visade sig inte vara rätt. Ibland tänkte jag att jag skulle ta kontakt med Sveriges Radio för att få hjälp men det blev aldrig av.

Många år senare, närmare bestämt i december 1990, var jag i Stockholm med en kurskamrat. Böcker var (och är) ett stort intresse för oss båda två, så vi tittade in i ett flertal bokhandlar. Och plötsligt, när jag planlöst gick och tittade på hyllorna, fick jag syn på en bok. Det var något med omslagsbilden, korpen och mannen och pojken, som fick mig att stanna upp. Jag läste baksidestexten och insåg att jag äntligen hade hittat det jag letade efter. Naturligtvis köpte jag boken, så att den fick följa med mig hem. Den står fortfarande i min bokhylla och läses med jämna mellanrum.

Han sålde sin frihet är bokens titel och den är skriven av Otfried Preussler.

I gränslandet

En del av min identitet befinner sig i ett gränsland. Jag har bytt efternamn. Vi har bytt efternamn, hela familjen. På pappret är det helt klart. Inom mig är processen inte helt avslutad. Jag måste påminna mig att jag ska använda det nya efternamnet.

Det är inte första gången jag byter efternamn. När jag gifte mig för snart tio år sedan, bytte jag efternamn till makens efternamn. Mitt gamla efternamn blev i stället mitt mellannamn. Jag kan inte minnas att jag var så förvirrad den gången.

Maken nämnde redan för flera år sedan att han ville byta efternamn. Han hade ett speciellt namn i åtanke. I somras diskuterade vi det igen och gjorde slag i saken. Vi prövade fyra olika stavningar och när vi hade bestämt oss, skickade vi in vår ansökan till PRV. I mitten av september godkändes vårt nya namn. Därefter skulle namnet kungöras i Post- och inrikestidningar och allmänheten hade en månad på sig att föra talan mot vårt namnval.

Den 24 oktober beslutade PRV att namnet var vårt! Under hela min uppväxt ropades jag nästan alltid upp sist med mitt efternamn på Z. Mina barn kommer att hamna mer eller mindre högst upp på klasslistan med sitt nya efternamn på A.

När jag betalade räkningarna i slutet av oktober månad, såg jag att mitt nya efternamn på mina konton. Det var verklighet!Idag har jag varit och fotograferat mig för att ansöka om nytt körkort. Jag har övat på min nya namnteckning.

Minneslunden

I mötet med människor lär man sig nya saker och man får ta del av deras traditioner. En sådan tradition, som jag har blivit en del av sedan jag träffade Mats, är att gå till minneslunden och tända ljus på Alla helgons dag.

Dansa själv

I ett försök att få Gustav på lite bättre humör och piggna till, sade Mats till honom:

- Ska vi dansa?

Gustav skakade bekymrat på huvudet och svarade:

- Jag har ont i hjärnan. Du får dansa själv.

Väntan

Mmmm, väntar är just vad vi gör maken och jag. Väntar på att det ska bryta ut. Det där äckliga!

I torsdags sattes det upp lappar på förskolan om att det går magsjuka/kräksjuka. Att se en sådan lapp är nästan värre än att titta på en skräckfilm. Vi vet av erfarenhet att Gustav brukar bli sjuk ... och att Mats är näste man att insjukna och därefter jag. Och det är inget vi ser fram emot!

Var Oskar passar in i den här ekvationen vet vi inte än. Eller rättare sagt, före helgen visste vi inte men nu har det klarnat. Oskar vaknade med feber efter eftermiddagens sovstund igår. Han hade ingen aptit och det var uppenbart att han inte mådde bra. Och sedan började han kräkas. Det var tack och lov ganska snabbt övergående. Han har sovit hela natten och idag verkar han må bra igen.

Gustav ligger på soffan och har feber. Ibland säger han att han mår illa, ibland att han mår bra. Maken har gått och lagt sig. Han sade att han känner sig konstig.

Hur ska det här utveckla sig? Den som lever får se. Så jag väntar...

I huvudet på Katarina

CSS-regler och Div-taggar har invaderat min hjärna. Kvällens lektioner i webbdesign var informativa, minst sagt. Och roligt var det! Funderar på hur jag ska få lugn inne i skallen. Kanske titta lite på I vår Herres hage?

Veckans meny

Jag håller på att skriva en lista över vad jag behöver handla inför veckan. Jag frågade Gustav vad han vill att vi ska äta och svaret blev:

- Grönsaker!

Ibland undrar jag om han verkligen är mitt barn.

- Paprika, tomat, lök, morötter och gurka.

Han funderade lite till.

- Svamp, älg, kyckling, olja och ... det fattas något ... [funderar] ... grässtrån!

Ställa tillbaka klockan...

... kan vi inte göra det varje dag? Barnen somnade plättlätt ikväll. Klockan är bara kvart i åtta och de sover redan. Båda två! Om jag kunde, skulle jag nog hjula. Jag är nog inte riktigt lika lycklig i morgon bitti, när de troligtvis kommer att vakna jättetidigt, även med deras mått mätt.

Det blev en spontanutflykt ut på Österlen idag. Glimmingehus var destinationen, den gamla medeltida borgen som började byggas 1499. Gustav ville inte alls gå in i borgen, när vi var på plats. Så ändrade han sig och gav järnet i alla trapporna med superhöga trappsteg. När Mats betalade entréavgiften, fick han också ett informationsblad med en översikt över borgens olika rum. Gustav tog hand om broschyren och dirigerade så att vi inte missade någonting.

På vägen hem stannade vi hos Bo Ohlsson i Tomelilla. Det är en lågprisbutik, som jag hittills endast känt till genom den något enerverande reklamjingeln Bo Ohlsson i Tomelilla, här får du mest för pengarna, som körs på TV lite då och då.

Julen hade anlänt till Bo Ohlsson. Det fanns otroliga mängder tomtar att köpa. Men det hoppade jag över. Däremot blev de andra julprefixförsedda ting, så som julgardiner, julhanddukar till köket, en jullöpare till julbordet, omslagspapper med julmotiv och ett par julklappar till barnen. Och så lite annat smått och gott.

Slampor

Det blev kassler till middag idag. Inte en av mina favoriter med det går an. En som verkligen gillade kassler däremot var Oskar. Han mer eller mindre länsade faten. Till slut låg det bara några strimlor bortskuret fett kvar på min tallrik. Oskar var påstridig och ville ha dem också.

- Det är bara slamsor, Oskar, sade jag och försökte få honom att avstå.

- Ja, det är bara slampor, sade Gustav.

Kundservice?

För ett tag sedan försökte jag erinra mig ett samtal, som jag hade med en bokklubb. Då kom jag inte ihåg alla detaljer men idag hittade jag ett ställe, där jag hade beskrivit händelsen. Det hela utspelade sig i slutet av april förra året:

Jag blev uppringd av Bonniers bokklubb - eller i alla fall av någon som skulle ragga kunder. Jag har varit medlem förut och nu skulle jag få ett fantastiskt erbjudande ... och ingen frakt och expeditionsavgift ... bla bla bla.

Hon som ringde nämnde Camilla Läckberg och erbjöd mig hennes senaste bok. Jag sade att jag inte läser Läckberg, vilket är alldeles sant. Hon blev helt ställd. Camilla Läckberg som är en sån bra författare. Men sedan fann hon sig och sade att jag kunde få Lars Keplers bok i stället. Den har jag redan. Håkan Nessers nya, blev nästa erbjudande.

Då sade jag att det inte spelar någon roll vad hon hade att erbjuda, jag var ändå inte intresserad. Hon undrade om jag verkligen ville tacka nej till erbjudanden som jag inte ens hört - tänk om hon skulle erbjuda mig en miljon. Då sade jag att det tror jag inte att hon hade för avsikt att göra. Okej, säger människan, och LÄGGER PÅ LUREN.

Inget "hej då", inget avslut av något slag. Ja, jag blev ju inte precis mer sugen på att bli medlem i Bonniers bokklubb efter det samtalet.

Jag blir fortfarande lite full i skratt, när jag tänker på det här samtalet. Genom hela meningsutbytet var jag inget annat än glad och vänlig. Hon, som ringde upp mig, måste verkligen ha blivit frustrerad. Men jag kan inte hjälpa att jag inte tycker att Camilla Läckberg är guds gåva till den läsande mänskligheten. Jag har läst en av hennes deckare. Det räcker. Den gav inte mersmak.

Omaka par

Idag har jag ett par omaka strumpor på mig. Det är troligtvis ingen som har lagt märke till det, eftersom båda strumporna är svarta. Men jag vet att de inte hör ihop och det är inte en skön känsla. Jag tror det kommer sig av en händelse, som utspelade sig, när jag gick på lågstadiet.

Det var en dag, då föräldrarna fick komma på besök i klassrummet. Det var väl en handfull föräldrar på plats och de stod längst ner i klassrummet. Vi elever sitter i våra bänkar. Plötsligt insåg jag att jag har omaka strumpor på mig. Den ena strumpan var röd, vill jag bestämt minnas. Den andra strumpans färg kan jag inte påminna mig. Den var i alla fall inte röd. Jag tyckte att det var så fruktansvärt, otroligt pinsamt. Jag var övertygad om att varenda vuxen där längs väggen längst ner i klassrummet tittade på mina strumpor och undrade vad det var för fel på mig som inte kunde klä mig ordentligt.

Jag kom att tänka på den här händelsen idag och började fundera över om det är på grund av denna upplevelse som jag är så noga med att para ihop strumpor i par efter varje tvätt. Jag är noga med att mina barn alltid har strumpor som hör ihop på sig.

Det här inte så roliga minnet om omaka strumpor fick mig att tänka på ett annat hemskt klädminne. Denna fadäs är dessutom fångad på bild, så den är försäkrad att aldrig glömmas bort i all oändlighet. Fotografiet i fråga är ett klassfoto från mellanstadiet. Jag måste ha varit både blind och galen den morgonen, när jag klädde på mig. Eller, hemska tanke, jag såg kanske ut på liknande sätt varje dag!

Den där dagen hade jag på mig en blå- och vitrandig kjol. Till den hade jag en gammelrosa- och vitrandig polotröja. Mina strumpor var också randiga, i blått, rött och gult. Jag hade en liten väska från Vuokko och den var randig i alla regnbågens färger. Som kronan på verket syns det verkligen hur absolut avskyvärt jag tyckte att det var att bli fotograferad.

Jag har det där klassfotot i ett fotoalbum och de är med stor svårighet jag kan förmå mig att titta på det. Beam me up, Scotty ... typ. Jag har en känsla av att det kommer att dröja länge innan jag låter mina barn klä sig efter eget huvud.

Nu lossnar det

Oskars ordförråd består av mamma och pappa. Då avser jag de ord han faktiskt säger. Han förstår otroligt mycket mer.

Men nu tror jag att det börja lossna för honom. I lördags försökte han säga vatten. Och igår sade han absolut lampa i badrummet. Alldeles nyss uppmanade jag honom att säga tack, när han fått en mugg mjölk och det kom ett mycket tydligt tack ur hans mun.

Dagens ord

Överbrinna.

När något brinner väldigt mycket, då överbrinner det, enligt Gustav.

Strumpor

Vi är två vuxna och två barn i familjen och alla har vi två fötter var.
Nu är det strumpsäsong. Det innebär att alla fötter har strumpor på sig varje dag. Ett rent par strumpor varje dag.
Det blir fyra par strumpor. Varje dag. Det är åtta strumpor.
Veckan har sju dagar.
Åtta strumpor varje dag i sju dagar. Det blir 56 strumpor. Eller 28 par.
Lägg till det strumporna maken har, när han tränar.

Inte undra på att jag håller på att få krupp, när jag ska hänga upp en halv miljon (nåja, lite drygt 56 stycken) strumpor i torkskåpet varje vecka!

Jag längtar till sommarens barfotadagar...

Barnomsorg på semestern

Igår kväll var det föräldramöte på Oskars förskoleavdelning. Det hela började med att vi föräldrar fick använda oss av vår kreativa förmåga och göra ett försättsblad till vårt barns pärm. Jag kan konstatera att jag inte har ett uns kreativitet i mig ... och att det är okej.

En förälder frågade sig vilka regler som gäller om t ex föräldrarna tar semester och reser bort och mormor, som jobbar, är barnvakt. Får barnen vara på förskolan? Till min stora förvåning blev svaret att kommunen är "gentil" och att det är okej att ha barnen på förskolan även när man är ledig.

Min grundinställning i frågan är att förskolan är till för barnen under tiden föräldrarna arbetar och tar sig till och från arbetsplatsen. När föräldrarna är lediga, är barnen också lediga. Barnomsorgen är skattefinansierad och kraftigt subventionerad för oss föräldrar som utnyttjar den. Det finns annat som skattekronorna kan användas bättre till än att bekosta barnvaktstjänst.

Å andra sidan, så finns det tillfällen då det kan vara värdefullt att barnen får vara på förskolan även om föräldrarna inte är på jobbet. Det kan handla om föräldrar som arbetar oregelbundna tider och därmed är lediga på vardagar, som får lämna sina barn på förskolan, eftersom det är värdefullt att barnen får vara med i den pedagogiska verksamheten. Det kan handla om att en förälder tar ledigt från arbetet för att gå till tandläkaren eller för att uträtta ett bankärende. Om förskolan har policyn att barnen får vara där enbart under förälders arbetstid, har föräldern i det senare fallet två val: låta bli att lämna barnet och fixa barnvakt på annat sätt eller att strunta i reglerna och lämna barnet ändå. Med reglerna som finns i vår kommun, kan vi föräldrar låta barnen vara på förskolan med gott samvete. Att lämna barnen på förskolan enkom för att få egentid och kunna gå och shoppa, fika, träna o dyl tycker jag däremot inte är okej. Då använder man verkligen förskolan som barnvakt.

Jag är ganska övertygad om att många förskolor kan vara flexibla trots stränga regler om föräldrarna har en dialog med förskolan. Jag är också övertygad om att de allra flesta föräldrar inte kommer att lämna sina barn på förskolan, när de har semester, även om möjligheten finns. Men ibland förvånas jag. För några år sedan framkom det att det fanns föräldrar i Malmö som kom till förskolan på morgonen i full strandmundering och med packad fikakorg, lämnade barnen på förskolan och sedan åkte till stranden.

Verkligheten är inte svart eller vit. Det finns många gråzoner och gränsdragning kan vara svårt.

Läsminne

Härom kvällen plockade jag fram en av de böcker jag hittade i källaren hos pappa. Det var Allrakäraste syster av Astrid Lindgren. Det var med lite tvekan jag tog fram den. Bara tanken på den ger mig en speciell känsla, som jag har svårt att beskriva. Det är en renodlat positiv känsla och jag var lite orolig att jag skulle bli besviken eller att min känsla skulle bli förstörd, när jag läste boken igen, som vuxen.

Jag har inga minnen av att mina föräldrar har läst den här boken för mig. Det har de troligtvis gjort men jag har även läst den själv många gånger. När jag läste den för Gustav, insåg jag att jag totalt hade glömt bort handlingen. Trots det så fanns den magiska känslan där och allteftersom jag läste kom jag ihåg. Ja, just det ja, tänkte jag gång på gång.

Det finns speciellt en bild i boken som slår an en sträng hos mig och som jag tyckte mycket om redan som barn. Det är när Barbro och Ylva-Li har kommit till De Snälla, som kokar karameller och bakar kakor ute på ängen:

Jag älskade den bilden som barn och då speciellt de små brickorna med godsaker. Kanske en förvarning om det sötsug jag brottas med nu i vuxen ålder...?

Vad Gustav tyckte om boken? Jo, den var väl bra. Samma kväll läste vi även Snöboll och Sockertopp och den fick ett högre betyg av Gustav.

Källa:

Allrakäraste syster/Astrid Lindgren & Hans Arnold.- Stockholm: Rabén & Sögren, 1973.- 27 s.

Även fast

Varför skriver så många även fast, när de menar även om? Varför ?!? Det börjar ju likna en epidemi!

En annan sak som retar mig är när ordet vart används i tid och otid. Där har det gått så långt att jag själv ibland blir lite tveksam om jag ska använda var eller vart. Jag måste läsa mer litteratur och mindre debattinlägg på olika forum.

Och den totala bristen på förmåga att skilja mellan de och dem ska vi bara inte tala om! Tycker man att det är svårt kan man väl åtminstone använda dom i stället för att missbruka användningen av dem.

Jag som läsare

En beskrivning av mig som läsare (fick idén från Bokhora):

snabb - långsam
läser alla ord - skummar en del
gillar långa beskrivningar - hoppar över det som inte för historien framåt
kommer ihåg detaljer – kommer ihåg i stora drag - beror på boken
undviker tjocka böcker -  läser gärna tegelstenar
tycker om tunna böcker -  tycker att tunna böcker ofta saknar något
idealboken är på mindre än 400 sidor – idealboken är på mer än 400 sidor - eller kanske inte...
tjuvkikar på slutet -  läser aldrig slutet förrän boken är just slut
väljer efter omslag – skiter fullständigt i ytan
läser baksidetexter -  undviker baksidestexter - läser baksidestexten när jag läst ut boken
väljer boken efter rekommendation - vill helst välja själv
rekommenderar ofta böcker till andra – rekommenderar sällan böcker
hör det jag läser i huvudet – hör aldrig det jag läser
gillar ljudböcker -  gillar inte ljudböcker
läser främst böcker i en genre – gillar att variera min läsning
läser alltid på svenska -  läser på flera språk – läser blandat på svenska och engelska
är bra på att komma ihåg böcker jag läst – glömmer lätt bort både titlar och författare
skriver upp det jag läser – skriver inte upp det jag läser - har fört läsdagbok sedan 1991
läser varje dag – läser mer sällan – mer eller mindre
tycker att läsning är avslappnande -  tycker att läsning är ansträngande

En ny chans

På fredag får vi en ny chans att se jorden gå under. Så blir det, om vi ska tro Harold Camping. Han har förvisso haft fel förut. Senast i maj i år och det kan du läsa om här.

Nu har han räknat om och det som nu gäller är följande: På fredag, den 21 oktober 2011, är det på dagen 7000 år sedan Noak seglade iväg med arken. Domedagen infaller då. Enligt Camping.

Första gången Camping räknade på det kom han fram till att domedagen var den 6 september 1994. Det var tydligen fel, så han räknade om och kom fram till den 21 maj 2011. Nämen, det var också fel. Sjutton också! Han räknade en gång till och resultatet blev 21 oktober 2011.

Tredje gången gillt...?

Källa:

Jorden går under nu på fredag

Var bor du?

- Var bor du? frågar Gustav.

- Jag bor i det här huset, svarar jag.

- Nej, du bor i min mage, kontrar Gustav.

- Mmmm, svarar jag. Där är det varmt och mysigt och det skvalpar av vatten.

- Du har inte sett mig och jag har inte sett dig, säger Gustav. Men sedan kommer du ut.

- Hur kommer jag ut? undrar jag, nyfiken som jag är.

- Jag går till doktorn och så öppnar han upp min mage, avslutar Gustav vårt samtal. Sedan är han återigen koncentrerad på Nicke Nyfiken på TV.

Dagisminnen

Jag har funderat lite på det här att många (?) föräldrar oroar sig för att deras barn går långa dagar på förskolan. När jag var liten, gick jag omkring åtta timmar per dag på dagis. Det är lite fascinerande hur många minnen jag fortfarande har kvar från den tiden, trots att det snart är 35 år sedan min dagistid var över. Och mina minnen är positiva och glada.

Vi åkte buss till dagis på morgonen, mamma och jag (och senare även Torgil). Vi tog 31:ans buss från Tessins väg till Stortorget. Därifrån gick vi till S:t Gertrud. Ibland bar mamma mig. En morgon hoppade en liten, liten fågel upp på mammas sko, när vi stod och väntade på bussen. Den dagen måste jag gå själv, eftersom mamma bar fågeln, som hon senare lämnade till ett ställe som kunde ta hand om den. Var det en kungsfågel? Jag vill minnas det.

Dagis var en tvåvåningsbyggnad mitt emot Caroli City, nära Drottningtorget, där det fanns ett vagnmuseum. När jag började på dagis, gick jag på en avdelning, som låg på bottenvåningen. Därifrån har jag inte så mycket minnen. Vi fick, av misstag, salt på frukostfilmjölken en gång. Vid några tillfällen fick vi leka med fingerfärg. Det har jag nog inte egna minnen av utan jag har sett fotografier från dessa tillfällen och jag måste säga att det var modigt av personalen att låta oss totalt hänge oss i leken med fingerfärg. Det är ingen överdrift att säga att det fanns fingerfärg precis Ö-V-E-R-A-L-L-T! Jag tror också att jag har minnen från när Torgil skolades in.

När jag blev äldre, fick jag flytta upp till en av avdelningarna på andra våningen. Här fanns min favoritfröken, Jörgen. Jag blir fortfarande varm i kroppen, när jag tänker på Jörgen. Under en period ville jag ge honom en morgonkram, en middagskram och en eftermiddagskram. Varje dag! Det var också här jag blev lite förälskad för första gången, i en pojke som hette Andreas. Här fanns också det "coola gänget" med tjejer som hade Barbiedockor med sig hemifrån. Roger hängde mycket med tjejerna i coola gänget.

Det fanns ett snickarrum, där jag bland annat gjorde en båt. Det skulle bli en segelbåt. Med stämjärn gröpte jag ur båten. Sedan skulle jag borra hål för masten och borren gick av, så det kom aldrig någon mast på plats. Vi kunde också jobba med lera. Jag gjorde en säl och den glaserades sedan i rött/rödbrunt.

Det fanns två matbord på avdelningen. Det var ett stort, lågt bord, där de flesta satt och åt. Och så fanns det ett normalhögt bord med plats för sex personer. Där fick jag sitta och äta den sista tiden på dagis. Vid något tillfälle var det ett annat barn som kräktes rakt över bordet under en måltid. Det fanns en diskbänk och diskho och jag vill absolut minnas att vi turades om att diska efter måltiderna. Ibland fick vi en glasspinne till efterrätt. En gång ville jag inte ha någon glass men det vågade jag inte säga. I stället lät jag bli att äta upp min mat. Åt man inte upp maten fick man ingen efterrätt. Problem solved!

Vi hade en fin innergård att leka på, omgärdad av korsvirkeshus. En gång ramlade jag och fick en glasbit i knät. En i personalen bar mig, insvept i en blå filt, till en läkarmottagning (?) i närheten och glasbiten lyftes bort. På väg tillbaka till dagis fick jag en glass.

Draconiderna 2011

I kväll, den 8 oktober, når meteorsvärmen Draconiderna sitt maximum för året.

När jag skriver detta, strax efter klockan 13, är himlen ganska mulen. Solen tittar fram emellanåt. Med lite tur kanske det kan bli klar himmel till kvällen. Maximum infaller ju efter solens nedgång vilket underlättar observationen av meteorsvärmen. Månen, som är nästan full, kommer väl att kunna sätta käppar i hjulen med sitt ljus. Månen går upp 15:53 och ner 2:22 här i Sydsverige.

Draconiderna är resterna av en komet, som passerat Jorden. Kometen heter Giacobini-Zinner. Den genomgick kraftiga utbrott 1907 och 1980 och det är igenom resterna av dessa utbrott, som Jorden ska passera i kväll. I är finns det förväntningar om ett extra ymnigt meteorregn.

Källa:

Nu bjuder Draken på stjärnfall

Debut

Oskar gjorde debut på familjejudon idag. Maken är i Göteborg och jag gav mig iväg till familjejudon med Gustav. Naturligtvis kunde Oskar inte vara själv hemma. Gustavs bästa kompis, S, följde också med tillsammans med sin pappa.

Det var riktigt roligt att se Gustav delta med liv och lust i alla aktiviteter. Med ett undantag. Att slå kullerbytta är fortfarande lite läskigt. Jag hade fullt upp med Oskar, så jag kunde inte hjälpa Gustav och jag tror han tyckte att det var ganska skönt att slippa.

Idag fick vi lära oss att falla baklänges på ett säkert sätt. Vi övade inte från stående utan vi satt på huk och "ramlade" och prövade oss fram med att ta emot oss på rätt sätt, vid rätt tidpunkt, med händerna. Händernas position ska vara rätt, så att fallet bromsas. De får inte sättas i för tidigt för då bryter man handleden. I övrigt stod det många balansövningar på programmet.

Oskar var med på uppvärmningen men tyckte att det blev lite otäckt, när alla sprang omkring. Sedan varvade han mellan att leka i lekhörnan och delta i övningarna (på sitt alldeles egna sätt).

Mörkret

Mörkret är väldigt mycket natt.

                              Gustav (4,5 år)

Nobelpris i litteratur 2011

Klockan 13 idag tillkännagav Svenska Akademiens ständige sekreterare, Peter Englund, att Tomas Tranströmer får årets nobelpris i litteratur. Motiveringen löd:

”för att han i förtätade, genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga”

Det blev ett otroligt jubel, långvarigt, i Börssalen. I förhandsspekulationerna har många sagt att det är dags för en poet igen. Det var 16 år sedan sist. Och så blev det. Tranströmer har funnits med i förhandsspekulationerna i många år ... men att han skulle få priset har nästan setts som omöjligt, eftersom han är från Sverige. Englund berättade i TV-sändningen att Tranströmer har varit nominerad varje år sedan 1993.

Jag har inte läst något av Tranströmer men nu ska han få flytta in i min nobelpristagarsamling.

Sanning & konsekvens

Oskar, 9 dagar gammal

Jag har precis tittat på Sanning & konsekvens på TV3. Programmet handlade om att 450 barn varje år dör i livmodern i slutet av graviditeten. Enligt en barnmorska/professor på Sophiahemmet i Stockholm skulle en tredjedel av de här barnen kunna räddas om man tog mammornas upplevelser av minskade fosterrörelser på allvar. I den obligatoriska litteraturen för barnmorskestudenter står det att normalt minskar fosterrörelserna efter vecka 32. Det finns, enligt professorn i programmet, ingen vetenskaplig grund för att det faktiskt är så. Det är alltså en myt, som leder till att gravida kvinnor inte uppsöker vården i tid och även att deras oro avfärdas.

Jag blir så kall inombords, när jag hör kvinnorna i programmet berätta om sina förlorade barn. Kall, sorgsen, arg ... och tacksam. Tacksam för att jag låg inlagd på sjukhus de sista veckorna, när jag väntade Oskar. Tacksam för att det gjordes CTG varje morgon och kväll, så att det upptäcktes att allt inte stod rätt till.

När jag väntade Oskar, kände jag nästan inga fosterrörelser alls. Det var väl någon rörelse varje dag som jag kände. När jag var på tillväxt-UL (två stycken) fick jag höra att bebisen rörde sig mycket och att den hickade. Jag kände inget. När jag var på flödes-UL (fem-sex stycken), uppmanades jag att säga till, när jag kände att bebisen rörde sig. Bebisen måste vara stilla, när mätningarna gjordes. Fler gånger än jag kan räkna, avbröts mätningarna när teknikern kunde se att bebisen rörde sig. Jag kände inget och kunde inte förvarna. Jag kan inte med säkerhet säga att jag kände färre fosterrörelser det sista dygnet Oskar låg i magen. Jag minns däremot att jag brukade känna att han rörde sig lite på morgonen men den sista morgonen så var de rörelserna inte tydliga.

Det CTG-kurvorna visade var att hjärtljudens variation avtog. I början av min sjukhusvistelse tog det omkring 12 minuter att få en godkänd CTG-kurva. De sista dagarna behövdes det 45-60 minuter för att kurvan skulle godkännas. Det behövdes också att jag ändrade läge, flyttade mig från att ligga på rygg till att ligga på ena sidan och ibland även andra sidan eller att jag drack kallt vatten. Dessa förflyttningar gjorde att "grunkan" som satt utanpå magen flyttade sig (eller så flyttade Oskar sig) och hjärtljuden försvann.

En gång, när det hände, tog det över fem minuter innan personalen kunde lokalisera Oskars hjärtslag igen. Det var absolut fruktansvärt. Jag försökte hålla modet uppe och tänka positivt. Jag märkte ingen oro hos personalen. Men ändå fanns tanken i mitt huvud att hans hjärta hade slutat att slå. I mitt fall hittades hjärtljuden igen. Men för 450 barn och deras föräldrar varje år förblir det tomt och tyst.

Humor

Gustav ligger i soffan mitt emot mig. Jag kan inte se om han har ögonen öppna eller om han har somnat. Han får inte somna, eftersom han kommer att vara vaken halva natten då.

- Gustav.

- Gustav, sover du?

Ingen reaktion, whatsoever.

- Gustav. Guuuustav.

- Gustav, du får inte sova nu.

- Gustav, är du vaken?

Gustav lyfter på huvudet, ler sitt största leende och börjar skratta. Jag misstänker att han minsann behagar att skämta med sin mamma.

Nobelpris i kemi 2011

... för upptäckten av kvasikristaller...

Det var motiveringen. Pristagaren heter Daniel Schechtman. Hans forskning handlar om atommönstret i kristallina material. Innan hans upptäckt trodde man att atommönstret i kristaller var symmetriskt och upprepade sig periodiskt. Schechtman fann, när han studerade en kristall 1982, att atommönstret inte kunde upprepas. I kvasikristaller är mönstren regelbundna men de upprepas inte.

Källa:

Nobelpris i kemi - Kungliga vetenskapsakademin 

Nobelpris i fysik 2011

... för upptäckten av universums accelererande expansion genom observationer av avlägsna supernovor...

Så lyder motiveringen. Pristagarna är Saul Perlmutter, Brian Schmidt och Adam Reiss. De har studerat supernovor av typen Ia och kommit fram till att expansionen av universum accelererar i motsats till vad man tidigare har trott.

Supernovor av typ Ia är resultatet av ett utbrott hos en vit dvärg. En vit dvärg är det sista utvecklingsstadiet av stjärnor som inte har tillräckligt stor massa för att bli neutronstjärnor eller svarta hål. Vita dvärgar har en massa ungefär lika stor som vår sol och en storlek ungefär så stor som Jordens. Om en vit dvärg ingår i ett dubbelstjärnesystem, kan den dra till sig material från den andra stjärnan. Den ökar då sin massa. Om den vita dvärgens massa når den kritiska gränsen 1,4 solmassor, kan fusionen i dess inre börja igen och energiutbrottet som följer kan spränga sönder hela stjärnan och vi får en supernova av typ Ia.

Det anses att supernovor av typ Ia lyser med samma ljusstyrka. De har samma absoluta magnitud. Hur vi uppfattar ljusstyrkan här på jorden beror på avståndet till supernovan, ju längre bort desto svagare ljusstyrka. De kan användas för att mäta avstånd i universum. Forskarna, som nu har belönats med nobelpriset, hittade 50 avlägsna supernovor och det visade sig att de ligger längre bort än förväntat. Slutsatsen av upptäckten är att universum utvidgas allt snabbare.

Vad som driver på accelerationen vet man inte säkert. En teori är att det är en okänd, mörk energi, som utgör 3/4 av världsalltet.

Om accelerationen fortsätter kommer iskyla att vara universums öde.

Källor:

Nobelpris i fysik 2011 - Kungliga vetenskapsakademin

White dwarf - Wikipedia

The cosmic distance scale

En lista

Inspirationen till det här inlägget fick jag av Ellen:

Namn: Katarina.
Smeknamn: Pyret. Andra smeknamn genom åren har varit Katta (hatade det), Lili, Kati och Mrs King.
Ålder: 40 år i fem veckor till.
Bor: I sydvästra Skåne.
Stjärntecken: Skorpion.
Äter: Något som man kan ha bearnaisesås eller aioli till.
Favoritfärg: Brun, röd, grön, gul och rosa. Måste jag välja en av dem, så väljer jag brun.
Bästis: Vakant för tillfället.
Bästa ämne i skolan: Det skulle vara lättare att säga vilket som var motsatsen till det bästa... Favoritämnen på gymnasiet var matematik, fysik och kemi och de var också några exempel på ämnen som jag var bäst på.
Bästa film: Dead Poets Society. Eller Antonia's Line. Eller American Beauty.
Film jag aldrig vill se igen: Lost Highway.
Fritidsintressen: Läsa, skriva brev, handarbeta, blogga...
Vill jag bli: En jäkla bra mamma till mina barn.
Drömresmål: Maldiverna.
Detta visste ni inte om mig: Jag kan hantera en motorsåg och fälla träd.
Är jag hemligt kär i: Lester Burnham (rollkaraktär i American Beauty).
Blir jag lycklig av: Min familj samt att kunna känna närvaro i nuet.

Hur många...

... maskiner tvätt har jag tvättat hittills i mitt liv? Det är knappast en fråga jag kommer att få ett svar på men jag började ändå fundera på det, när jag hängde tvätt på tork alldeles nyss.

Jag var omkring 13-14 år, när jag började tvätta. Det är snart 30 år sedan! Vi bodde i hyreshus med gemensam tvättstuga i källaren, när jag växte upp. För att frigöra tid på helgerna, föreslog mina föräldrar (antar jag?) att jag och min bror skulle ta hand om tvätten på fredagseftermiddagarna, när vi kom hem från skolan. Vi slutade oftast klockan 14 och tvättpasset i tvättstugan var från klockan 14 till klockan 20.

Mamma och jag sorterade tvätten på torsdagskvällen. Jag vill i alla fall minnas att jag deltog i sorterandet men jag minns inte om min bror var med. I början lade mamma lappar på de olika högarna. På lapparna stod det vilket gradantal tvätten skulle tvättas i.

Inför premiärtvätten hade mamma hade noggrant gått igenom hur maskinerna fungerade. Det gällde att komma ihåg att skruva på vattenkranen till varje maskin. Det skulle öppnas fullt och sedan skulle man skruva tillbaka handtaget ungefär ett halvt varv. Vi gick även igenom hur mycket tvättmedel som behövdes samt hur centrifug och torktumlare fungerade.

Min bror och jag kom hem från skolan och såg till att två maskiner laddades med tvätt och sattes igång. Sedan skulle hundarna ut. Tillbaka hemma igen var det dags att centrifugera tvätten och hänga upp den i torkskåp eller torkrum/-vind. Två nya maskiner kördes igång och sedan var vårt jobb gjort. Mamma och/eller pappa kom hem från jobbet och tog vid.

Ibland följde jag med den sista vändan ner till tvättstugan för att vika tvätt och mangla lakan i den gamla stenmangeln.

Jag kan inte minnas att jag hade något emot att starta upp familjens veckotvätt på fredagarna. Idag tycker jag att det är roligt att tvätta och det känns som om jag alltid har tyckt om det. Jag erkänner att jag inte tycker om att hänga upp cirka en halv miljon strumpor på tork varje vecka under höst och vinter men i övrigt är det ganska rogivande att tvätta.

Smått och gott

I torsdags kväll passerade en luftballong nästan rakt över vårt hus. Gustav var och lekte hos S men de hade precis kommit in hos oss, eftersom de ville använda Gustavs kamera. När de gav sig av hem till S igen, fick vi syn på ballongen. Jag hjälpte S att sätta på Gustavs kamera och skyndade sedan för att hämta min egen. Ballongen hann försvinna en bit bort.

Vädret har varit otroligt den senaste veckan. Soligt! Varmt! Nästan för varmt! Att vi har närmat oss slutet av september och början på oktober har varit svårt att tro. Det har varit kortärmat och barbent för hela slanten. Bilden på Gustav är tagen idag, den 2 oktober, då vi var ute på promenad vid lunchtid. Hur ofta händer det att man kan gå klädd så här i början av oktober?

Den här bilden tog jag på uppmaning av Gustav:
- Mamma, marken har gått sönder. Det är vackert.

Läsdagbok 3:e kvartalet 2011

Juli 2011

• Falska bevis av Donna Leon (originalets titel: Doctored evidence)
• Hotet av Michael Connelly (originalets titel: The overlook)
• Döden löser alla problem av Reginald Hill (originalets titel: A cure for all diseases)

Augusti 2011

• Giganternas fall av Ken Follett (originalets titel: Fall of giants)
• Tre sekunder av Roslund & Hellström

September 2011

• The remains of the day av Kazuo Ishiguro
• Dog stories av James Herriot
• Måste du gå? Mitt liv med Harold Pinter av Antonia Pinter (originalets titel: Must you go?)

Morr morr morr

Nu har det hänt igen. Jag kommer att få ännu en oönskad bok i brevlådan från bokklubben Gondol. (Det är förresten Bonniers litterära klubb. Vad betyder det? Är inte de övriga bokklubbarna knutna till Bonniers litterära?!?)

Det var igår som jag kände på mig att det var något jag hade glömt, att jag hade förträngt att jag fick en tidning från Gondol för ett tag sedan. Och mycket riktigt, så var det, och sista dagen för avbeställning av periodens utvalda bok var i söndags!

Igår twittrade Maria Wetterstrand (f d språkrör för Miljöpartiet) så här:

Just idag hatar jag lägenheter där dörren går i lås innan man hunnit kontrollera att nycklarna är med. Allt är dörrens fel!

Hade jag skrivit en liknande tweet så hade den avslutats med orden: Det är Gondols fel!

Så fort Snöängel av Anna-Karin Palm har kommit i brevlådan, ska, ska, SKA jag säga upp mitt medlemskap. Har jag tur så är den faktiskt läsvärd. Det var den senaste glömt-att-avbeställa-boken från Gondol, Måste du gå? Mitt liv med Harold Pinter av Antonia Fraser. Den kan jag rekommendera.

En blålila golfboll i pannan

I förrgår kom Oskar hem med en absolut E-N-O-R-M bula i pannan. Det var (nästan) stor som en halv golfboll. Alldeles blålila. Jag trodde inte att det var möjligt att få en sådan utväxt i pannan. Jag lyckades inte ta ett foto som gör bulan rättvisa utan du får ta mig på mitt ord.

Bulan fick han på förskolan. Han hade suttit på en grön drake på hjul (han älskar denna gröna drake) och hade kört ut genom den öppna altandörren. Det är nivåskillnad mellan rummet innanför och marken utanför altandörren, så hans lilla utflykt slutade inte så bra.

Jag förstår att sånt här kan hända. Barn ramlar och slår sig. Och det gick ju bra. Vad jag inte kan förstå är att händelsen avfärdades med "det är sånt som händer". Jag har förståelse för att personalen på förskolan inte kan skriva avvikelserapporter varje gång ett barn ramlar - även om jag är av uppfattningen att det borde skrivas avvikelserapporter betydligt oftare än vad som sker idag - men det som hände Oskar borde åtminstone ge upphov till en diskussion om hur det kunde ske och hur man kan undvika att det sker igen.

För en gångs skull lyfte jag luren och ringde till biträdande rektor och fick veta att rapporter skrivs bara, om barnet behöver uppsöka läkare, eftersom det då blir ett försäkringsärende. Det är också så att det finns en hasp på altandörren och är dörren haspad, så kan inte barnen ta sig ut. (Att ta sig ut sittandea på en grön drake på hjul borde vara helt omöjligt, när altandörren är haspad.) Det där med haspen visar för mig att här var det en rutin som brast och därmed är det något som måste tas upp i personalgruppen. Hade jag fått en indikation om att personalen sinsemellan skulle diskutera det som hände, då hade jag aldrig brytt mig om att ringa till biträdande rektor. Jag försäkrades att biträdande rektor skulle ta upp frågan på ett avdelningsmöte.

På det hela taget har jag en avslappnad inställning till förskolan. Jag har förtroende för personalen. Jag tycker att de gör ett bra jobb. Jag inser att de emellanåt har en besvärlig arbetssituation. Men ibland (ganska sällan) uppstår situationer, då jag känner att jag reagerar. Jag har svårt att vara "besvärlig", att ta plats, att ifrågasätta. Det är något jag måste öva på. Om inte jag för mina barns talan, vem ska då göra det?

Om att handla på Lidl

Det är flera år sedan jag var inne i en Lidl-butik. Utbudet har inte lockat mig. Jag har sällan lyckats hitta allt jag behöver utan ett besök i någon annan butik har varit nödvändigt för att komplettera. Och systemet i kassorna var helt galet. Milslånga band att lägga upp sina varor på före kassan och inget utrymme alls efter kassan. När kassapersonalen scannat av varor, gällde det att jag snabbt som attan slängde ner allt i vagnen igen för att sedan packa i kassar.

Igår hamnade jag i en diskussion på Familjeliv om var man väljer att handla och vilka butiker man undviker. Många i den diskussionen uttryckte skepsis mot Lidl av varierande skäl men en diskussionsdeltagare höjde Lidl till skyarna. Bland annat fick jag veta att kassorna i många Lidl-butiker har gjorts om. Jag kände att jag ville skapa mig en ny uppfattning om Lidl, så jag bestämde mig för att handla där idag.

Kassorna var ombyggda men i övrigt var sig det mesta likt. På pluskontot hamnar att det är väldigt luftigt och rymligt i butiken. Inga höga hyllor. Frukt och grönsaker såg fräscha ut. Men...

Halva butiken - minst! - upptas av läsk, chips, kakor, godis, choklad, glass, frysta pizzor och krimskrams. Frukt- och gröntavdelningen var minimal. Likaså brödsektionen. Jag hade ingen omfattande inköpslista med mig och det var inte några konstiga saker på den men ändå lyckades jag inte hitta allting. Utbudet är minst sagt begränsat. Visst gjorde jag några "fynd" och jag kan möjligtvis tänka mig att titta in på Lidl då och då, om jag ändå har vägarna förbi. Men det kommer inte att bli mitt förstahandsval. Absolut inte!

Högre och högre

När Gustav och maken kom hem från familjejudon igår, tog vi med oss Gustav, Oskar och S och gick ut på en promenad i området för att se hur långt de olika byggena har kommit. Arbetet har verkligen tagit fart igen efter sommarsemestrarna.

På väg hem passerade vi en enorm jordhög. Vi går förbi den varje dag, på väg till och från förskolan, och Gustav har studerat den noga. Han har visat mig ett fotavtryck vid botten av högen. Enligt Gustav är det S:s pappa som har gjort det fotavtrycket i ett försök att ta sig uppför högen.

Igår tycktes Gustav ha bestämt sig för att han också skulle göra ett försök att ta sig upp. Och han hade verkligen bestämt sig. Han visade en typ av beslutsamhet, som jag sällan har skådat, så trots att jag tyckte att det var lite otäckt att se honom klättra så högt upp, så höll jag tyst och bara tittade på.

Och upp på toppen kom Gustav. Och även Simon. Flera gånger. De upptäckte också att det gick att ta sig ner i en rasande fart genom att åka på byxbaken på den hårt packade jorden.

Och familjejudon då... Det hade gått jättebra. Gustav hade deltagit i alla aktiviteter och till och med slagit en kullerbytta. Fast det var lite läskigt.

Inte roligt att vara yngst

Det är inte lätt att vara yngst. Inte är det roligt heller. Inte alltid åtminstone. Det börjar Oskar erfara.

De två senaste dagarna har Gustav lekt med grannpojken, S. Oskar blir så ledsen, när Gustav och S försvinner iväg hem till S och han inte får följa med. Det är som om hela hans tillvaro rämnar. Lika otröstlig som han blir, när han inte får följa med, lika överlycklig blir han, när Gustav och S en stund senare kommer hit och leker med honom.

Ledsen och arg blev Oskar också alldeles nyss, när pappa och storebror satte sig i bilen och åkte iväg ... och Oskar fick inte följa med! Det är dags för familjejudo igen. Oskar får bli lite äldre och lite större, innan han får hänga med på det.

Höstdagjämning

23 september 2011

Soluppgång: kl 5.53

Solnedgång: kl 18.05

Solens centrum passerar himmelsekvatorn på väg söderut. Punkten på himmelsekvatorn där passagen sker kallas för höstdagjämningspunkten. Höstdagjämningspunkten ligger just nu i stjärnbilden jungfrun.

Dag och natt är ungefär lika långa vid höstdagjämningen. Därefter blir dagarna kortare och kortare på norra halvklotet. Att dag och natt inte är exakt lika långa beror på att solens upp- och nedgång beräknats efter solens övre rand och att atmosfären bryter solstrålningen. Det senare gör att solen skenbart får en högre höjd på himlen.

Dagarna kring höstdagjämningen går solen upp rakt i öster och går ner rakt i väster.

Höstdagjämningen är inte en dag utan en ögonblicklig händelse som inträffar vid en viss tidpunkt.

Morgonskoj

 

När frukosten var avklarad i morse och påklädningen likaså, ville Gustav rita. Han började med att rita av sin hand. Sedan skrev han sitt namn. Därefter ritade han av sig själv med ett stort hjärta i magen, långa armar och solglasögon.

När det konstnärliga infallet hade fått sitt utlopp, fortsatte barnen att busa tillsammans i vardagsrummet innan vi gav oss iväg till förskolan.

Ett besök i sandlådan

Jag har precis varit och handlat på Hemköp här i "byn". Kunden före mig hade handlat ganska mycket. Hennes korg på hjul var full. Jag hade handlat åtta varor. När jag hade kommit igenom kassan, stod kunden före fortfarande och packade sina saker. Mina varor kom i "rännan" bredvid och jag började packa ... och då skickas nästa kunds varor ner bland mina.

Att registrera varor i kassan i mataffären går numera i ett högt tempo. Jag betalar oftast med kort och när det är klart ser jag till att kort och kvitto hamnar på rätt plats i plånboken och att plånboken kommer på plats i väskan. Det här gör jag utan onödig tidsspillan.

Sedan är det dags att packa mina varor. Om jag då råkar ut för det jag beskriver i det första stycket, då tar jag en tur ner i sandlådan. Jag hade inte mer än hunnit stoppa den första varan i min påse, när personen i kassan låter nästa kunds varor åka ner bland mina. I det läget skyndar jag mig inte alls. Barnsligt, ja visst, men jag blir sur. Det är jättebra att det går snabbt, när varorna scannas i kassan, men butikerna måste se till att det fungerar även därefter, se till att kunderna kan packa sina inköp utan att behöva rafsa ner dem i påsarna när nästa kunds varor kommer rullande.

Planeringsdag på förskolan

Det var planeringsdag på förskolan idag. Barnen var hemma med mig. Efter frukost satte vi oss i bilen för att åka till CityGross i Staffanstorp för att handla. Gustav deltog med liv och lust. Han hjälpte till att hitta de saker som stod på min inköpslista, plocka från hyllan och lägga i kundvagnen och senare på bandet i kassan.

När vi kom hem, bakade vi bagels. Båda barnen var med i köket och hjälpte till med att smula jäst och se till att degvätskan fick rätt temperatur. Oskar blev rädd för hushållsassistenten men det gick snabbt över. Han tappade överhuvudtaget ganska snart intresset för bagelbaket. Han upptäckte nämligen att han kunde stå och leka med vatten i diskhon.

Medan degen stod på jäsning, fixade jag lunch. Vi åt våfflor igår eftermiddag och då gjorde jag alldeles för mycket smet. Därav blev det våfflor idag igen. Oskar sov efter lunch och då passade Gustav och jag på att baka ut degen. Gustav fick en liten bit deg och den sysselsatte han sig med länge. Den blev välkavlad.

På onsdag eftermiddag ska vi avnjuta våra bagels. Fram till dess får de ligga i frysen. När barnen har hämtats efter förskolan, kommer en av grannarna över på fika tillsammans med sina barn.

När baket var avslutat, var jag trött och satte mig i soffan och nickade till lite. Oskars sovstund blev lite längre än jag hade planerat och det är därför han har så svårt att somna ikväll. Men när jag skriver det här, alldeles före klockan 21, så ligger faktiskt båda barnen och sover. Och jag ska snart följa deras exempel.